Mardrömmen på häktet: ”Jag hade så jävla ont”
Uppdaterad 2026-06-05 10.17 | Publicerad 2026-05-17
Smärtan var så kraftig att han inte kunde sova.
Så beskriver 34-årige Daniel tiden på häktet i Göteborg.
– När nån inte ens kan komma upp ur sängen – inte ens då kan de ringa en sjuksköterska, säger Daniel.
I november förra året satt 34-årige Daniel på häktet i Göteborg. Han hade hamnat i ett våldsamt slagsmål och var misstänkt för grov misshandel. När Daniel kom till häktet hade han en bruten axel, skadade revben och en allvarlig ansiktsfraktur.
Han beskriver de 14 dagarna som en mardröm.
– Jag hade så jävla ont. Jag sov nästan inget. Med en bruten axel och ont i revbenen går det inte att ligga på något sätt, säger Daniel.
Trots allvarliga frakturer fick Daniel inte tillräcklig smärtlindring för att kunna sova. Han fick nöja sig med Alvedon och Ipren. Han ska ha slocknat någon timme – då och då – men sedan vaknat av smärta.
Det dröjde också innan han fick sin receptbelagda medicin – som ska tas varje dag.
Smärtan blev värre
Men det värsta var ansiktsfrakturen.
Den satt precis under högerögat och läkaren på akuten hade sagt till Daniel att han måste söka vård direkt om det började göra mer ont.
– Då måste man opereras akut. Annars kan man förlora synen, säger Daniel.
När smärtan i ögat tilltog blev Daniel rädd.
Under fem dagar ska han ha bett flera olika kriminalvårdare – flera gånger om dagen – om att få träffa en läkare. Alla ska ha svarat ungefär på samma sätt:
”Vi ska kolla på det”.
– Men sedan hände det ingenting. Jag fick inte träffa någon läkare.
Han tycker att flera kriminalvårdare visade ett bristande omdöme.
– När nån inte ens kan komma upp ur sängen – inte ens då kan de ringa en sjuksköterska, säger Daniel.
Efter två veckor släpptes Daniel.
Han är fortfarande misstänkt för grovt brott mot knivlagen – detta då han hade haft en kniv på sig vid tillfället. Men misstanken om grov misshandel är nedlagd och i beslutet står det att rörde sig om nödvärn.
– När jag kom ut skrev läkaren på vårdcentralen direkt ut morfintabletter och sömntabletter – bara genom att snabbt titta på mig, säger Daniel.
En ögonläkare konstaterade att muskler runt ögat varit påverkade av frakturen – men ögat hade inte skadats.
”Precis som Hussein”
Daniel vill berätta om sina erfarenheter efter att han läst artikeln om 33-årige Hussein. Hussein anklagades för att fejka sjukdom och dog på anstalten Fosie.
– Jag blev också behandlad som någon som fejkade, säger Daniel.
Daniel har lämnat in ett klagomål till Kriminalvården och även gjort en JO-anmälan.
I anmälan påpekar han att brister Kriminalvårdens dokumentation.
– Jag hade exempelvis så ont att jag inte klarade av att gå på den dagliga promenaden i över en veckas tid – men det har jag sett att kriminalvårdarna, på något sätt, glömt att skriva om i daganteckningarna.
”Tar klagomål på allvar”
Kriminalvården har granskat Daniels fall och beklagar att han inte upplevt vården som tillfredsställande.
När det gäller att Daniel inte fick besöka läkare när smärtan från hans fraktur tilltog skriver Kriminalvården att:
”Information om dessa symtom har inte kommit sjukvården till känna och har därför inte kunnat hanteras. För att komma i kontakt med sjukvården på häktet gällande icke akuta ärenden skall en blankettfyllas i ”önskemål och sjukvårdskontakt”. Inte heller i KVR (Kriminalvårdsregistret reds anmärkning) finns några anteckningar om att dessa symtom framförts till avdelningspersonal...”.
Kriminalvården menar att Daniels avbrott från medicinering endast varade i tre dagar. Man anser att ”ett sådant behandlingsavbrott inte är optimalt men bedöms det inte vara skadligt.”
Slutligen skriver man att:
”Inga fel har begåtts i samband med behandlingen. Klagomålet anses därmed vara avslutat”.
JO har inhämtat information om ärendet från Kriminalvården. Efter det beslutade man att inte gå vidare med Daniels anmälan.
”Systematiskt problem”
Efter artikeln om att Hussein anklagades för att fejka innan han dog har fler personer av sig till Aftonbladet.
En man som varit intagen på anstalt menar att det är ett systematiskt problem.
– Det Hussein råkade ut för är inte en engångshändelse. Jag har själv erfarenhet från liknande händelser, säger han.
Mannen som vill vara anonym, på grund av det stigma som följer med av att ha suttit i fängelse, beskriver en situation när en medfånge hade kraftiga magsmärtor. Händelsen inträffade 2022 på anstalten Svartsjö.
Flera andra intagna förstod att det var allvar. De ska ha bett kriminalvårdarna ringa 112. Men, enligt mannen, dröjde det innan kriminalvårdarna agerade.
– Han hade fruktansvärda smärtor och sedan svimmade han. Precis som Hussein. Vi fick tvinga dit en ambulans.
Hur gjorde ni det?
– Vi hotade dem med att dra brandlarmet om inte de ringde 112.
Det hela slutade med att ambulans tillkallades.
– Det var blindtarmen. Jag minns att han låg på sjukhus i två veckor.
Kriminalvården kommenterar händelsen med ett mejl från pressekreterare Ulf Mossberg. Han skriver så här:
”Det har inte gått att hitta någon dokumentation som kan styrka att några brister i rutinerna har förekommit i det här fallet. Kriminalvården avböjer att kommentera en enskild tidigare intagens upplevelser och minnen av händelsen.”
”Man simulerar”
Mikael, som avtjänat ett sjuårigt fängelsestraff på bland annat Tidaholm och Kumla, ger en liknande bild av kriminalvården.
– Grundinställningen är att man simulerar. Det vanligaste svaret är ”det får vänta tills imorgon.” Den första medicinska bedömningen görs av en kriminalvårdare utan medicinsk utbildning. Vakthavande befäl beslutar om ambulans ska tillkallas, säger han.
Själv hade han problem med en skada i ryggen. I början var det, enligt Mikael, kalla handen till hjälp. Men när han gjorde det tydligt att han inte ville ha värktabletter ska bemötandet ha blivit annorlunda.
– Då gick det plötsligt att få röntgen och träffa sjukgymnast. Det säger en del om att allt filtreras genom misstanken att man vill åt tabletter.
Fångarna kämpade för vård
Enligt Mikael kunde det dröja innan kriminalvårdare tog ett sjukdomsfall på allvar.
– Det som förvånar mig mest är att när en hel avdelning började kräva att någon ska få vård. Och när alla olika grupperingar på anstalten sa samma sak – så borde vilken normal människa som helst fatta att det är allvar.
Men att säga i från för någon annans skull kunde slå tillbaka, menar Mikael.
– På klass 1 och 2 anstalter ledde det oftast till inlåsning.
Mikael tycker att kriminalvården borde satsa på att anställa folk som är utbildade undersköterskor.
– Kan de ta enkla prover skulle det göra stor skillnad. Jag förstår att det är en svår situation eftersom det finns folk som simulerar. Men det kan aldrig vara en ursäkt för att neka vård åt den som faktiskt behöver det.
Mikael heter egentligen något annat.
