En luftgrop från döden

Publicerad 2011-09-11

George Sleigh, 69, såg planet störta rakt emot honom: Jag trodde att mitt liv var slut

Aftonbladets Wolfgang Hansson upplevde terrordåden på plats.

Tio år senare återvänder han med fotografen Jimmy Wixtröm.

De har mött överlevarna som fångades på de mest dramatiska bilderna. Det här är deras historia.

HUDSON. George Sleigh sitter i telefon vid sitt skrivbord när ett våldsamt rytande får honom att snurra runt i kontors­stolen.

Han stirrar rakt in i ett stort passagerarplan som med våldsam fart är på väg mot honom.

George är bara en luftgrop från ­döden.

Allting går väldigt fort.

– Jag hinner egentligen inte tänka någonting. Bara notera att planets under­rede är silverfärgat och landningshjulen inte är ute. Sedan smäller det.

Byggnaden skakar våldsamt. Taket rasar in över honom med takarmatur och allt. En vägg på ena sidan smulas sönder och böcker och papper dränker George.

Georges känsla av overklighet trycks undan av viljan att överleva. Han skyddar huvudet och böjer sig framåt så mycket det går på kontorsstolen. Telefonluren har han tappat.

– Jag bad till Gud för jag trodde mitt liv var slut.

Försöker hitta sina kollegor

Efter den stora smällen blir det spöklikt tyst.

George gräver sig fram ur bråten och börjar ropa på de övriga medarbetarna på American Bureau of Shipping som sitter på 91:a våningen i det norra tornet. Bara tolv av 25 personer har hunnit komma till jobbet. Alla verkar vara vid liv och hyfsat oskadda.

De inser att de måste försöka ta sig ut fortast möjligt.

De undersöker nödutgångarna. Två är helt blockerade av bråte och bränder. Den tredje är blockerad uppåt men ner fungerar det att gå.

George går sist.

”Såg ut som en krigszon”

I början är gruppen ensam i trapphuset. Men ju längre ner de kommer desto fler människor möter de. Ingen gör sig någon större brådska. Förmodligen är de liksom George övertygade om att ett plan av misstag flugit in i World Trade Center. Att byggnaderna ska rasa finns inte i deras före­ställningsvärld. Någon panik finns inte.

Att gå ner för de över 90 våningarna tar närmare en timme.

– På bottenvåningen såg det ut som en krigszon, minns George. Små bränder överallt, drivor av krossat glas och bråte som rasade ner.

Knappt har George klivit in i entréhallen förrän han hör en kraftig explosion från ena sidan. Han springer åt andra hållet för att söka skydd men hinner inte långt förrän han med våldsam kraft slungas tvärs över lokalen och in i en vägg på andra sidan.

Samtidigt blir allt svart. George sveps in i ett moln av damm och bråte. Han har svårt att andas och försöker skydda mun och näsa.

Sprinklersystemet går på och George blir genomdränkt av vatten.

Han vet inte längre var han är. Efter några minuter kan han åtminstone skönja lokalens konturer. Han ropar och får svar av två andra män. Alla tre är nu helt täckta av damm. De hör hur någon ropar och dirigerar dem ut ur byggnaden och ut på gatan. De följer rösten och kan efter en stund andas in frisk luft.

En fotograf tar några bilder av dem. ­George går längst bak med en väska i handen. Han ser medtagen ut och blöder från ena handen. En sjukvårdare ser det och placerar George i en ambulans. Först där får han veta att det handlar om en terrorattack.

Tvingas sy såret utan bedövning

På sjukhuset konstateras att han har flera sår på benen och ett djupt jack ända in till benet på fotleden. Såret måste sys.

Sjukvårdspersonalen är stressad. De räknar med att få in många fler skadade. George får höra att de normalt skulle bedöva innan de syr men nu har de inte tid. Då 59-årige George Sleigh får stå ut med smärtan.

Han blir kvar över natten på sjukhuset. Det går ändå inte att ta sig hem till New Jersey. Alla broarna till och från Manhattan är stängda för all annan trafik än fotgängare. Tunnelbana och pendeltåg går inte.

Förstod först senare

Tio år senare tittar George Sleigh på bilden av sig själv insvept i damm och skakar lätt på huvudet. Varje gång han ser den tänker han på hur nära han var att dö.

– Först när jag såg på tv hur planen flög in och tornen kollapsade förstod jag vilken otrolig tur jag haft som kom ut levande.

Vi sitter i hans hus i den ­idylliska staden Hudson i Ohio. Allting är undanplockat och i perfekt skick. Det gäller även växterna i trädgården där inte minsta ogräs går att spåra.

Här har George och hans fru pensionerat sig. Att bo kvar i New York-området hade varit för dyrt. Dessutom uppskattar han det lägre tempot.

Han plockar fram en bild av ett brinnande World Trade Center där han med samma minutiösa precision som städningen hemma prickat in exakt var hans kontor låg. Den runda ­gula pricken är placerad precis under den punkt där planet gick in.

– Efteråt fick jag veta att ingen över 91:a våningen hade överlevt, berättar George tyst.

En luftgrop och planet hade dundrat rakt in i hans kontor. Större var inte marginalen mellan liv och död.

Just den här dagen hade han kommit extra tidigt till kontoret. Eftersom han varit ledig dagen före hade han många e-mejl och telefonmeddelanden att ta itu med. Han hade möten att förbereda. Han ringde huvudkontoret i Cleveland för att få hjälp med några fakta.

Vill inte tillbaka till 91:a våningen

George Sleigh är inte de stora gesternas man. Han sitter stilla och väldigt rak i soffan. Nästan som i giv akt. Han berättar lugnt och utan känsloyttringar.

I motsats till många andra har de dramatiska upplevelserna inte satt några traumatiska spår i honom. Att familjen flyttade till Hudson hade inget med 9/11 att ­göra. George har aldrig haft några mardrömmar där han ser jetplan flyga rakt mot honom.

Inte på en enda punkt har han ändrat sitt liv på grund av terrorattacken.

Två attacker får räcka

Men när jag frågar om han skulle kunna tänka sig att jobba på 91:a våningen i den nya skyskrapa som byggs för att ersätta World Trade Center så svarar han snabbt och bestämt nej.

Att undkomma med livet i behåll efter två terrorattacker får räcka.

Två attacker? undrar jag.

George berättar att han jobbade på 106:e våningen i det södra tornet när terrorister försökte spränga byggnaden i luften genom att detonera en lastbil med sprängmedel i källargaraget 1993. Hela byggnaden rökfylldes. George tvingades i totalt mörker ta sig upp till översta våningen och sedan ut på taket. Där fick de vänta i två och en halv timme innan de fick gå ner för ­alla trapporna.

Ett snabbt leende passerar Georges ­läppar.

– Man kan säga att jag hade lite träning.

Följ ämnen i artikeln