Vi behöver fler ”snyfthistorier” i medierna

Det händer att Aftonbladet intervjuar eller skriver om människor som begått grova brott.

Kritiker kallar det ”snyfthistorier”, men vi måste prata med – eller om – alla för att uppfylla vårt uppdrag, skriver Aftonbladets stf ansvarige utgivare Martin Schori.

När vi och andra medier skriver om brottslingars livshistorier får vi alltid kritik.

Det fick Expressen när de skrev om tortyrkidnapparna i Solnas uppväxt och det fick vi när vi gjorde granskningen Unga mördare. Då åkte vi till Sveriges tyngsta anstalter och intervjuade män som begått brutala våldsbrott i tonåren. De fick berätta om hur de hamnade i kriminalitet och hur de ser på sina gärningar i dag.

Och kritiken återkom i helgen, när vi intervjuade Anders Stensson, som vill hoppa av Bronätverket.

”Snyftreportage”, kallas det här ofta.

Före detta gängledaren Anders Stensson. Stenson var länge ledare för det så kallade Bro-nätverket men har bestämt sig för att lämna det livet bakom sig. Aftonbladets Jon Forsling intervjuar Anders Stensson.

Kritiken kommer ofta från personer som läser in politik i allt vi gör. Att vi till exempel inte alltid namnger misstänka brottslingar beror på att vi ”har en agenda” eller vill mörka, heter det. När namnpubliceringar snarare handlar om pressetiska regler som branschen, tidningar med ledarsidor till höger och vänster (nyhetsredaktionerna tar inte politisk ställning), enats om – och följer.

 

Men varför gör vi de här ”snyftreportagen” då? Är det för att vi tycker synd om brottslingarna?

För att vi försöker ”ursäkta” deras handlingar?

Naturligtvis inte.

Istället är det en central del av vårt jobb.

 

Journalistikens uppgift är, bland annat, att rapportera om verkligheten och försöka förklara det som pågår ute i samhället. Inte utifrån reporterns egna tankar och åsikter, utan genom att ge människor en röst.

Det innebär att vi ibland intervjuar personer som gjort sig skyldiga till grova brott, eller att vi beskriver hur en person hamnat i kriminalitet.

Vi måste söka svaren. Vad gick fel? Vad hade de behövt för hjälp när de var yngre för att undvika att hamna där? Men också, självklart, genom kritiska frågor.

 

Då har vi uppfyllt en del av vårt uppdrag. Det är relevant och av stort allmänintresse att försöka förstå. Att stämpla någon som ”ond” och gå vidare är en alldeles för enkel förklaring och bidrar knappast till att samhället kan bekämpa och stoppa kriminella handlingar.

De senaste veckorna har det dykt upp ett par tydliga exempel på hur fall som vid en första anblick kan likna varandra leder till helt olika pressetiska beslut.

Det som gör pressetiken så svår, både för oss som publicerar, och för publiken. Först har vi mordet i Vallentuna och tortyrkidnappningen i Solna. Två avskyvärda brott vars domar publicerades i princip samtidigt, men med olika publicistiska beslut (Här kan du läsa mer om hur vi resonerade).

Förra veckan avslöjade vi också att flera ledande personer i den nazistiska organisationen Nordisk Styrka står på en hemlig lista över extremister som Säpo och Stockholmspolisen pekar ut som säkerhetshot. I måndags berättade vi att även en islamist står på listan.

Två av nazisterna (men inte alla) namngav vi i vår artikel. Men inte islamisten. Varför? Så här resonerade vi:

  • Nazisterna har under lång tid gjort sig skyldiga till brott i nazismens namn. Och, än viktigare för skälet till namnpublicering: de är helt öppna med sitt engagemang i Nordisk Styrka - och organisationens mål.
  • I fallet med ex-rebellen har vi endast polisens, dessutom hemligstämplade, uppgifter att gå på. Det innebär, tycker jag, att beläggen är svagare och därför är en namnpublicering inte motiverad, i alla fall inte just nu.

Vill du veta mer om hur vi jobbar med pressetik? Läs här.