Succédystopin blir pjäs i Uppsala

Arbetet med dramatiseringen av ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” i full gång

Uppdaterad 2020-02-10 | Publicerad 2020-02-09

”Jag ser Farnaz Arbabi som en av vår tids stora dramatiker”, säger Johannes Anyuru.

I januari nästa år kommer en dramatisering av Johannes Anyurus Augustprisbelönade roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” att ha premiär på Uppsala Stadsteater. Aftonbladet har pratat med regissören Farnaz Arbabi och författaren Johannes Anyuru.

Arbetet med pjäsen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är i full gång. Efter en urpremiär på Unga Klara i Stockholm blir det premiär på Uppsala Stadsteater.
– Berättelsen handlar om vår nutid men också vår framtid. Hur det skulle bli om hat och rädsla får styra, säger regissören Farnaz Arbabi. Tidigare har Arbabi bland annat regisserat kritikerrosade uppsättningar av ”Hedda Gabler”, ”Utvandrarna” och ”Jag ringer mina bröder”.

Författaren Johannes Anyuru är eld och lågor över den kommande uppsättningen.
— Det är fantastiskt. När man sitter och skriver en bok så hoppas man att den ska få ett liv i andra människor, så att någon läser den och vill berätta den på nytt, det är en fantastisk komplimang. Jag är glad att det är just Farnaz som ska sätta upp den. Jag ser henne som en av vår tids stora dramatiker. Vi har en löpande dialog men hon har helt fria händer i arbetet med pjäsen.

”Kan skapa teatermagi”

Den Augustprisbelönade boken blev en stor kritiker- och försäljningssuccé och har översatts till många språk. Berättelsen börjar med att tre unga islamister misslyckas med ett terrordåd mot en serietidningsbutik i Göteborg. Två av dem blir skjutna och den tredje, en ung tjej, överlever. Tjejen, som hamnar på en psykiatrisk klinik, berättar att hon kommer från framtiden. Boken skildrar ett hårt samhälle med lagar som håller isär befolkningen.

— Det är en kombo av humor och smärta, säger Farnaz Arbabi. Huvudpersonen i boken är en ung författare med muslimsk bakgrund som verkar och lever i Sverige med sin partner och deras gemensamma dotter. Författaren är orolig för sin framtid, orolig för islamofobin sprider sig och blickar mot Kanada, har allvarliga funderingar på att flytta dit för att få en bättre framtid. Jag känner själv igen mig väldigt mycket i det, som kvinna med muslimsk bakgrund i Sverige som också har barn.

Regissören, som tidigare ofta dramatiserat berättelser ur ett historiskt perspektiv, lyfter berättelsens framtida inslag som en utmaning – men också som en lustfylld ingrediens.
— Det är väldigt roligt och utmanande att jobba med sci-fi-inslagen som finns i boken. Jag tror att kombinationen av det som är väldigt verkligt i samklang med det upphöjda sci-fi-spåret kan skapa teatermagi och en fantasifull föreställning, säger Farnaz Arbabi.

Ett akut tidsdokument

Johannes Anyuru berättar att det finns en underström i boken som är djupt personlig.
– Men jag försöker att inte vara alltför involverad. Jag har ett drag av kontrollfreak det skulle vara svårt för mig att bara vara halvvägs med i en process men jag och Farnaz pratar mycket. Något som ger mig mycket, särskilt som jag nu jobbar på ett filmmanus för boken och brottas lite med samma frågor som pjäsen.

Har det varit läskigt att lämna ifrån sig berättelsen?

— Nej, det kan jag inte påstå att det har varit. Jag har stort förtroende för Farnaz integritet, konstnärliga vision och förståelse för berättelsen.

Romanen kom för tre år sen. Tror du att det finns skillnad i hur berättelsen tolkas då och idag?

– Det är något jag har tänkt på. Den är på sätt och vis ett akut tidsdokument. Den var hypersamtida när jag skrev den och även samma år som den kom. Nu är boken redan en historisk roman, kan man säga. Det är en annan tid nu. När jag skrev den gjorde jag det med tanken: ”tänk om det sker ett terrordåd i Sverige?”. Sen hände det. Nu har världen förskjutits på många olika sätt. Den politiska diskursen har förskjutits åt många olika håll. Samtalet har förändrats på massa sätt som är negativa – men också positiva.