Mejla

Wolfgang Hansson

En sommarpratare men två huvudpersoner

Publicerad:

Det är veteranen Marie-Louise Ekmans Sommar men det finns någon annan som konkurrerar om att vara huvudperson.

Som en röd tråd genom programmet löper hennes make och den folkkäre komikern och skådespelaren Gösta Ekmans livshotande sjukdom.

Marie-Louise Ekman
Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio
Marie-Louise Ekman

De första tecknen kommer när paret är i Venedig.

Marie-Louise Ekman jobbar med glaskonst. Gösta ligger i sängen med magsmärtor och orkar inget göra. Hon vill att de ska åka hem så han få träffa en läkare. Han vill att hon ska jobba klart.

Sedan får vi följa förloppet.

Hur Gösta Ekman tveklöst säger ja till canceroperationen trots att han bara har sisådär 50 procents chans att överleva. Hur paret försöker leva normalt trots att deras gemensamma liv vänts upp och ner.

Operationen går bra men en infektion tillstöter. Gösta Ekman ser ut att långsamt tyna bort i ständig feber och mardrömmar medan hustrun vakar vid hans sida samtidigt som hon försöker klara av jobbet som Dramatenchef.

 

Efter fyra månader på sjukhus återhämtar Gösta Ekman sig. I bilen hem gråter han när han får se de gröna träden. Ett år efter operationen jobbar han åter på teatern. Paret får fem år till ihop.

Insprängt i sjukdomsförloppet berättar Marie-Louise spridda skärvor från sin barndom och sitt liv som konstnär.

Om hur hon var så besvärlig som ung att hon flyttades till en skola där piskrapp över fingrarna ingick i undervisningen.

Hon erkänner hur hon svek sin dementa mamma och vägrade sova över hos henne på äldreboendet.

Hon berättar om glädjen i att vara chef på Dramaten.

Tidshoppen hjälper till att bygga upp en spänning.

Hennes röst är saklig utan att vara oempatisk. Ibland skrattar hon till när hon försöker se komiken mitt i allt det tragiska. Några få gånger låter hon gråtfärdig och en gång riktigt förbannad. Det är när hon konstaterar att vårdpersonalen som håller hennes make vid liv har skamligt låga löner.

Mestadels är det avklätt. Ibland är det vacker och ibland roligt. Sällan sentimentalt.

Framförallt är det äkta.

Av: Wolfgang Hansson

Publicerad: