Coronakrisen tog fram destruktiva mönster – Lucas, 24: ”Blev rädd”
Uppdaterad 2020-06-25 | Publicerad 2020-06-24
- I fyra månader har Sverige kämpat mot coronaviruset. Världen är på många sätt förändrad och ingen kan med säkerhet säga hur den kommer att se ut framåt. Samtidigt har dödsfall, isolering och arbetslöshet blivit en stor del av människors vardag.
- Statistik från stödorganisationer visar hur coronakrisen fått den psykiska ohälsan att öka drastiskt och samtalen till Självmordslinjen har ökat med 60 procent jämfört med samma period förra året. Allt fler som ringer är unga.
- I ”Hur mår du?” berättar fem personer hur de mått under våren och vilken känsla som satt djupast spår. Fastän de känt sig ensamma vet de att andra delar deras historia – och att det går att må bättre.
Isolering och sociala funktioner som försvann.
Mönstren från den tidigare depressionen satt kvar i Lucas Johansson, 24.
Så kom coronakrisen.
– Jag var jätterädd att jag skulle börja bete mig som jag gjorde när jag var som mest deprimerad, säger han.
Nyårsafton 2019. Slutet på vad som varit ett tungt år. Lucas Johansson, 24, och ett gäng vänner känner det i luften. Det här året ska bli något speciellt.
Det ska det också.
Men inte på sättet de tänkt.
Två veckor in på mars har coronaviruset fått grepp om Sverige och Lucas, som är student och bor i kollektiv med flera andra, kommer att stänga in sig i sitt rum. De svarta rubrikerna om coronavirusets framfart känns till en början som ett ”dödsvirus”, en pest som ska ta allt i sin väg.
Känslor är till en början svåra att greppa, situationen chockartad.
De nya restriktionerna, om socialt avstånd och stängda skolor, pushar honom mot destruktiva mönster orsakade av en tidigare depression.
Han vill absolut inte hamna där igen.
– Det som kommit att definiera den här våren är en stor maktlöshet. Jag är van vid att få saker gjorda, ser jag problem så vill jag förändra dem, men det kunde och kan jag inte göra nu, säger han.
– Från en dag till en annan fick vi inte längre gå till skolan och det blev jobbigt för mig då. Jag har ett behov av att ha närhet, att träffa folk i fysiska sammanhang. Och jag tänkte att om det här fortsatte så skulle jag hamna på en väldigt mörk plats där jag varit förut.
Tappade sig själv
Lucas flyttade till Göteborg efter studenten och gick hundra procent in i sitt nya jobb. Han isolerade sig totalt, fokuserade på att klättra i företaget. Men karriärvalet var fel och när han väl började inse det stängde kroppen av.
Han etablerade inga vänskapsrelationer, han umgicks inte med sina kollegor.
I stället tappade han bort en stor bit av sig själv i ett mörker kantat av utbrändhet och depression. Något svart det inte kändes som att det gick att ta sig ur.
Men med professionell hjälp blev det bättre och Lucas hittade rätt väg på förskollärarprogrammet.
Så kom coronakrisen.
– När den kom, och vi inte längre fick gå till skolan och tvingades hålla socialt avstånd, så hamnade jag där igen. Att jag isolerade mig. Jag var jätterädd att jag skulle hamna i samma mönster som jag gjorde tidigare, att jag skulle börja bete mig som jag gjorde när jag var som mest deprimerad, säger han.
– Att inte ha kontakt med någon, bara vara inomhus, äta onyttiga grejer. Allt blir en ond cirkel och sen är man fast. Och att bryta sig ur mönster är svårt. Och det mönstret är hårt inpräntat i mig. Det är lätt att glida tillbaka.
”En livlina”
Vännerna bestämde sig för att börja ses utomhus i parker. Så har umgänget fortsatt. På filtar med 1,5 meters avstånd någonstans utomhus.
”Pesten” kändes inte längre lika panikartad. Alla runt om Lucas kom inte att dö. En kompis blev smittad, låg inne och tillfrisknade.
Att få det sociala sammanhanget blev en läkande ”reality check”.
Samtidigt fortsatte dödstalen att öka och allvaret var inget som vare sig Lucas, eller vännerna, tänkte välja att blunda för.
”Hade Sverige blivit som i Italien hade jag totalt grävt ner mig”
– Bakom varje enskild siffra finns en människa. Det är lätt att glömma bort, säger han.
– Hade det i Sverige blivit som i till exempel Italien, då hade jag totalt grävt ner mig. Den sociala biten är en livlina, för oss alla. Man hör statsministern prata om en prövning, och det är det ju för oss alla, men om jag hade varit i mitt värsta tillstånd... jag vet inte var jag hade tagit vägen.
I Sverige är vi inte så bra på att vara nära varandra
Vid svåra stunder har han ringt sina föräldrar för lugn och trygghet. Att komma ut har varit något att hålla fast vid under en turbulent vår som annars känts så ur kontroll. Lucas kallar det en ”primitiv känsla av att husen står kvar och bilar kör på gatan”.
En känsla av ”fan, det fortsätter ändå. Det rullar i viss mån på normalt”.
– Det positiva med det här är att vi människor kanske inte längre tar varandra för givet på samma sätt. Att vi förstår hur lätt en handskakning kan försvinna och att vi därför blir lite mer motsatt. Att vi anammar en mer intim kultur, säger Lucas.
– I Sverige är vi inte så bra på att vara nära varandra men jag hoppas att det förändras nu. Jag har märkt att jag fått mer förståelse för människors upplevda känsla i situationer. Jag har blivit bättre på att lyssna och inte trösta bort. Det är viktigt att finnas där för varandra.