KLIMAT­KRIGARNA

STRIDEN OM AMAZONAS

Klimatkrigarna – striden om Amazonas

  • Staffan Lindberg
  • Andreas Bardell

ARARIBOIA, AMAZONAS. Regnskogen är en ö omgiven av skövlad mark – och den angrips från alla håll.
Men djupt inne i djungeln har en samling krigare bildat en hemlig armé.
De strider för hela jordens klimat.


Ett mord i Amazonas

November 2019

Eftermiddagssolen silar ner genom regnskogens ändlösa skiktningar och lager.

Tjugosexårige Paulo Paulino Guajajara skärper sinnena som alltid när han är på jakt. Han lyssnar efter ett byte att fälla och bära hem. Kanske ett vildsvin eller en hjort.

Han vet vilka djur som tål att jagas och när träden bär frukt. Hur man väver en ryggsäck av palmblad och var den bästa vildhonungen finns. Skogen är hans kultur och religion, allt det hans föräldrar lärde ut till honom och det han själv tänkt föra vidare till sin fyraårige son.

Paulo Paulino Guajajara mördades på grund av sin kamp för att stoppa avverkningen av regnskogen.

Foto: Survival International

Men något är sig inte likt. Den senaste tiden har han gått in i nya kalhyggen varje dag.

Paulo Paulino Guajajara växlar några ord med kamraten. De bestämmer sig för att gå och hämta vatten. Då hörs ett oväsen.

– Nu kommer djuren! utbrister kamraten.

Paulo Paulino Guajajara hinner inte svara. Ett av skotten träffar honom i nacken. Han faller till marken.

Gärningsmännen försvinner från platsen medan blodet rinner ut över löven och ner i jorden.

Där kartan tar slut

Mars 2020

Kanoten tar oss allt djupare in i skogen. In i en terräng där Google Maps satellitbilder tappat skärpa och telefonerna förlorat sin sista täckning.

Fjärilar i olika färger fladdrar förbi. Jätteormbunkar sträcker sig uppåt i sin tävlan med mahogny- och kapokträden om sol.

Luften är så mättad med syre och vattenånga att det känns som om man andas jordens själ.

Det här är jaguarens och tapirens land. Anakondans, cikadans och tusenfotingens. Ett kolossalt och sammansatt ekosystem, större än summan av sina beståndsdelar och med en egen rytm.

Arararibóia ligger som en ö av urskog i sydöstra Amazonas. Åt alla håll omges reservatet av skövlad mark. Forskarna tror att det är här regnskogens omvandling till savann kommer att börja.

Foto: Google Earth

Amazonas fungerar som en ofantlig kolsänka. Regnskogen tar upp mer koldioxid än något annat landområde på jorden och utgör en barriär mot klimatförändringarnas mest extrema följder. Men för varje träd som fälls pressas naturen närmre sin brytpunkt.

Paulo Paulino Guajajara saknade pengar och ägde inget av värde. Ändå var han måltavla. Mördarna hade kartlagt hans rörelsemönster och trängt djupare in i skogen än någonsin tidigare.

Området där han dog är ett av de mest våldsdrabbade i Amazonas. Det är också där skövlingen går som snabbast och den oåterkalleliga förvandlingen forskarna fruktar väntas börja.

De sista dagarna innan världen stängs ner i coronakrisens spår reser vi dit. Vi vill förstå vem som mördade honom och vilka krafter som är i rörelse.

Kanoten vi färdas i närmar sig stranden. En osynlig stig leder in i skogen, genom lövverkets skugga fram till en dold glänta.

I fullmånens sken har vi stämt träff med dem där. Regnskogens hemliga krigare.

Byn vid skogens rand

Fem dagar tidigare.

Hövding Carlos Guajajara målar på ännu ett lager bläck. Fyrtiosjuåringen täcker de breda axlarna med mönster och sicksacklinjer. Magen, bröstet och armarna.

Han har tillverkat färgen själv. Samlat in assaipalmsbär, krossat dem i en trämortel och låtit vätskan dra. Om några dagar kommer stridsmålningen att framträda i sin fulla styrka.

– Den tar mig närmre förfäderna, säger han.

Det stora, kantiga ansiktet fåras.

– Och den skrämmer fienden.

Reservatet Araribóia i sydöstra Amazonas är stort som ett och ett halvt Gotland och ligger som en ö av urskog i ett hav av skövlad mark.

