En kreativ stjärna som fick alla att lysa

Jan Helin minns Aftonbladetprofilen Olof Brundin

Publicerad 2018-12-04

En av mediebranschens mest kreativa och fria tänkare har tystnat.

Olof Brundin är död. Han blev 57 år.

Hans glädje, energi och lust till journalistiken fattas alla oss som hade nöjet att få arbeta med honom.

Olof Brundin skulle egentligen ha blivit musiker. Hans musikalitet och begåvning för cello pekade i en tydlig riktning för honom som ung. I släktlinjerna fanns också musiken. Farmor var operasångerskan Benna Lemon-Brundin vid Kungliga teatern som tillhört 1940-talets unga begåvade operagarde. För att verkligen bli musiker krävdes mycket tid och stillasittande. Det var uteslutet, därtill var Olof ingen vän av utpekade vägar.

Olof var en människa i behov av ständig rörelse, såväl fysiskt som i tanke. Kärleken till musiken kom att bestå som en evig längtan. Hela hans väsen kunde bli uppfylld av idén att resa till de stora konsertscenerna för att se opera och han föreföll aldrig så lycklig och upprymd som när han skulle förklara den fulländade skönheten i Sjostakovitj vals.

Men det var journalistiken som skulle bli hans väg och föremålet för hans kreativitet. Han började på återstartade Stockholms-Tidningen i början av 1980-talet, anställd av redaktionschef Niklas Silow. Där fanns också redaktören Nicke Franchell. De tre skulle senare följas åt till Aftonbladet och de båda kom att stå Olof nära hela hans yrkesliv.

Olof kom in i yrket under en tid när tonaliteten i medier höll på att förändras. Från ett mer officiöst tilltal, till en journalistik som fäste större vikt vid berättarglädje och personligheter. Det passade Olof utmärkt. Ett annat av hans första journalistjobb var på Sveriges Radio och den nyskapande redaktionen för Efter Tre med Ulf Elfving. Olof lärde sig hur varje historia behöver en vinkel för att nå ut och att människorna bakom nyheterna är vägen till själva storyn. Det var på Aftonbladet han skulle få fullt utlopp för de kunskaperna. Olof kom till Aftonbladet 1986. Det var då en tidning i kraftfull förändring, året efter blev Thorbjörn Larsson chefredaktör och en framgångsresa inleddes som slutade med att Aftonbladet blev Sveriges största dagstidning 1996.

Olof Brundin kom att bli en kreativ kraft på flera olika ledande positioner i det laget. Först kom han till redaktionen för Plus som jobbade med ett featurematerial mitt i tidningen. Hans redaktör var Staffan Heimerson och deras yrkesrelation kom att bli starten på en livslång nära vänskap. Olof bildade också familj under denna tid. Han fick dottern Alexandra Urisman Otto som i dag är utbildad jurist och journalist på Dagens Nyheter. 1988 gifte han sig med komikern Anna-Lena Brundin och de fick Olofs andra barn, sonen Torsten Brundin som i dag studerar till lärare.

Olofs journalistik utvecklades under denna tid mot intervjuandet. Han gjorde en lång rad uppmärksammade intervjuer under vinjetten ”Olof Brundin möter” som kom att bli stilbildande. Olofs förmåga att formulera frågor och hans sociala begåvning att snabbt knyta an till personer så att de anförtrodde sig hade hittat sin journalistiska form. Inte sällan var frågorna och de perspektiv de öppnade själva behållningen av intervjun, det som stannade kvar. Hans lust till att lyssna av samtiden och ge den gestalt via människor var enastående. Om de hette Göran Persson eller Regina Lund kunde spela mindre roll. De var alla exponenter för något som Olof ville berätta. Bilderna på det dåvarande mediefenomenet Anna Nicole Smith på de bysantinska bronshästarna på Blasieholmen i Stockholm är och förblir svensk tabloidhistoria i ordets bästa mening.

