”Mamma ville ge mig skulden för att hon inte längre ville leva”

Uppdaterad 2020-09-12 | Publicerad 2020-09-11

I 13 år höll hon sitt löfte om att inte avslöja tragedin.

Nu kommer Frida Boisens bok om mors dag 2007.

Dagen då hennes mamma Rosita tog sitt liv.

Frida Boisen, tillbaka vid huset där hennes mamma bodde och på mors dag 2007 valde att ta livet av sig. Den 21 september kommer journalistens bok ”Berätta aldrig det här” (Bookmark) om familjetragedin.

Oktober 2019. Journalisten Frida Boisen har bokat tre nätter på ett lyxhotell i Palma, så dyrt att hon skulle skämmas om hon åkte hem med oförrättat ärende:

Början på ett bokmanus om den stora familjehemligheten.

– Jag skrev och skrev och skickade sedan in det till fyra förlag med frågan ”Vad tror ni?”.

Ett år senare vet hon. Alla ville ha det gripande manuset om en familj som sakta sprack och om en mamma som på sin egen dag skrev ett grymt avskedsbrev till sin enda dotter.

Hon gav henne skulden.

– Jag har gråtit mycket mer än någonsin sedan mamma gick bort, men samtidigt är boken ändå en lättnad och en befrielse, som om jag fått gå i den terapin jag aldrig gick, fast tillsammans med läsarna.

I ”Berätta aldrig det här” skriver Frida Boisen om sin uppväxt i Skåne och på Västkusten, med en mamma som till varje pris försökte hålla ihop familjen och en pappa som gång på gång svek och till slut försvann ut ur deras liv.

Ändå lydde författaren sin pappa, den framgångsrike Volvochefen, som rådde henne att tiga om mammans självmord med en överdos sömnmedicin.

– Han sa att jag skulle tänka på min dotter Tilda som var liten. När hon blev tonåring kunde hon få för sig att göra som mamma, sa han. Jag tror att han genuint var rädd om henne men det kanske inte var hela sanningen. Han kanske tyckte detta var skamfyllt, jag misstänker att han också kände skuld och skam för sin del i mammas liv.

”Det känns som att jag har ljugit om något väldigt viktigt”, säger Frida Boisen.

Själv gick Frida Boisen till en psykolog, något som i hennes fall visade sig vara ett misstag.

– Jag hade googlat på sorgterapi och kom till en seriös psykologmottagning, och så fick jag det här: vagga dig själv till tystnad, och elchocker! Jag trodde inte var sant.

Journalist med berättardriv beskriver att hemligheten i alla år har varit som att bära på en svart mörk sten i bröst.

– Och det känns som att jag har ljugit om något väldigt viktigt, till och med för våra egna barn. Det är inte jag. Jag ljuger inte för dem, jag tror på berättande.

I boken talar hon mycket med sin bortgångna mamma, och nära bokutgivningen har tankarna på henne intensifierats.

– Mamma var en tillbakadragen person. Bara tanken på att vara på ett bokomslag, att andra ska få läsa om allt, det vore nog en fruktansvärd mardröm för henne. Men jag hoppas att hon skulle förstå att det finns något gott i detta. Om boken bara kan rädda en enda människa så är jag nöjd.

Frida Boisens mamma var under flera år bannlyst hemma hos dotterns familj.

Frida och hennes mamma var en enhet under hela hennes uppväxt men med åren blev Rosita mer och mer oberäknelig, inbunden och kritisk, även till sin nu vuxna dotter och hennes familj.

Besöken hos dem i Stockholm kantades av påhopp, telefonsamtalen av förebråelser, och till slut blev det en ond cirkel i vilken Frida började dra sig för att kontakta mamman.

– I flera år var hon som bannlyst hemma och min son Arvid visste knappt hur hon såg ut. Idag har vi framme två fotografier av mamma. Dels omslagsbilden från boken, dels en när vi badar och jag sitter i en badbalja. Nu är hon en del av familjen igen, efter alla år.

Förlåtelse för avskedsbrevet beror på dagsformen, förklarar Frida Boisen.

– Det kanske inte är meningen att jag ska känna skuld men det är svårt att helt släppa. Jag ångrar fortfarande att jag inte ringde henne den där morsdagen och ännu mer att jag inte förklarade hur mycket hon betydde.

Allra mest ångrar hon att hon vid ett tillfälle när mamman yppade självmordtanken bad henne att aldrig mer säga så.

– Jag sa ”tyst”, som alla andra. Det ångrar jag jättemycket. Att vara tyst är bara en återvändsgränd. Det enda konstruktiva är att berätta, att våga prata om självmord.

150 000 svenskar har självmordstankar varje år. Var sjätte timme tar en person sitt liv, understryker författaren.

– Risken att någon vi känner är drabbad är alltså ganska stor. Man behöver inte lösa människors problem, men man kan alltid visa hur viktig en människa är. Är det inte konstigt att man lär ut hjärt-lungräddning i skolan, men inte hur man ska hantera när någon säger att de har självmordtankar?

Följ ämnen i artikeln