Gravarna är smyckade med blommor, ljus och fotografier.

Här, ett stenkast från varandra och två meter ner i jorden, ligger Juans söner, båda skjutna till döds.

– Jag vet inte hur man går vidare utan sina barn. Man bara måste. Sätta ena foten framför den andra, säger hon.

På Rozh Shamals grav, i ett hav av blommor och marschaller, står en gräddtårta. Några guldballonger fladdrar i septembervinden.

I dag skulle han ha fyllt 26 år och förutom mamma Juan har även släkt och vänner samlats på kyrkogården i norra Stockholm för att gratulera honom på ytterligare en födelsedag som han aldrig får uppleva.

Ur en högtalare strömmar en av Rozhs låtar, ”Habibi”. Han var en rapartist på väg upp när han dog och hans mammas stolthet lyser igenom när hon berättar att en av hans låtar nu har spelats 11 miljoner gånger.

– Jag är stolt över att ha fått en så begåvad son. Men jag tror fortfarande inte på att han är borta. Varje morgon säger jag ”godmorgon Rozh” och när jag går ut ur lägenheten knackar jag på hans dörr och säger ”hej då Rozh”, säger Juan.

 
Juan har varit med om det ofattbara. Hon har fött tre barn och förlorat dem alla.

En av sönerna tog sitt liv. De två andra dog i det som känns som en pandemi vid sidan av coronapandemin – skjutningarna av unga män i landets utsatta förorter.

På andra sidan häcken ligger Rozhs bror Shalaw begravd.

Shalaw levde ett kriminellt liv, liksom många av de unga män som skjutits till döds.

Men han hade nyligen blivit pappa och ville ut ur den kriminella världen, leva hederligt.

Han hann aldrig lämna.

I januari 2018 sköts han till döds, 33 år gammal, i Rissne. Ingen är gripen för mordet.

– Jag och Rozh var här på kyrkogården varje dag. Det tog så hårt på honom när hans bror dog men han bearbetade det genom musiken. Jag trodde aldrig att även han skulle råka ut för samma sak, jag såg hans framtid som ljus och att han skulle få lyckas med musiken, säger Juan.

Kvällen den 30 juni 2019 hörde Juan skottlossning utanför lägenheten i Blackeberg där hon bodde med sonen.

Hon sprang ut och fann Rozh och hans hund liggande blödande på asfalten. Skytten, en då 19 år ung kille, var kvar.

– Jag skrek ”försvinn, han är bara ett barn”, och han sprang iväg.

Men det var för sent för Rozh. Han hade träffats av sju kulor. Hans mamma satt med honom när han dog på gatan utanför huset.

Motivet är oklart.

Men troligtvis hade det, som de flesta andra skjutningarna som sker, sin grund i en struntsak som sedan ska lösas av unga, drogpåverkade killar med skarpa vapen.

19-åringen dömdes till 12 års fängelse för mordet men de som sannolikt lejde honom att utföra det har aldrig identifieras.

När Rozh dog hittade man outgiven musik som han gjort. Den 10 september släpps ytterligare en av hans låtar, ”Himlen brinner”, som handlar om just skjutningarna som aldrig tycks ta slut. Hans mamma sörjer att han inte får vara med och fira framgångarna.

– Han var min livskamrat. Han var min själ och mitt hjärta och mina ögon. Jag lider med alla de mammor och pappor och syskon där ute som är med om samma sak som jag nu, säger Juan.

Vid graven står även Ellen, Sara och Kajal. De är här för att stötta Juan som förlorat allt, trots att deras egen sorg fortfarande är färsk.

I februari i år mördades 31-årige Zhyar med en hammare och en kniv i Åtvidaberg.

Zhyars familj försöker plocka upp spillrorna och samla sig. Fallet kommer med största sannolikhet snart att tas upp i hovrätten.

– Vi pratade senast dagen innan han dog om att skaffa barn. Den chansen berövades oss. Jag skulle beskriva sorgen som en fysisk smärta. Det var som att världen blev tyst när han försvann, säger hans fästmö Ellen som efter mordet lever på skyddad adress.

Zhyars mamma Kajal flydde med sonen från Irak till Sverige på 90-talet för att undkomma krig och förföljelse.

