Tauba Katzenstein är den sista som kan vittna
Publicerad 2018-07-30
De är blott siffror i en tragisk historia, namnlösa utan gravar.
Tauba Katzenstein är den sista som kan vittna om att hennes mamma och mormor någonsin existerat och Sommar byggs till ett monument över dem.
Mormor var tunn och anspråkslös, alltid klädd i samma förkläde. Mamma gladlynt och lite mullig, men ändlöst skuldtyngd sedan äldsta dottern försvunnit, som det senare visade sig mördad i Treblinka.
Tauba Katzenstein tecknar med brusten men beslutsam röst ett porträtt över människor som inte längre finns och ett livfullt samhälle som helt utplånats. Polen bestod fram till kriget av ungefär 3,5 miljoner judar som visserligen lärt sig leva med antisemitism, krossade rutor och katolska prästers hatpredikningar men som också fick ha sitt eget samhälle, med domstolar, tidningar och teatrar.
Bråken med mamma var många. Tauba var ett ”yrväder” som struntade i sina läxor. Hon beskriver vardagslivet i gettot, hungern och ångesten som lättade av att fly till sitt kompisgäng och prata kärlek och politik. Det uppstod en romans med en ”snygg blond pojke”, men alla killar var undernärda och impotenta (”får man ta med det i radio?” frågar hon).
Auschwitz är svårare att beskriva. Hon fryser till is, mamman förs ifrån henne. Den stora katastrofen går knappt att återberätta, Taubas överlevnadsstrategi tycks vara att hitta de små ljusglimtarna. Som den hemliga hjälp hon fick av SS-kvinnan Margarete Trampenau i vapenfabriken Kruppverken i Neukölln, Berlin, dit Tauba fördes som slavarbetare. Som fru till en brutal SS-man försökte hon på sitt sätt gottgöra makens förbrytelser.
I svenskt flyktingläger hade hon bråttom att fly ensamheten och förälskade sig i en pianist. Hon fick ett nytt liv, inte alltid helt enkelt, men det var mer än de flesta andra judar från Lodz fick.
Taubas minnesmonument över dem är vackert och viktigt.