Området är hem för guajajara, ett av Amazonas trehundra urfolk. Några tusen av dem lever utspridda i reservatet.

Hövding Carlos by består av en handfull hyddor av lera och halm just där vildmarken tar vid. Några banan- och kassavalundar och en lina med tjuvkopplad el – det är i stort sett allt.

Byborna bär jeans och flip flop-sandaler. Men under ytan lever de som de alltid gjort: tätt tillsammans och i stort sett utan pengar.

Kött, frukt, bär, nötter, vatten och mediciner hämtas från skogen. De få nödvändiga inköpen görs gemensamt.

Några sköldpaddsskal har satts upp som dekoration efter att ha gröpts ur på sitt beska kött; att aldrig döda något man inte äter är lagen här.

Amazonas är svårbevakat och stora delar i princip laglösa. Skövlingen och ockupationen av land har pågått längre än någon kan minnas och alltid åtföljts av hot och våld.

För åtta år sedan bildade Carlos Guajajara och några andra hövdingar en självförsvarsgrupp som heter Skogens beskyddare. Uppdraget var att spåra upp inkräktarna, förstöra deras motorsågar och med de medel som krävdes kasta ut dem ur reservatet.

Längre in i skogen finns ett annat folk, awá. Ett femtiotal av dem lever på stenåldersvis på en kulle. De tillhör de sista människorna på jorden utan kontakt med omvärlden och har av organisationen Survival International kallats ”världens mest hotade folk.” Även om det kan gå åratal utan att de stöter på sina skygga grannar har Skogens beskyddare svurit att försvara även awá.

Hönorna jagar upp och ner på bygatan. Hundarna dåsar. Hövding Carlos låter dottern Betania lägga på den sista färgen på ansiktet. Ögonen är slutna, den tunga kroppen stilla.

– Jag saknar papegojorna, säger han. De flyger inte längre i flock mellan trädtopparna.

Nu syns bara svarta fläckar ovanför honom. Fågelarten som alltid skuggar boskapsfolket: gamarna.

Spjutet

Enligt brasiliansk lag är det strikt förbjudet för utomstående att vistas i reservatet. Från de första portugiserna som nådde hit på 1500-talet till kristna missionärer, gummibaroner, storgodsägare och vågen av sojabönder på nittiotalet har omvärlden bara kommit med en sak: förödelse.

Vi är här på undantag efter att ha fått ett sällsynt tillstånd från guajajara-folkets ledare.

Det finns något de vill visa oss.

Något som inte kan vänta, som världen måste se.

Olimpio Guajajara drar kniven över träspjutets yta. Intensivt, hårt och under kompakt tystnad. Fårorna i ansiktet djupnar, får honom att se äldre ut än sina fyrtiofyra år.

Mot vem ska han rikta det?

Han brukade älska viltjakten, känslan av att skicka iväg en visslande pil genom grönskan. Men allt det där är förbi nu.

Det här spjutet är inte till för något av skogens djur utan för vännen Paulo Paulino Guajajaras mördare.

Paulo var den känslosammare och mer inåtvända av de två. Sorgen över den nedhuggna skogen trängde djupare in i honom.

– Mitt blod kokar. Jag är så arg, kunde han utbrista.

Hösten 2018 märkte de hur skogshuggarna trängde in i reservatet från alla håll, krympte radien dag för dag. Paulo varnades och undkom ett bakhåll.

Efter det började han bära en svart mössa med hål för ögonen som han drog ner då de passerade genom farliga områden. Det var värt svetten om den kunde rädda hans liv, sa han.

Den 1 januari 2019 befann sig Paulo Paulino Guajajara i skogen på patrull. Samtidigt visade landets tv-kanaler de högtidliga bilderna.

Bilkortegen och flaggviftandet. Och längst fram: mannen i svart kostym med gröngult band som allvarsamt höjde handen för att sväras in som landets nye president.

Paulo visste inte särskilt mycket om Jair Bolsonaro. Men han anade att maktskiftet inte bådade gott för skogen.

Under månaderna som följde var han och Olimpio ute nästan jämt. De spårade upp skogshuggarna, smög sig fram med sina spjut och gevär och överrumplade dem. Ändå blev de bara fler.

I juni 2019 skickade de en video till den brasilianska regeringen:

”Vi vill inte ha krig.”

De fick inget svar.