– Jag tog hit honom för att han skulle slippa krig, men så hamnade vi i ett annat krig i stället, säger hon.

En del i familjen, men inte alla, visste att Zhyar dömts för bland annat narkotikabrott och att han stundtals fick kämpa för att leva laglydigt.

– En stor del av våra liv gick åt till att motverka detta och att hjälpa honom att få ett bättre liv, säger Ellen.

Efter mordet på Zhyar var familjen inne på nätforumet Flashback. Tonen var hård, inte många sörjde mordet på en person som de menade var kriminell.

– Alla har varit oskyldiga barn någon gång. Jag tror att de som säger sådant inte hade sagt samma sak om de någon gång träffat Zhyar och han hade fått dem att skratta, säger Ellen.

De ser med sorg hur varje nytt mord på unga män avfärdas med att det bara är ”kriminella som mördar kriminella”. Som att det gör morden mindre meningslösa och sorgliga.

– Alla dessa som mördas har släktingar och vänner som älskade dem, som sörjer dem. Ett skott kan förstöra så många människors liv, säger systern Sara.

Ellen berättar hur Zhyar alltid ville hjälpa. Inte bara de han kände, utan alla.

– Jag har lärt mig det av honom, att inte bara gå förbi när någon behöver hjälp. Jag tycker det var ett av hans finaste drag, säger fästmön Ellen.

De berättar hur Zhyar kunde ta över ett helt rum. Han var en sådan som kunde få alla att skratta.

– När han älskade någon så gjorde han det med hela själen. Det var så fint att se. Jag önskar bara att han hade lagt den energin på bra saker i stället, säger Sara.

Shalaw, Rozh och Zhyar.

De står för tre av siffrorna i en statistik som blir allt dystrare av män och killar som dör unga.

Sverige är det enda land i Europa med en ökande trend av dödliga skjutningar, visade nyligen en studie från Brå.

I fjol inträffade 366 skjutningar i Sverige där 47 personer dog och 117 skadades. Siffrorna ser inte ut att bli bättre för 2021, snarare tvärtom.

Varför är det så? Var har det gått fel?

I Zhyars fall ser familjen hur det började gå snett redan när han var i tioårsåldern. Större delen av sin ungdom tillbringade han på olika familjehem och behandlingshem.

– Han fick aldrig någon stabil grund, han och jag pratade mycket om det, säger Ellen.

Systern talar även om en osund machokultur som brodern försökte leva i fast han egentligen inte var den personen. Det, kombinerat med dåliga vänner och droger, gjorde att livet blev farligt. De menar att det fanns många svaga länkar i kedjan som hade kunnat lagas långt innan han dog.

– Vi ser ju det här hända om och om igen. Vad gör myndigheterna? Det här måste få ett slut nu. Vi har inte tid att vänta, säger Kajal.

Skjutningarna, framför allt i Stockholm, har börjat krypa närmare de boende. Det skjuts oftare på dagtid, på folktäta torg.

I juli träffades två små barn av en förlupen kula när kriminella hamnade i konflikt i Visättra och polisen har varnat för att påfyllningen in i gängen är ”förfärligt stor” i Stockholm där en strid ström av unga killar och män verkar stå redo att fylla på efter de som mördas eller grips.

– Jag har alltid berörts när unga män skjutits men det är klart att när det sedan händer en själv och sin egen familj så blir ju känslan av sorg över att det här bara fortsätter att ske än större. Men det ska ju inte krävas att man själv förlorar någon för att man ska vilja ha förändring, säger Sara.

Familjerna pratar om hårdare straff och slopad ungdomsrabatt. Men de poängterar också att det borde vara politikernas sak att lösa, inte de anhörigas.

– Vi skulle vilja säga till alla andra familjer där ute som råkat ut för samma sak som vi att vi känner med er. Vi lider med er, ni är inte ensamma, säger Sara.

Det börjar bli kväll på kyrkogården. Septembersolen ligger låg. Juan släcker ljusen och börjar packa ihop riset och kycklingen hon bjudit på.

I morgon ska hon tillbaka till gravarna igen, säger hon. Och dagen efter den.

– Jag kommer för mina barns skull. Så att de inte ska behöva vara ensamma.