Tio kronor är allt som krävs – modejättarna vägrar betala

av Staffan Lindberg och Lotte Fernvall

Modeindustrin har förvandlat Bangladesh till ett av världens mest förorenade länder.
 

Att tillverka kläder miljövänligt är fullt möjligt.

Är H&M och de andra modekedjorna beredda att betala priset?

Tio kronor är allt som krävs – modejättarna vägrar betala

_DHAKA.

Tio kronor extra.

Det är vad det kostar att tillverka ett par jeans på ett hållbart sätt.

Men de stora modemärkena pressar priserna i botten – och nu hotas Bangladesh gröna fabriker.

– H&M älskar att prata om miljö. Men i slutänden handlar allt om pengar, säger fabrikschefen Pavel Hossain Khan.

Ett inglasat hörnrum, på fabrikens tionde och översta våning. Genom rutorna: ett ask­grått stads­landskap utan början och utan slut.

Larmen från tjugomiljoner­staden Dhaka tränger inte in hit. Inte heller slitet från de femtusen arbetarna under oss, just nu syssel­satta med att mass­producera nästa års sommar­mode.

Det är doftfritt och svalt. Allt som går att ana är luft­konditioneringens lätta brus.

Och en svag, vibrerande oro.

Varje år tillverkas hundra miljarder plagg i världen – och inget tyder på att snabb­mode­kurvan är i närheten av någon peak. Fabriken under oss tillhör Standard Group och har hyllats som en grön förebild i ett land av tusentals smutsiga modeindustrier.

Det är inte fabrikens hållbarhetsdirektör Abdul Catif som säger det, även om 58-åringen med blekt hår och putande mage under den välsydda tenniströjan gärna pekar på de listor som rankar fabriken högt.

Orden kommer från Bangladesh miljö­aktivister. Det är de som har skickat oss hit, för att vi med egna ögon ska se vad som håller på att ske.

Bangladesh har vid sidan av Kina blivit världens centrum för tillverkning av snabb­mode. De stora fast fashion-kedjorna flockas här. Och svenska H&M är den största inköparen av dem alla.

Klädindustrin har skapat miljontals jobb i Bangladesh, men samtidigt förvandlat landet till ett av världens mest förorenade. Smutsigt vatten väller ut från fabrikerna, i strid med landets miljölag. Det förgiftar åker­mark, dödar vattendrag och gör människor sjuka.

Som Aftonbladet avslöjat kommer smutsigt vatten även ut från H&M:s fabriker, i strid med kedjans löfte att varje plagg är till­verkat på ett hållbart sätt.

Fabriken här syr åt andra märken som Gap, Tommy Hilfiger, Uniqlo och Aber­crombie & Fitch.

Direktör Abdul Catif kopplar på autopiloten och drar igång sin sälj-pitch. Allt handlar om miljö.

– På taket har vi helt nya solpaneler. Och se här, säger han och häller upp vatten i våra glas. Vi återvinner till och med plast­flaskorna.

Det sista kanske är något av en show-off för oss utlänningar.

Annat är viktigare. Ny teknik som minskar elförbrukningen. Gröna blekmetoder, som kräver mindre kemikalier. Vattenfri jeans­tvätt.

– Vi är inte framme än. Men planen ligger klar, säger Abdul Catif.

Han nickar åt oss att ta ännu en näve wasabi­nötter. Ler världsvant.

Ändå är det något som bryter igenom mellan powerpoint-bilderna. Något som tynger Bangladesh gröna kläd­direktör.

Doften av textilfärg slår emot oss i fabriks­hallen. Hackandet från tusentals sy­maskiner ligger som en ljudmatta över allt.

Det är bullrigt och varmt. Ingen dröm­fabrik. Lönen är mellan 1 000 och 1 500 kronor i månaden, övertid inräknad.

Nålarna far upp och ner. Sömmerskornas ansikten är fixerade bara ett par decimeter bort.

Koncentrationen är total. Plaggen spottas ut.

Vi går runt utan att någon ser upp, i landets kanske bästa fabrik. Förbi textil­arbetare, ordnade efter arbetslag om trettiofem.