Två månader senare vädjade delstatens chef för mänskliga rättigheter till den federala polisen om beskydd. Inte heller nu kom något svar.

– Varför är vi så ensamma? frågade Paulo. Var är hjälpen?

De ständiga patrullerna hade lett till att det var ont om mat på tallrikarna hemma. Tanken på att hustrun och sonen hungrade plågade Paulo, drev ut honom på allt längre jaktturer.

En novemberdag drog ett skrik genom byn. På natten fladdrade ljusen vid den nygrävda graven.

Olimpio Guajarara höjer upp spjutet för att granska det. Ögonen smalnar under pannan. Händerna darrar.

– Det här handlar om rättvisa, säger han. Paulo var min bror. Jag fortsätter kampen för hans son och för mina barn. Men striden är större än så. Den handlar om hela jorden.

Han borrar blicken i mig.

– Förstår du inte? Vi strider för er också.

Foto: Leo Correa / AP

Elden

Tjugotvååriga Daniria Guajajara följer fisket från vattenbrynet. Hon ser nätet kastas i väg i en båge. Krusningen när det slår mot ytan. Sekunderna det är utom synhåll under vattnet för att sedan halas upp igen i båten.

Nätet förblir tomt.

Ansiktet är mjukt, blicken vaksam. En lätt, nästan osynlig orosrynka löper från näsroten och upp mot pannan. Hennes man är ute på patrull med Skogens beskyddare och hon är ensam med ettåriga dottern Victoria.

Som liten brukade Daniria följa med sin pappa hit. Då kryllade det av krabbor och fisk.

Klimatförändringarna började märkas för tio år sedan. Regnperioden kom senare än vanligt och slutade tidigare. Sedan dess har det fortsatt på samma väg. Sex månaders regn har nu blivit fyra i Araribóia. Och hettan är värre än någonsin.

Det finns forskare som tror att Amazonas regnskog existerade redan på dinosauriernas tid. Under årmiljonerna har en exceptionell artrikedom utvecklats: här finns hundratals reptil- och däggdjursarter, över tusen sorters fåglar och åtminstone ett par miljoner insektsarter.

Man kan dela in regnskogen i fyra lager. Överst, femtio–sextio meter upp, badar jätteträden i solen. Under dem växer lägre träd, vars kronor pressar sig mot varandra så att de bildar ett grönt täcke. Ytterligare längre ner frodas palmer och småväxter som klarar sig utan mycket ljus.

Det sista lagret är markens rödbruna jord. En skuggvärld, nästan tom på liv, där löven fort förmultnar så att näringen kan sugas upp i träden igen.

Pojkarna i fiskebåten drar upp en ynklig piraya, skrattar högt och kastar tillbaka den i sjön.

– Du ser själv, säger Daniria.

Guajajara-folkets språk saknar särskilda former för förfluten tid och framtid. Respekten för de döda och de ännu ofödda är kedjan som binder allt samman. Förfäderna skyddade och bevarade skogen. Att lämna över den i samma skick till barnen är det viktigaste för Daniria Guajajara.

Hon släcker Victorias törst med en kokosnöt. Runt henne plaskar byborna i vattnet.

– De vita tycker vi är lata för att vi inte vill samla saker på hög. Men vi vill inte ta mer från skogen än vi behöver, säger hon.

Under några veckor i augusti och september brann Amazonas. Bilderna på regnskogen i lågor chockade en hel värld.

Foto: Eraldo Peres / AP

Danirira Guajajara blev inte förvånad när solen försvann bakom rökmolnen. Nybyggare brukar tända eld på växtligheten efter att den rensats på sina värdefullaste träd, ett sätt att driva ner näringen i jorden och förbereda för jordbruk.

Men i fjol var marken torrare än någonsin och snart var elden bortom kontroll. Röken satte sig i näsa och hals. Daniria gick runt och hostade.

En morgon överrumplades hon av hettan. Det sprakade från träden, elden var inom synhåll. Med hjälp av hinkar försökte byborna skydda sin närmaste vattenkälla. Till sist sprang de för livet.

– Vi är övertygade om att vi ska dö allihopa, säger Daniria.

Lågorna hejdade sig i sista stund framför byn, men skadorna syns överallt.

På andra håll i Amazonas fortsatte elden att härja. När det var som värst brann det på åttiotusen platser och röken gick att se från rymden.

