Begravning – eller ”Noppes” sista ”fest” med vännerna

Kerstin Nilsson

”Noppe” spred glädje omkring sig.

Även efter sin död.

På hans begravning blandades tårarna med skratt.

Och hovpredikant Hans Rhodin talade, med familjens goda minne, klarspråk i sitt ovanligt långa och ovanligt innerliga tal:

– Han valde att lämna oss och jordelivet. Varför vet vi inte.

När klockorna började ringa i Hedvig Elonora kyrka på Östermalm i Stockholm kom kung Carl Gustaf och drottning Silvia, i sällskap med prins Carl Philip, in i kyrkan.

En kort stund stannade de till, i vördnad, framför den mörka kistan där framme, omgiven av ett gigantiskt blomsterhav, innan de intog sina platser längst fram till vänster, bredvid prinsessan Christinas make, Tord Magnuson, som kom ensam.

Då fanns redan de andra, över 700 gästerna på plats i den stora, ljusa kyrkan.

Bland dem krögaren Erik Lallerstedt, som lärde känna Noppe redan som ung, på konfirmationslägret – och artisten Grynet Molvig, som en gång i tiden var gift med Noppe.

Aje, GW och E-Type

Polisprofessorn Leif GW Persson, HM:s styrelseordförande Stefan Persson, operasångaren Loa Falkman, artisten och krögaren Martin ”E-Type” Eriksson, stjärndesignern Lars Wallin, Anna Book Toleado, Ian Wachtmeister, Nanne Grönvall, Alexandra Charles, Carl-Johan Bonnier och fextfixaren Micael Bindefeldt, liksom vännerna i kretsen kring kungen, Aje Philipsson och Anders Lettström, och många, många fler kända ansikten kom för att hedra och ta ett sista farväl av en omtyckt och kär vän.

Sist in i kyrkan kom de två närmaste, Noppes hustru Lee Lewenhaupt och hennes son, Leonard, Noppes styvson.

Hon, spröd och tunn, i svart sorgflor och svarta handskar, han med en stöttande hand för sin mor.

Men Noppes begravning blev ingen tung, svart och ödesmättad ceremoni.

Det blev en varm och innerlig stund och ett kärleksfullt farväl, där tårar blandades med skratt, och sorgen med glädjefyllda och roliga minnen av en man som älskade människorna och livet – så länge det varade.

För allt har ett slut.

”Vi vet inte”

Hovpredikant Hans Rhodin, som en gång i tiden även begravde Noppes far, Gösta Lewenhaupt, höll ett ovanligt långt griftetal – så långt att han till och med själv bad om ursäkt i förväg.

I talet tog han upp både allvar – och glädje.

Han började med allvaret, om varför Noppe dog – så ingen behövde undra mer.

– Noppe valde att lämna oss och jordelivet. Och han valde att göra det när han tyckte att det var den bästa tidpunkten, när livet var som vanligt, sa Hans Rhodin.

– Lee, du såg Noppe se sig i spegeln och han tyckte inte om det han såg. Kanske var han rädd för att bli gammal. Kanske var det kemisk obalans. Vi vet inte.

– Nu är Noppe förenad med sina föräldrar och de av hans syskon som gått före honom in i evigheten.

Hade 200 näsdukar

Carl Adam Lewenhaupt var kungens kompis sedan barnsben.

Han var född greve, men den person Hans Rhodin lyfte fram i sitt tal var den glade och för så många käre vännen ”Noppe”, den alltid like vänlige mannen, som kunde umgås med alla, i alla åldrar, och alltid hade en god historia på lager.

På hustru Lees uppmaning citerade han författaren Camilla Läckbergs ord om Noppe:

– Noppe var blind för pengar, klass och status. Han såg en människa – och bemötte dig därefter.

Sedan kom alla roliga anekdoter och glädjefyllda minnen, som fick många att skratta istället för att gråta.

