Sverige måste byta taktik och börja sätta hårt mot hårt
Yttrandefriheten är en bristvara i många länder.
Men frågan är om det finns något land i världen som kan matcha Eritrea i förtryck av det fria ordet.
Svenske journalisten Dawit Isaak är en av dem som fått betala priset. I dag har han suttit fängslad i 15 år utan rättegång.
Även i de mest avskyvärda diktaturer brukar man åtminstone i någon mån redovisa vad man gör med sina meningsmotståndare. Om inte annat för att försöka ge förtrycket något slags legitimitet.
Misshagliga personer spärras in på mentalsjukhus eller döms till långs straff i på förväg uppgjorda rättegångar.
Eritreas diktator Isaias Afwerki tycker att den typen av politisk fernissa är helt onödig.
Hans taktik har istället varit att kasta oppositionella i fängelse utan rättegång och sedan hålla tyst.
Därför har Isaaks familj och alla vi andra i åratal svävat i ovisshet om var den modige journalisten befinner sig. Eller om han överhuvudtaget är i livet.
Regimens arrogans har varit total. Gentemot Sverige som i många år stöttat landets utveckling och gentemot Isaaks familj.
I juni i år uppgav Eritreas utrikesminister Osman Saleh i en intervju med franska radiostationen RFI att Isaak lever. Samma besked fick EU-parlamentarikern Cecilia Wikström häromdagen när hon av en slump träffade en av Afwerkis närmaste rådgivare i FN-högkvarteret i New York.
Så hoppet har åter tänts. Kanske finns Isaak i livet även om inga besked finns om i vilken kondition han är i efter åratal av rapporter om tortyr och isoleringscell.
Det är hög tid att få hem honom.
Isaaks brott består i att 2001 ha publicerat en artikel i tidningen Setit om en grupp politiker inom regimen som krävde demokratiska reformer. En obekväm nyhet som envåldshärskaren Afwerki inte kunde tåla.
Det är ingen slump att Eritrea parkerar på plats 180 i Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex.
Afwerki styr Eritrea med järnhand. Det är inte bara yttrandefrihet som saknas. Mänskliga rättigheter överhuvudtaget är lika sällsynta som regn i öknen.
Ett bevis ser vi i den ström av flyktingar som år efter år dagligen röstar med sina fötter och lämnar landet. Många av dem försöker undvika den militärtjänst som inte har någon tidsgräns. I praktiken handlar det om en form av slavarbete åt regimen.
En fråga som inställer sig på årsdagen när vi tvingas konstatera det sorgliga faktum att Isaak suttit fängslad i 15 år, är vad den svenska regeringen har gjort för att få honom fri.
Nyligen vald Riksåklagaren att inte inleda något förundersökning om brott mot mänskligheten mot Eritrea.
I åratal har olika stats- och utrikesministrar hänvisat till den tysta diplomatin. Taktiken har varit att ligga lågt offentligt för att inte reta upp den eritreanska regimen. En taktik som kammat totalt noll.
Rimligen måste det vara dags att ändra den.
Sverige bör sätta kraftigt ökad press på regimen. Inte bara Sverige för den delen utan hela EU.
I dagsläget fortsätter EU att ge Eritrea hundratals miljoner i bistånd. Varför det? Använd biståndet för att tvinga Eritrea att släppa Isaak och andra samvetsfångar.
Det är svårt att se vilket värde Isaak har före regimen efter så lång tid i fängelse. Om man vill statuera exempel är det rimligen redan gjort.
Det är hög tid för Sverige att på offensiven och få hem Isaak. Jag är övertygad om att det går om Sverige är berett att sätta hårt mot hårt.
I vilket fall har den tysta diplomatin för länge sedan spelat ut sin roll i Isaak fall.