President Bolsonaro vägrade att ta emot utländsk hjälp. När himlen mörknade över tjugomiljonersstaden São Paulo tvåhundra mil bort anklagade han i stället miljöaktivister för att ha tänt på. Innan den sista elden slocknade hade en yta stor som Skåne gått förlorad.

I vattenbrynet knyter Daniria fast Victorias snäckhalsband som varit på väg att lossna. Tankarna på den kommande torrperioden och de nya bränderna vill inte släppa taget.

– Vår styrka kommer från skogen, säger hon. Varje träd som brinner, varje fågel som dör… Det är en del av oss som försvinner.

Regnet

Skogens hemlighet visar sig kort före skymningen, i den vita ångan som stiger upp från trädtopparna och de täta slöjorna den bildar.

Hövding Carlos fick det förklarat för sig som liten. Hans mormor berättade hur hon i sin ungdom brukade jaga apor högre upp längs en flod. En dag kom de vita och högg ner träden. Regnet försvann och den brusande floden förvandlades till ett torrlagt dike.

För forskarna krävdes det åratal av avancerade studier och hjälp av superdatorer och satellitbilder för att förstå samma sak. Först på senare år har det blivit vedertagen kunskap: att skogen på egen hand kan skapa så mycket som hälften av sitt regn.

Hela Amazonas består av fyrahundra miljarder träd som vart och ett kan lyfta upp till tusen liter vatten om dagen. Vattenmolekylerna drivs ut genom bladen, stiger mot himlen och blir ny nederbörd. Varje molekyl kan återcirkulera fem eller sex gånger innan den lämnar systemet.

Den världsledande brasilianske klimatforskaren Carlos Nobre vid São Paulos universitet berättar att Amazonas hotas från två håll. De ökade utsläppen av växthusgaser i världen leder till stigande temperaturer. Samtidigt medför skövlingen och bränderna färre träd och mindre regn.

Hettan och torkan är tillsammans på väg att driva Amazonas över en gräns – en punkt utan återvändo – där den kvarvarande regnskogen börjar omvandla sig själv till buskmark och savann.

Det finns en chans att rädda Amazonas, men det är väldigt, väldigt bråttom

Oräkneliga arter skulle då utrotas samtidigt som Amazonas förmåga att binda koldioxid drastiskt skulle minska och växthusgaser i stället hamna i atmosfären.

Utan regnskogens skydd skulle klimatförändringarna accelerera över hela jorden med mer extremväder, bränder, smältande isar och stigande världshav som följd.

– Vi är mycket nära den punkten, säger Carlos Nobre.

Omvandlingen till savann väntas börja i utkantsområden som Araribóia, för att successivt röra sig in mot skogens mitt.

En sjättedel av Amazonas, nästan motsvarande två Sverige, har redan försvunnit. Tröskeln ligger någonstans mellan en femtedel och en fjärdedel, enligt Carlos Nobre.

Något som betyder att så lite som femton år kan återstå innan regnskogen fastnar i sin självförstörande loop.

– Det finns en chans att rädda Amazonas, men det är väldigt, väldigt bråttom, säger Carlos Nobre.

Riten

I tre år har Jacilene Guajajara inte fått lämna hembyn. Långt inne i djungeln har en särskild hydda rests och i början av september beger hon sig dit. En grupp äldre kvinnor gör henne sällskap. Deras uppgift är att täcka sjuttonåringen i djungelfärg och berätta allt de vet om livet. Hur det är att leva med en man och få barn. Om skogens hemligheter och universums mysterier.

Medan andra urfolk har särskilda manbarhetsriter är det flickans övergång till kvinna som står i centrum för guajajara. Ingen rit är viktigare.

Efter en månad i hyddan tas färgen av. Huden därunder är då alldeles blek.

Jacilene Guajajara följer de andra kvinnorna tillbaka till byn. Under tiden har männen jagat och gjort upp en eld. De äter kött och slår på trummor. Medan barnen somnar in fortsätter de att sjunga urgamla sånger och dansa i månskenet.

Efter två nätter är Jacilene en kvinna, fri att välja sitt liv.

– Jag tänker inte gifta mig direkt, säger hon lite blygt. Jag vill utbilda mig till sjuksköterska eftersom jag vet att mitt folk behöver hjälp.

Vinden sliter i hennes hår, rör upp dammet. Den skyddande skogen som brukade omsluta Jacilenes by har röjts och brunnit ner så att allt ligger öppet. Ett tjugotal byögon klamrar sig fast vid henne, vid historien och riten.