Rad 506 syr gula badbyxor med gröna fiskar för Gap.

Rad 507 ljusblå badbyxor för samma märke.

Rad 508 jeansjackor med röda hjärtan.

Längst fram i varje rad granskar en kontrollant plaggen och sorterar dem i korgar. De flesta hamnar i ”ok” några i ”defekt”.

Tavlor visar produktion i realtid. Färdiga plagg per timme, andel underkända i procent. Gröna siffror ska hållas uppe. Röda pressas ner.

Detta är vad fast fashion betyder. Själva kärnan, essensen.

Det rasslar till.

Mörknar.

Ännu ett elavbrott. Tysta väntar sömmer­skorna under den minut de vet ska passera innan reserv­aggregaten rasslar igång och tavlorna tänds upp och hjulen åter kan snurra.

Är detta alls hållbart?

Eller är framtiden något annat, ett brott i den kurva som hittills verkat omöjlig att böja och som just nu förutspår att konsumtionen av snabbmode i världen ska öka med ytterligare 60 procent till år 2030?

På nästa våning pågår färgning av jeans. Det luktar kemikalier. Maskinerna fräser. Unga män i skyddskläder sprejar lila och brunt på jeansen innan plaggen körs genom ugnar för att få den rätta, härdade ytan. Och de rätta slitna vecken.

Runt hörnet väntar den märkligaste av­delningen av alla. Den kallas kort och gott: destroy.

Här sitter några av de skickligaste sömmerskorna. De filar upp jeansen. Klipper ner fransarna. Filar upp, klipper ner, i ett ändlöst repetitivt mönster.

– Modekedjorna efterfrågar jeans med många hål i nu. Men det viktigaste är alltid att få till den rätta ytan, säger fabriks­chefen.

Tillsammans med systerfabrikerna tillverkar Standard Group sex miljoner plagg i månaden.

Man kan så klart fråga sig om det är miljö­vänligt att spreja jeans smuts­bruna med syntetfärg. Betvivla om det är rimligt att låta sömmerskorna sprätta hål i ny­sydda plagg. Efterlysa en annan med­vetenhet, i en tid av brinnande klimat­kris.

Men modetrenderna bestäms inte av fabriks­chefen eller någon annan här, utan av design­kontor i väststäder som New York, Milano och Stockholm.

Vi slutar längst ner, i reningsverket. Det är stort som en gymnastiksal och domineras av flera bassänger.

Det är det här vår resa har handlat om. Att fabriker för att spara pengar stänger av reningsverken, släpper ut orenat vatten och förstör floder.

I den här fabriken brummar verket på, övervakat och styrt från det intilliggande laboratoriet.

Denimblå sörja rinner in.

Kristallklart vatten strömmar ut.

Här kunde berättelsen om den gröna fabriken ha tagit slut.

Men vi har inte kommit till det viktigaste än. Det som håller Abdul Catif vaken om nätterna.

Pengarna.

Fabrikschefen drar mig undan från assistenterna. All grön utveckling har varit kostsam, medger han. Ägarna har burits av en övertygelse om att modemärkena är beredda att betala för den hållbarhet de själva påtalar är så viktig.

Men något hände under pandemin. Kläd­kedjorna upprepade hela tiden samma budskap, att Standard Group, liksom andra fabriker, måste gå ner i pris eftersom slut­kunderna – klädköparna i väst – fått mindre att röra sig med.

Pannan rynkas.

– Vi gick dem till mötes, trots att våra kostnader ökade, eftersom vi trodde det var tillfälligt, säger Abdul Catif.

Nu är pandemin över, men modekedjorna har börjat skylla på Ukrainakriget i stället. Allt medan inflationen driver upp fabrikens kostnader och elpriserna på kort tid för­dubblats.

– Våra investeringar är gjorda med lånade pengar som ska betalas tillbaka med ränta. Vi går inte runt. Jag är orolig för 2023.

Hur mycket mer kostar det att klara grön tillverkning?

– Runt tio procent. Om fabriken får tio dollar för ett par jeans i dag, så innebär det en dollar mer.

