Upprörande om den svenska äldrevården
Förmodligen är det inte många yngre och medelålders som längtar efter att bli en ”äldre äldre”. Särskilt inte när 70-årstårtan numer åtföljs av en riskgruppsstämpel i pannan.
Och inte blev man mer sugen efter att ha hört demensforskaren Yngve Gustafsons ”Sommar i P1”.
I sorgsen ton redogör han för hur våra gamla felbehandlas eller icke-behandlas på äldreboenden och sjukhus. De får fel mediciner eller i för höga doser – ”som till unga hockeyspelare”. Lugnande och bedövningsmedel i samband med operationer eller för att dämpa oro försvårar andningen och utan övervakning drabbas de av syrebrist och hjärnskador som leder till demens.
Coronapandemin har accentuerat problemet när äldre fått morfin eller liknande i stället för att tas till sjukhus och behandling med dropp och syrgas. Något som enligt Gustafson skulle kunnat rädda många liv.
Han säger till och med att han upplever att livets värde devalverats under senare år, att det som vården kan erbjuda endast är att hjälpa de gamla till en skonsam död.
Rejält upprörande
Trots det har Gustafson i en intervju anklagat Sveriges Radio för att ha klippt programmet så att det blivit snällare än han velat. Men redan den här, möjligen tillrättalagda, redogörelsen är rejält upprörande. Särskilt som forskning visat att det med små medel går att förbättra vården av de äldre och avsevärt höja deras livskvalitet. Ändå klubbar beslutsfattarna nya nedskärningar.
Det talas ofta om att fler yngre måste in i politiken. Kanske är det även tvärtom. Enligt Gustafson kan hälften av oss som lever i dag räkna med att bli dementa. Så fram med fler äldre politiker. Kloka personer som inser att det inte går att spara mer på äldrevården.
Nå, allt är inte skit på ålderns höst. Han avslutar med en förtjusande kärleksförklaring till hustru Evy. Känslorna är till och med starkare i dag än när hon ”dansade in” i hans liv för 46 år sedan. Bra jobbat!