Spökbilen

Asfaltsvägen skär som en kniv genom det gröna. Längs kanterna: skog i olika grader av förstörelse.

Skylten som markerar reservatsgränsen är genomborrad av kulhål.

Flera guajajara har hittats ihjälskjutna i dikena, medan mördarna försvunnit på sina motorcyklar, några sekunders verk.

Vi stannar till för att släppa ut en liten skorpion ur bilen. En vit lastbil full med regnskogstimmer passerar.

Vi bestämmer oss för att följa efter. Registreringsskylten har skruvats bort och ersatts av en ny, där några siffror skrapats bort. I Amazonas kallas sådana fordon ”spöklastbilar”.

Undersökningar har visat att så mycket som tre fjärdedelar av allt trä som exporteras från Amazonas är illegalt. Stammen från ett enda träd kan vara värd så mycket som femtontusen kronor. Hela handeln med illegalt trä i världen är värd femhundra miljarder kronor om året, enligt FN.

Timmerlaster säljs utan myndighetstillstånd. Eller med köpta, förfalskade papper.

Vi följer ”spöklastbilen” i någon kilometer, till ett nybyggarsamhälle. Där svänger den tvärt av och parkerar vid en avlastningsplats för timmer.

Några killar hoppar ner från flaket.

– Jag vet inte vilka ni är, men vi är inte intresserade av att prata, säger en av dem.

En röd Volkswagen-bil kör in bredvid. Och hack i häl, en andra lastbil med regnskogstimmer.

Dörren till följebilen öppnas. Mannen som eskorterat timmerlasterna är en uniformerad polis.

Han stiger in på vad som liknar ett kontor. Efter någon minut kommer han ut igen med ett kuvert i handen.

Har han tagit emot pengar?

Polismannen försvinner från platsen utan att ge några svar.

De vitas stad

Staden Arame är det andra Amazonas. Ett nybyggarland, där de dammiga husen rests i hast och rötterna inte går djupare än markens lätt bortspolade jordlager.

En plats för lycksökare och underjordiska clandestinos.

En kvinna läser Bibeln i skuggan. Några prostituerade väntar på kunder.

Daniria Guajara, hövding Carlos och några andra bybor är på genomresa, efter att ha besökt en annan by. De slår sig ner på en vägkrog.

Staden är en ökänd bas för den timmermaffian. Män på motorcyklar blickar åt vårt håll. Gathörnen vaktas av poliser.

– De hatar oss, säger hövding Carlos.

Daniria slevar passionsfrukt i dottern med en sällsynt hast. Så fort hon kommer hit längtar hon härifrån. Hon känner till alltför många historier som den om Alfonso Guajajara. Han for hit för att proviantera, men fick en pistol tryckt mot munnen och kom aldrig hem. Mördaren går fortfarande fri på Arames gator.

Runt om i Amazonas delar urfolken samma berättelser: om skogshuggare, boskapsfolk och guldletare som invaderat deras land. Om lejda revolvermän och om de hundratals män, kvinnor och barn som dödats för att de stått i skövlarnas väg. När organisationen Human Rights Watch granskade nivån av straffrihet i Amazonas kom de fram till att nitton av tjugo mördare går fria.

Två män har gripits för mordet på Paulo Paulino Guajajara, men ingen vi möter räknar med att de kommer att ställas inför rätta.

På vägkrogen håller sicksackmönstret i hövding Carlos stridsmålning på att bryta igenom. Också hans namn finns med på timmermaffians dödslistor, men så länge byborna håller samman tror han sig vara säker.

Biljardkulor slår in i varandra. Daglöner byts mot ölglas.

Skålar med ris och kyckling bärs fram till guajajara-folket.

Marken skakar till, en långtradare med soja dundrar förbi. Längst bak sitter en dekal. ”Bolsonaro” står det.

Emilio Viana, 37, med dottern Juliana, 8.

Boskapsfolket

Vi stannar till vid en av gårdarna som uppförts olagligt inne i reservatet. En äldre man kliver fram i leran, presenterar sig som Fransisco Viana, 60, och berättar att bor på gården tillsammans med sonen Emilio och svärdottern Sarleta, båda 37, och deras fyra barn.

Alla sju ska försörjas på de nittio oxarna som nu betar skövlad regnskogsmark.

Fransisco Viana påstår att han köpte gården i god tro för några år sedan.