Vill modemärkena betala för det?

– Nej, nej… 

Han skrattar länge. Skakar på huvudet. Blickar ner, sänker rösten.

– Jag är väldigt orolig för framtiden. Om vi inte får betalt för vårt hållbarhetsarbete överlever vi inte. Och då blir det inga fler gröna fabriker.

Det är kväll på en takrestaurang ovanpå ett av Dhakas bättre hotell. Sky­skrapor glittrar mot oss, vi är högt över slummen, högt över de förgiftade floderna.

Pavel Hossain Khan, 47, tänder en cigarett och lutar sig tillbaka.

Även han är direktör för en modefabrik, som tillhör Needle Drop-gruppen. Till skillnad från sin kollega vet han vad det innebär att ha H&M som kund.

Han berättar att modekedjan är känd för två saker här: sina gigantiska volymer (när andra beställer några tiotusen skjortor vill svenskarna ha miljoner).

Och att de pressar priserna hårdast av alla.

– Det finns andra som betalar det dubbla för ett plagg. Men H&M vet att de kan erbjuda skala och utnyttjar det maximalt.

Och miljön?

– De älskar att prata om allt det där. Liksom de andra märkena kräver de hela tiden mer och mer av oss som tillverkar… Ingen grön fabrik i Bangladesh är i dag lönsam.

En grupp ryska turister kommer förbi, tar selfies i mörkret, och försvinner.

– Men i slutänden handlar allt om pengar. Och man betalar inte en cent mer.

På H&M:s hemsida kan man läsa om halverade utsläpp och om minimerad vatten­förbrukning.

Den svenska kedjan gjorde i fjol en vinst på elva miljarder kronor. I Asien går industrier, byggda för mass­produktion, på halvfart. Priserna pressas under lön­samhets­gränsen.

Men ekvationen måste gå ihop.

Och något måste ge vika.

Det svarta vattnet väller ut i glappet mellan fina ord och ekonomisk verklighet, genom dolda sidorör, reellt och på samma gång en metafor för en hel industris hyckleri.

När vi kommer till 54-åriga Syeda Rizwana Hasans kontor är klockan åtta på kvällen. Hennes arbetsdag är ännu inte i närheten av att ta slut.

Mellan två videomöten med representanter för skilda FN-organ får vi en pratstund. Syeda Rizwana Hasan är Bangladesh mest kända miljöadvokat och har under år­tionden stått på de svagas sida mot textil­jättarna. Vi berättar vad vi funnit: svart vatten som väller ut från H&M:s fabriker.

Advokaten är knappast förvånad.

– Att textilfabriker förorenar är en kostnads­fråga. De gör så för att gå runt, säger hon.

Hon ursäktar sig, tar ett telefon­samtal i en av mobilerna. Skjuter in engelska fraser som ”clean water is a human right” mellan meningar på bengali.

H&M är ytterst ansvariga för sina fabriker. Men i nuläget är det svenska företaget inte i närheten av att ta tillräckligt ansvar, enligt advokaten.

– Myndigheterna är korrupta. Och fabrikerna säger det köparna vill höra. Går man bara på papper ser allt bra ut. Det svenska företaget måste lägga mycket mer tid på kontroll. Och anlita en oberoende part som granskar fabrikerna.

Hon tömmer koppen med det alldeles för svaga kaffet. Lägger en hand på de många lagböckerna.

– Här är mitt budskap till H&M. Lämna inte Bangladesh och de utsatta kvinnorna i fabrikerna. Men betala det verkliga priset för era kläder. Annars får någon annan göra det.

Fotnot: Aftonbladet har under veckan sökt H&M för att få svar på hur modekedjan ställer sig till såväl utsläppen som anklagelserna om ohållbar prispress. Modekedjan har valt att svara genom en skriftlig kommentar. Där uppger Shariful Hoque, ansvarig för vattenfrågor inom H&M-gruppen, att företaget tar ansvar för att utveckla ansvarsfulla inköpsmetoder som säkerställer att företaget är en rättvis affärspartner. Läs svaret in sin helhet här.