Skriver vi mer om Einár för att han ”var vit”?
Aftonbladets stf utgivare Martin Schori om mediebevakningen av mordet på Nils Grönberg
Mordet på Nils Grönberg, mer känd som Einár, är utöver den ofattbara tragedin också en av årets absolut största nyhetshändelser.
Och då halkar debatten i sociala medier och på andra ställen snabbt in på mediernas roll.
Hur har vi förhållit oss till den svenska gangsterrapen? Går det verkligen att skilja på verk och person när vissa artister inte bara skildrar gänglivet utan även tycks delta aktivt?
Och, den kanske vanligaste frågan: Varför skrivs det så mycket om just det här mordet? Den hemska sanningen är ju att många väldigt unga personer – barn! – har skjutits ihjäl i Sverige de senaste åren. Utan en lika massiv nyhetsbevakning.
Vad beror det på?
Är det för att Einár egentligen hette Nils, hade ljus hy och levde sina första månader på Södermalm, snarare än i Järva, Biskopsgården eller Araby?
Nej, skulle jag svara på den sista frågan. Einár var en av Sveriges största artister. Det gör att allmänintresset är skyhögt – och att bevakningen därmed blir intensiv. Allt från nya detaljer i polisens arbete till Einárs egna inlägg i sociala medier före mordet blir nyheter.
Att det finns ett högt allmänintresse speglas också i det otroliga engagemang som dådet väckt, artiklarna har lästs av otaliga miljoner, och många vill sörja en idol som fick en alltför kort karriär.
Sant är dock att medierna har ett stort ansvar att berätta om andra offer, så att de inte bara blir en siffra i statistiken eller en rubrik om en ny skjutning eller ett nytt mord som flimrar förbi i nyhetsflödet.
Den typen av rapportering är svår.
Aftonbladet går i princip aldrig, till exempel, ut med namn och bild på ett brottsoffer (som inte är Sveriges största artist) utan att ha dennes eller anhörigas godkännande. Och får vi inte det, då blir det inga artiklar. Ofta stannar det där.
Vissa orkar berätta, och då blir det starka, viktiga historier. Som denna, eller SVT-reportern Diamant Salihus nya dokumentär ”Våra barn dör”. Vår egen Linda Hjertén intervjuade nyligen Juan, som förlorat två söner i gängkrigen.
Jag har självklart stor förståelse för att en mamma eller pappa inte vill, eller vågar, prata med medier strax efter att man nåtts av sitt livs värsta besked. Jag försöker inte heller lägga över ansvaret på någon annan, det är vårt jobb att skildra samtiden på ett sätt som gör att folk förstår, och engageras.
Precis som med all journalistik är relationer och kontakter viktiga för att bygga förtroende. Där har vi och andra ett stort arbete att göra i de så kallade utsatta områden. Det är som sagt svårt, men det är avgörande för att kunna ge en bred bild av en av vår tids största samhällsfråga – och nyhetshändelse. Vår uppgift är att ge offren ett ansikte.