– Vi var jordlösa och marken här är billig. Ingen berättade för oss att den var olaglig.

Han slår ihjäl en fluga med en smäll.

I en annan tid hade ockupationen inte ställt till med problem för familjen. Rent av uppmuntrats. Skräcken för att orörd djungel skulle dra till sig utländska arméer drev militärdiktaturen att under årtionden locka människor till Amazonas.

De är lögnare. Hycklare. Kriminella banditer

De senaste regeringarna har i stället dragit in stödet till gårdar på ockuperad mark och vägrat att ens ordna skolgång åt barnen. Skillnaden mot hur staten behandlat urbefolkningen och nybyggarna kunde inte vara större, hävdar sonen Emilio Viana.

– Indianerna har fått allt. Vi inget.

Blicken hårdnar.

– De är lögnare. Hycklare. Kriminella banditer. De tar skogshuggarnas motorsågar och använder dem för att själva såga ner träden. Det handlar om pengar, tro inget annat…

Emilio Viana hejdar sig. Misstänksamheten finns kvar. Livet här är tufft och slitsamt och det gäller att inte ge efter.

I stället säger han:

– Vi gillar Bolsonaro. Han är på vår sida. Vi hoppas att han ska ge oss papper på marken.

Den brasilianska nötköttsexporten är störst i världen och var i fjol värd motsvarande åttio miljarder kronor. Tillsammans med sojan utgör den basen för den jordbruksnäring som driver avverkningen.

Amazonas är egentligen en dålig plats för boskapsskötsel. Jorden är frodig några år efter skogen bränts, men utan näringen från de fallande bladen lakas den snabbt ur.

Emilio Viana klagar på att gräset växer allt sämre. För att överleva behöver familjen mer land, säger han. Hur ska de komma över det, i reservatet?

– Det finns indianer som säljer…

Inget är svart eller vitt. Vissa guajajara säljer timmer och mark som inte är deras, för att komma över de pengar deras förfäder liknade vid döda blad. Inte sällan för att spilla dem på barer i de vitas städer.

Emilio tar en klunk vatten och stryker svetten ur pannan. Förbannar torkan som väntar.

Urfolket är hans fiende i ett blodigt krig om mark. Men på längre sikt klarar sig ingen här utan den regnskapande skogen.

– Om torkan fortsätter kan vi inte ha kvar boskapen längre. Då måste vi slakta djuren och ge oss av, säger han.

Vi går upp på en liten kulle. Sojafälten svävar bort mot horisonten. Över dem syns ingen stigande ånga, inget annat än svarta prickar. Gamar som spanar efter kadaver.

Patrullen

Hövding Carlos tränger undan fågelsången och syrsornas knirkande för att uppfatta det främmande: motorcyklar på håll, sågtänder i urskogsträ.

Greppet om mahognyklubban hårdnar.

Männen följer honom längs stigen. De vadar genom pölar och häver sig över snirkliga rötter. Spejar och spanar genom lövverket. Tysta och osynliga, likt de tusen djurögon som i varje ögonblick påstås iaktta en i djungeln men som man själv aldrig ser.

Patrullen har förberetts noggrant. Det gamla jaktgeväret har putsats upp och smorts in med djurfett. Vasstrån har täljts till pilar med små fjädrar fästa längst bak. Spetsarna har sedan doppats i paralyserande grodgift.

Gruppen saknar fordon och ytorna är enorma. Men hövding Carlos känner varje dal, vattendrag och stig.

Det händer att gruppen går in i spår efter awá-folket. En djurfälla eller en utbrunnen eldstad. Eftersom grannfolket har gjort det tydligt att de inte vill ha kontakt backar de tillbaka.

Förra sommaren stötte en annan patrull på en ung awá-man av misstag. Bilden där ynglingen kikar fram mellan grenarna spreds över världen.

Hövding Carlos hjärta slår där han går på stigen. Den väldiga vildsvinstanden som ska skänka tur trycker mot bröstet. Fienden finns därute någonstans.

Lagen ger honom visserligen rätt att patrullera reservatet men knappast något skydd. Skogens beskyddare har spårat upp runt tvåhundra olagliga lägerplatser för skogshuggare sedan 2012. Det senaste året har konfrontationerna allt oftare slutat med skottlossning. Paulo Paulino Guajajara blev den fjärde beskyddaren att mördas.

