Linnéa tog sitt liv efter gruppvåldtäkten
Uppdaterad 2018-05-09 | Publicerad 2018-05-08
Två år efter gruppvåldtäkten tog Linnéa sitt liv.
När polisens brev om nerlagd förundersökning damp ner i brevlådan gav hon upp:
– Då kände hon att ”ingen tror på mig”, berättar mamman.
Nio av tio offer i vår granskning av gruppvåldtäktsdomar mellan 2012 och 2017 mår dåligt lång tid efter händelsen. Litar inte på män, vågar inte vara utomhus själva, har mardrömmar, självskadebeteenden, skolproblem.
En varm junikväll 2008 på en födelsedagsfest i Uppsala drack 15-årig Linnéa en halv liter vodka. Linnéa gick ut med några tjejer för att hämta luft.
– Hon var väldigt osäker som person, och hade svårt att säga nej allmänt om någon bjöd på dricka, berättade kompisen Frida senare för polisen.
Fyra, kanske fem okända killar kom fram och började prata. Hon följde med killarna fast hon egentligen inte ville, trodde att de skulle tillbaka till festen.
Hon ringde sin vän Frida:
– Jag sade till henne att gå tillbaka. Hon var riktigt berusad, lyssnade väl inte på det. Så frågade de om hon kunde ge oralsex, och hon sa ”ja, det kan jag”. Jag skrek nej i luren.
Linnéa förklarade i polisförhör varför hon inte sagt nej:
– Jag var rädd att säga ifrån eftersom de var så många killar.
Någon slängde Linnéas telefon på marken. Men den var fortfarande på, och Frida hörde allt som hände:
– Då sade de ”ja, men vi gör det här, håll fast hennes armar, jag håller för hennes mun”. Ledaren delade ut uppgifter.
Linnéa skrek på hjälp, med panik i rösten, innan hon tystades och hölls fast. Killarna slet av hennes vita klänning och våldtog henne tre gånger på marken i en skogsdunge.
– Efter att han var klar sa han ”vem vill nu”. Det var typ som att alla stod på kö och väntade på att det var deras tur, berättade Linnéa senare för polisen.
Gruppvåldtäkten förändrade Linnéa. Mamman beskrev det som att hon ”tappade fotfästet i sin personlighet, struntade i vad som hände henne”.
Hösten 2008 träffade Linnéa jämnåriga Mikaela. De blev bästa vänner, bodde tillsammans och stöttade varandra.
– Efter våldtäkten blev hon viljelös. Hon lät killar utnyttja henne sexuellt, vågade inte säga nej eftersom hon var rädd att de skulle ta vill våld, berättade Mikaela för polisen.
Linnéa slutade gå till skolan. Flera gånger försökte hon ta sitt liv. Ett år efter grupppvåldtäkten fick Linnéa ett brev från polisen att utredningen lagts ner. Hon skar sig och slutade äta.
– Då kände hon att ”ingen tror på mig”, berättade mamman i förhör.
13 dagar innan hon valde att avsluta sitt liv skrev Linnéa en uppsats:
”För mig var killar skit, de söp ner mej redlöst de flesta helgerna, och utnyttjade mig på sexuella sätt. Jag hade ett obehag av att jag inte kunde sluta, jag var fast i det, jag kunde inte säga ifrån längre. Killarna bestämde över mitt liv. Det spred sig fort. Killarna har påstått att jag gjorde vad de ville bara jag fick lite alkohol i kroppen.”
Linnéa träffade flera psykologer. Den enda hon fick förtroende för slutade snart.
Först efter Linnéas död kunde två gärningsmän dömas, 2011 och 2013. Deras DNA gav träff när de greps för andra brott. De var 15 och 16 år vid gruppvåldtäkten.
Den äldre hävdade frivilligt sex inför domstolen och sade till polisen:
– Jag hatar våldtäktsmän. Våldtäkt och barnmisshandel är det värsta jag vet.
Linnéa blev 17 år.
Fotnot: Familjen godkänner att vi berättar om Linnéa. Namnen är fingerade.