Hans Rhodin berättade om ”historieprofessorn” Noppe, han som slukade böcker, om stilcoachen Noppe, han som hade 200 olika näsdukar för att matcha skjorta och slips, om kocken Noppe, han som när hustrun Lee sov smygåt bullar och marsipan, om festfixaren Noppe och morbror Noppe, han som till sin systers förtret lärde hennes barn så många fula och ekivoka ord att andra vuxna baxnade.

”Livsnjutaren och glädjespridaren”

Han berättade om Noppe, som älskade att åka taxi och av ett stort taxibolag utsågs han till den trevligaste kunden. Han var lika populär hos taxichaufförerna som hos kemtvätten eller den lokala ica-butiken, där han handlade varje dag.

Men när Hans Rhodin avslutade sitt tal var det många som inte kunde hålla tårarna tillbaka.

– Evig kärlek räcker inte som ord för vad Lee känner för Noppe. Vi tackar alla Gud för Noppes goda hjärta. För livsnjutaren och glädjespridaren Noppe. Amen.

När hustrun Lee och sonen Leonard la varsin röd ros på kistan eller när syskonbarnen och gudbarnen, bland dem Aje Philipssons barn, gick fram, var det många som höjde näsdukarna.

Gitarristen Janne Schaffer spelade ”brusa högre lilla å”, vännen Fredrik Benedict sjöng Ave Maria, Emilia de Poret ”The first time ever I saw your face”.

Carola sjöng

Men höjdpunkten blev det sista musikstycket - den låt som Noppe själv en gång, under en middag med Lee och Leonard, utan att tveka hade svarat att han ville skulle bli den sista att spelas på hans begravning:

Europes ”The final countdown”.

Hårdrock - i kyrkan?

Ja, det låter oförenligt, men ”The final countdown” i en oerhört finstämd och spröd version med Carola Häggkvist och Kicken Lundqvist och hans gamla vänner från The Poodles.

Framförd bara en enda gång, här och nu.

– Det är en Noppe-version, speciellt för honom, som vi gjorde sent i går kväll, säger en märkbart tagen Kicken efteråt.

– Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Han betydde hur mycket som helst för mig. Han var min mentor i elva år, säger Kicken om Noppe.

– Det är så tomt nu. Måndag, onsdag, fredag klockan halv 12 ringde vi alltid varandra. Det var ett privilegium att få vara en av hans närmaste vänner.

Om begravningen säger Kicken:

– Noppe är nöjd i sin himmel.

”Enorm saknad”

Även Carola, som redan i dag reser tillbaka till Sydafrika där hon bor nu, grät en skvätt efteråt, i armarna på tv-profilen Agneta Sjödin.

– Jag känner en enorm saknad. Men det var varmt, värdigt och fint, säger Carola.

Kicken Lundqvist var också en av de åtta som tillsammans med Aje Philipsson, Per Taube och Noppes styvson Leonard bar ut kistan till den väntande bilen – precis som de några timmar tidigare burit in den.

När kistan burits ut stod alla kvar i bänkraderna, som i en tyst honnör.

Kanske sa de då, tyst för sig själva, det som Hans Rhodin sagt att de kunde göra:

”Tack, Noppe. Hejdå.”

Kysste kistan

När kungen, drottning Silvia och Carl Phlip också lämnat kyrkan satt alla kvar en lång stund och lyssnade på Randy Crawfords ”One day I´ll fly away”.

Utanför kysste Lee Lewenhaupt kistan en sista gång.

I det jättelika blomsterhavet som efteråt bars ut och las under ett träd fanns krögaren Carl Jan Granqvists unika krans av blå och gröna vindruvor, på grankvistar och med champagnekorkar instuckna mellan druvorna.

Efter begravningen var det minnesstund för familjen och den närmaste vänkretsen på festvåningen Nio Rum på Hamngatan i Stockholm.

Bland gästerna där fanns både kungen och drottningen.

Även Kicken och Carola Häggqvist deltog i den privata minnesstunden.

– Jag ska ta två snapsar – det hade Noppe velat, säger Kicken.