De hundratrettio krigarna som i dag ingår i styrkan måste bli fler, enligt hövding Carlos. Det är vad mötet inne i djungeln ska handla om.

Efter att ha funnit skogshuggarna är patrullens mål alltid detsamma: att förstöra männens utrustning, ta dem till närmaste väg och larma polisen.

Längre än så vill de inte gå. Trots att de vet att samma män snart kommer att dyka upp igen någon annanstans i reservatet. Att krafter högre upp alltid gör det möjligt.

Hatet mot skogen

Det finns spår som löper ut från skogen. Man kan följa dem söderut, hundrafemtio mil över sojafälten – till regeringsbyggnaderna i den science fiction-liknande huvudstaden Brasilia.

Mellan 2005 och 2014 minskade avverkningen av Amazonas med tre fjärdedelar. Ett totalstopp låg inom räckhåll.

President Jair Bolsonaros bars till makten av jordägare, högerkristna och militärer. I valrörelsen hade den sextiofemårige tidigare yrkesofficeren miljöskydd mot ekonomisk utveckling. Regnskogen var en strikt brasiliansk angelägenhet. Lagar som stod i vägen skulle rivas upp och inte en kvadratmeter ytterligare regnskog avsättas till reservat.

Direkt efter valet byttes de högsta cheferna på miljöskydds- och urfolksmyndigheter ut och pengarna till de styrkor som jagat skogshuggare djupt inne i Amazonas drogs in. Signaler som timmermaffian tolkade som ett grönt ljus: i november 2019 kom data från Brasiliens rymdforskningsinstitut som visade att avverkningen mer än fördubblats jämfört med samma månad året före.

Kurvorna hade vänt brant uppåt igen.

Bolsonaro var sedan länge känd för sin hätska retorik.

”Det är synd att det brasilianska kavalleriet inte var lika effektivt som det amerikanska, som utrotade indianerna”, sa han en gång.

Efter valet fortsatte angreppen. I juli 2019 liknade han urfolken vid ”förhistoriska människor”. I januari i år sa han i en Facebook-sändning: ”Indianerna förändras tveklöst… de blir i allt större utsträckning människor som oss.”

Uttalanden öppnade dammluckorna. Sociala medier svämmade över av hat och rasism, hoten mot urfolkens ledare ökade och morden skulle under 2019 bli fler än på tjugo år, enligt den brasilianska katolska kyrkans biståndsorganisation.

”Urfolk mördas bokstavligen för att de försöker skydda skogen från olaglig avverkning. Igen och igen. Det är skamligt att världen är tyst om det här”, twittrade Greta Thunberg.

Jair Bolsonaro svarade med att likna den svenska klimataktivisten vid en bortskämd ”brat”.

Jair Bolsonaro vid ett möte med USA:s president Donald Trump i Vita huset den 19 mars 2019 .

Världsnaturfonden talar om en tillbakagång på trettio år för miljöskyddet i Amazonas. Ändå tyder mycket på att vi hittills bara sett början.

Bolsonaro har en långsiktig plan: att industrialisera Amazonas bortom igenkänning. Nya asfaltvägar ska korsa djungeln. Jordbruksgränsen flyttas fram. Skyddade reservat som Araribóia öppnas för sojaodling, gruvor, oljeborrning och vattenkraft. I februari lade han fram lagförslaget till Brasiliens kongress. Behandlingen har där fördröjts i coronakrisens spår.

Kritikerna menar att planen kan innebära slutet för hela folkgrupper.

Presidentens residens är en futuristisk glaskonstruktion mitt i Brasilia. Det är lätt att tro att det inte finns skäl att gå längre. Att det här är slutpunkten. Att Bolsonaro ensam bär det yttersta ansvaret för skövlingen och bränderna som pressar Amazonas mot sin kollaps.

Men det finns ett annat spår.

Bandet

Kanoten driver över oljeblankt vatten på väg mot den hemliga mötesplatsen. Hövding Carlos bär papegojfjädrar. Stridsmålningen lyser i kapp med stoltheten.

Doften av jord och grönska tilltar när floden smalnar och träden kommer närmre.

Tankarna söker sig till skogen. Som en ofantlig maskin absorberar den varje sekund världens utsläpp och förvandlar koldioxiden från våra bilar, flygplan och fabriker till renaste syre. Nu håller konstruktionen på att haverera.

Amazonas är hela världens öde. Faller regnskogen faller vi.