På Aftonbladet hade Olof sedan en lång rad ledande roller, men alltid med en gemensam nämnare: Det behövdes kreativitet. Olof ägde en förmåga som många önskar att de hade. Det handlar om konsten att få ett samtal, en tanke att komma vidare. Ingen kunde som Olof i ett möte som kört fast, ett samtal som stannat, få dig att lyfta blicken, komma ur invand tanke och se något nytt. Han hade sällan eller aldrig någon egen dold agenda när han befriade resonemangen i ett möte som fastnat i cirklar, men alltid en intensiv längtan till förändring och framåtrörelse.

I en bransch som i allt större utsträckning drivs av kall data om användarna förblir det Olof lämnar efter sig som yrkesman en viktig påminnelse: Allt berättande börjar alltid med en idé, en vilja och önskan att nå andra människor med något angeläget. Resten är metod.

Det var som att Olofs hjärna alltid hade behov av de stora vyerna och en koppling till den stora världen. Hans kärlek till städernas stad Paris kändes alltid som en självklar del av honom. Den inleddes tidigt med en liten lägenhet i Montmartre och senare nära Bastiljen. Han längtade alltid dit och hem igen. Att ständigt resa var livsluft.

Efter ett par år som Aftonbladets korrespondent i Paris i slutet av 1990-talet återvände Olof till Stockholm för att jobba nära dåvarande chefredaktören Anders Gerdin som informationschef. När jag tog över rodret för Aftonbladet 2007 var Olof en mycket nära rådgivare och vän. Under en kortare period var han min andreredaktör, men gick sedan vidare till att bli kommunikationsdirektör för Schibstedkoncernen. Nära vän och rådgivare förblev Olof också i den rollen. Jag tänkte ofta under våra många och långa samtal på hur det alltid fanns en lite upphöjd livskänsla i och kring Olof. Saker lyste lite starkare, personer framstod lite mer spännande och musik lät som något mer än ihopsatta toner. Som om det fanns någon direktlina kvar från den där glamorösa farmodern och hennes liv med madame von Skilondz berömda mottagningar på Strandvägen. En del personer tar energi, andra ger. Olof gav ständigt. Det måste haft en kostnad någonstans, men man såg det aldrig, eller ville inte se. Det fanns så mycket roligt med Olof, ingen tid gavs för skuggorna.

För oss som fick glädjen att ha honom som vän och arbetskamrat lämnar han så många varma minnen. I den märkvärdiga gemenskap som är Aftonbladet var Olof en viktig energikälla. När det sorgliga beskedet om hans bortgång kom efter en tids sjukdom var det ett meddelande i min mobil från Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson som grep på ett särskilt sätt.

”Han var en av oss.”

Så var det och det är så vi kommer att minnas honom. Som en av oss som är en del av den där väven av relationer som är det beständiga som byggs av något så febrigt och flyktigt som att varje dag göra en ny tidning. Ibland syns den där väven särskilt tydligt. Som hur starten på något nytt i Olofs liv var Mimi och Sjostakovitj vals på nyhetsredigeraren, kulturredaktören och författaren Anders Paulruds begravning.

Olof köpte en cello, sökte något och fann det i den svensk-franska cellisten Mimi Sunnerstam. De gjorde den där valsen till sin en fantastisk eftermiddag på Le Train Bleu på Gare de Lyon i Paris. Vigselförrättare var prästvigda redaktören Helle Klein.

Därvid borde det ha blivit. Han borde också varit i Paris nu.

Sista gången vi pratade var några veckor före slutet. Han var full av idéer. Bok som skulle skrivas, det stora reportaget om de svenska världssopranerna som äntligen skulle bli klart, resor han såg fram emot, stoltheten över barnbarnen, Mimis son Alfons som han tyckte så mycket om. Inte ett ord om sjukdomen.

Och nu bara minnet kvar. Jag vet vilken bild som mina minnen av Olof kommer att fästas vid. Olof på en flygplats, upprymd, på väg, alltid elegant klädd trots någon slags avsiktlig nonchalans i klädval, de bekväma skorna för promenaderna knutna utanpå handbagaget för att slippa checka in, biljetten uppstickande ur kavajfickan efter att han charmat någon till en uppgradering. Nyfikenheten och längtan ut som snart ska stillas.

Jan Helin
Programdirektör på SVT, Aftonbladets chefredaktör 2008–2015

Jan Helin.