Nazar, 14, trivs i Sverige – men är orolig för pappa i Ukraina

Publicerad 2022-12-26

Nazar, 14, väcktes när nyhetsankaret sa att det var krig.

Två veckor senare efter flykten genom Europa kom han till Upplands Väsby.

– På sitt sätt är Sverige fantastiskt bra. Men jag oroar mig för pappa som är kvar i Ukraina.

Till och med 1 december har 49 203 ukrainare sökt tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet. Några tusen har lämnat Sverige, men de flesta är kvar.

En av dem är åttondeklassaren Nazar Kregel, 14, från Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Den 24 februari 2022 glömmer han aldrig.

– Kvällen innan förberedde jag mig inför ett viktigt prov i skolan. Jag lade mig sent, och vaknade av att tv:n stod på väldigt högt och de meddelade att det var krig.

Bodde nära flygplatsen

– Sedan sade mamma att vi måste packa. Pappa gick ut med vår riesenschnauzer Della och vi samlade ihop saker. När pappa var hemma igen kom den första vågen av bomber mot vår stad, vid fem-tiden på morgonen. Vi bodde nära flygplatsen, som träffades av raketer. Bilarna på gatan började larma kraftigt och vår hund blev rädd.

– Vi gick ut och satte oss i bilen, man såg trasiga fönster och balkongfönster överallt. Vi åkte till en bensinmack för att tanka, det var långa bilköer. Det var mycket obehagligt, alla var rädda och flydde från staden, berättar Nazar.

Efter några dagar i familjens sommarstuga, där de lyssnade på nyheter dygnet runt, lämnade Nazar, hans mamma Oksana och 23-åriga systern Nastja Ukraina. De sov i bilen när de tog sig genom Tyskland. När avgasröret gick sönder lagade Nazar det provisoriskt, och de kunde fortsätta.

Till slut ringde hans gudmor i Sverige, frågade hur läget var och sade till dem att ta sig dit. I tre månader bodde familjen hos henne, men nu har de en egen tvårummare i Upplands Väsby.

Pappa Sergej tillsammans med sonen Nazar före krigsutbrottet.

Nazar har fullt upp. Ibland passar han barn och rastar hundar, för att dryga ut familjens magra flyktingkassa.

Han går i åttonde klass både i svenska och ukrainska skolan. När han kommer hem från skolan vid halv fyra äter han. Sedan ägnar han tre, fyra timmar åt ukrainska hemuppgifter.

Får hjälp med svenskan

– Det är kolossalt mycket arbete, särskilt nu mot slutet av terminen när det är många stora prov i den ukrainska skolan. I Ukraina gick jag i polsk skola, så jag pluggar både polska, ukrainska, ryska, engelska och svenska. Det är en stor press, men jag klarar mig på något sätt. Jag är en smart kille, säger Nazar och skrattar.

Han får mycket hjälp av sina svenska klasskamrater med svenskan och andra ämnen.

– De stöttar mig verkligen, det är mycket bra, säger Nazar.

Nazar Kregel, 14, från ukrainska Ivano-Frankivsk vill bli läkare.

Pappa Sergej, som liksom alla andra män under 60 år var tvungen att stanna i Ukraina, bor i Ivano-Frankivsk där han tar hand om Nazars hund och mormodern, som nyligen canceropererats.

– Jag längtar mycket efter pappa, och oroar mig för honom eftersom ryssarna beskjuter Ukraina nästan varje dag, säger Nazar.

”Då pratar vi länge”

Han pratar ofta med sin pappa, även om strömavbrotten komplicerar samvaron. Men på söndagar är fadern ledig från jobbet som geofysiker och från tjänsten i hemvärnet.

– Då har han tid, och vi pratar länge. Dessutom spelar vi schack online. Det är mycket intressant. När jag vinner över pappa är det ännu intressantare, skrattar Nazar.

På den lilla fritid som han har efter allt skolarbete cyklar eller promenerar han med sina nya svenska vänner, och spelar basket.

Två dagar i veckan åker han in till Stockholms centrum och improviserar i en teatergrupp med tio andra ukrainare som är mellan 13 och 17 år gamla.

– Vi lär oss att uttrycka vår fria mening, att tala ut och inte vara rädda, säger Nazar.

Han är mycket nöjd med livet i Sverige – särskilt besöket på Vikingamuseet på Djurgården och all god fika. Men tankarna på mormodern, farmodern och pappan stjäl mycket kraft.

Vill bli läkare

– När tiden flyger fram och du inte tänker på Ukraina så är det väldigt bra här. Men när jag börjar tänka på kriget sjunker humöret 100 procent, säger Nazar.

Han vill bli läkare, för att kunna hjälpa människor. Men framtiden är oklar:

– Jag har inga klara planer. Men när kriget slutar vet jag att det första jag kommer att göra är att åka till pappa, för jag längtar väldigt mycket efter honom och farmor och mormor. Det är mycket tråkigt att vi inte kan träffa dem i jul, säger Nazar och tillägger:

– Men vi har i alla fall pappa kvar. Många andra familjer har inte längre någon pappa på grund av kriget.

På söndagarna brukar Nazar spela schack online med pappa Sergej, som är kvar i Ukraina.