Så varför nådde hjälpen Paulo Paulino Guajarara bad om aldrig fram? Hur kan en kanot med stridsmålade krigare få utgöra det sista försvaret?

Jair Bolsonaro kallar planen på att industrialisera Amazonas för ”sin dröm”, som om han inte vore ett redskap för krafter större än han själv.

Godset och pengarna följer en annan väg ut ur skogen. Långtradarna med timmer, nötkött och sojabönor rullar mot hamnar med namn som Itaqui, Barcarena och Santarém. Efter omlastning fraktas godset ut i containrar på världshaven.

Olagligt regnskogsträ når Europa utan att vi ens vet om det. Brasiliansk oxfilé fyller våra charkdiskar och grillar medan våra egna kycklingar föds upp på billigt, importerat sojaprotein.

Omvärldens efterfrågan driver exploateringen av Amazonas. Skövlingen och våldet.

Jair Bolsonaro hyllade den amerikanske presidenten Donald Trumps beslut att lämna Parisavtalet om klimatet men vågade själv inte ta samma steg. Hotet om att blockera internationella handelsavtal fick honom att till slut sätta in militären för att släcka bränderna 2019. Bolsonaro kan ignorera omvärldens protester men inte den ekonomiska elit som burit honom till presidentposten.

Pengar är makt. Skogens öde ligger inte bortom vår kontroll.

Så vem bär egentligen det yttersta ansvaret för Paulo Paulino Guajararas död?

Gläntan

Vi lägger till med kanoten just som skymningen faller. Följer hövding Carlos längs den osynliga stigen. Häver oss fram med lianer under awá-folkets trädkronor, genom skogen Paulo Paulino Guajajara dog för att försvara.

Efter tio minuter har vi nått fram. En nyröjd glänta där djungeln är som tätast. Den hemliga samlingsplatsen.

Hängmattor spänns upp i väntan på att fler krigare ska anlända. Händer mjukar upp grenar tills de fungerar som utmärkta rep. En jordugn tänds.

Talet om framtiden och beslutet om de nya krigarna får vänta till i morgon. Vrålaporna ylar ikapp med grodorna och kajmanerna. Hövding Carlos skakar sin marakau, en sorts skallra, mot onda andar och plötsligt blir det tydligt vad han ville visa oss.

Gläntan vid världens ände är hela jordens bultande hjärta.

Paranötstuggandet har upphört. Skämten om vem som ätit mest har ersatts av spridda snarkningar.

Fullmånen lyser genom molnen. Eldflugorna virvlar runt.

Något Carlos sa en av de där eftermiddagarna utanför sin hydda håller mig vaken. Det handlade om kopplingen till naturen, som han menade att vi i väst förlorat.

– En dag kommer elden att nå er också. Då kommer ni att känna samma rädsla som vi gör nu. Då kommer ni att förstå.


Fotnot: Den 31 mars sköts ytterligare en krigare ur Skogens beskyddare, Zezico Rodrigues Guajajara, ihjäl i utkanten av staden Arame. Ingen har gripits för dådet.

I april åtalades två män för mordet på Paulo Paulino Guajarara.

Amazonas är en av de delar av Brasilien som drabbats hårdast av coronaviruset. När det här reportaget publiceras har några fall ännu inte rapporterats in från Araraibóia.

Enligt siffror från Brasiliens rymdforskningsinstitut fortsatte avskogningen av Amazonas att öka under mars 2020, trots coronapandemin.

Aftonbladet har sökt Brasiliens regering för att fråga varför Araribóia-reservatet inte skyddats och hur den ökade avskogningen av Amazonas rimmar med åtagandena i Parisavtalet. Något svar har hittills inte kommit.

Text: Staffan Lindberg Foto: Andreas Bardell

Möt klimatkrigarna

Klicka på bilderna för att läsa mer.

Publisert:

LÄS VIDARE

”Amazonas kan förvandlas till savann om femton år”

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström och Rebecka Rakell
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev
● Lars Johan Hierta är Aftonbladets grundare och en pionjär inom den svenska journalistiken och tryckfriheten. Han ville väcka folkets vilja till ett större deltagande i samhällsarbetet. Han ville granska makten, utmana de styrande och avslöja missförhållanden. Men han ville också informera – och inte minst underhålla. I den andan har vi verkat sedan 1830. Vi fortsätter göra det varje dag.

OM AFTONBLADET