75 år sedan det danska traumat var över

Att Sverige och Danmark hade så olika erfarenheter under krigsåren märks fortfarande, anser historikern Steen Andersen, till exempel i synen på nationalism.

Danskarna älskar att vifta med sin rödvita flagga och att hänge sig åt det han kallar "hyggenationalism".

Danmarks traumatiska ockupationsår präglar fortfarande landet, men 75-årsminnet av befrielsen i dagarna överskuggas av den pågående coronakrisen.

Steen Andersen tror att den danska besattheten av "besættelsen" sakta håller på att klinga av.

– I och med att ögonvittnena är döda så går vi över i en fas där ockupationshistorien blir en normal historia i klass med andra dramatiska skeenden, säger Steen Andersen, som arbetar på Rigsarkivet och har skrivit flera böcker om Danmark under andra världskriget.

Nazitysklands invasion av Danmark den 9 april 1940 kan liknas vid hur en elefant trampar ner en liten myra. Danmark var chanslöst och gav upp efter bara några timmar. Denna nästan totala brist på motstånd kallar Steen Andersen för "det största traumat i dansk 1900-talshistoria".

Norge, som ockuperades samtidigt, valde att kämpa. Men Danmark valde att samarbeta. Det var baserat på pragmatisk realism, men inte särskilt heroiskt, konstaterar han.

Synen på försvaret

TT: Hur stor roll spelar de här fem åren under andra världskriget för de skillnader som finns mellan Danmark och Sverige i dag?

– Det intressanta är ju att även om Sverige inte blev ockuperat under andra världskriget så har Sverige efter 1945 tagit sin säkerhet och sitt försvar långt mer allvarligt och seriöst än vad Danmark har gjort.

I Danmark löd parollen efter kriget: "Aldrig mer 9 april". Slutsatsen var att Danmark måste ingå i en allians och eftersom en nordisk försvarsallians inte gick att få till gick Danmark med i Nato.

– Men Danmark ville vara ett medlemsland med en massa förbehåll: Vi ville inte ha amerikanska styrkor på dansk mark, vi ville inte ha atomvapen på dansk mark och vi var inte beredda att lägga så mycket resurser på försvaret. Vi ville ha säkerhetsgarantierna till halva priset, säger Steen Andersen.

Han ser en stor skillnad i hur Sverige och Danmark i dag bemöter Ryssland.

– Vi kan se hur den svenska regeringen tar hotet från Ryssland djupt allvarligt. Man signalerar till det svenska folket att det här är ett hot – sådana signaler skulle man inte kunna föreställa sig den danska regeringen sända ut. Det är en jätteskillnad i mentaliteten.

Dansk "hyggenationalism"

Den danska nationalismen tar sig också andra uttryck än den svenska. Danskarna älskar att vifta med sin rödvita flagga och att hänge sig åt det Steen Andersen kallar "hyggenationalism".

– I Danmark har vi haft en uppgörelse med nazismen, det hade vi efter 1945. En stor del av nazisterna dömdes som landsförrädare.

Samtidigt blev den danska flaggan under ockupationen och sedan även vid befrielsen, en symbol för glädje. Den 5 maj hissas flaggan överallt och även ungdomar sätter på kvällen den 4 maj ljus i fönstren för att uppmärksamma befrielsen.

– I Danmark är vi inte rädda för att vara nationalister, för vi ser det ju som att vi är så små och så ofarliga. De som ser det utifrån kan tänka: "Oj, de verkar vara mycket stolta över att vara danskar". Och det är vi också. Vi betraktar ju Danmark som det bästa landet.

Tillät tysk värvning

Att den danska regeringen under de första ockupationsåren samarbetade med ockupationsmakten innebar att man uttalade stöd för Hitlers krig och tillät tysk värvning av danska frivilliga till krigstjänst inom Waffen-SS. Det betydde också att dansk polis bekämpade den danska motståndsrörelsen.

– Det var danskar som stod mot danskar med vapen i händerna, säger Steen Andersen.

Det här vägvalet ledde till att Danmark undgick att få sitt land ödelagt och att den judiska befolkningen i Danmark klarade sig undan koncentrationslägren. Steen Andersen konstaterar att det är en svår balansgång: Ska man rädda befolkningen eller nationens ära? I Danmark valde man det första, vilket han betraktar som "mycket skandinaviskt".

Motståndsrörelsen trappade efter hand upp sabotageverksamheten i Danmark och 1943 organiserade kommunisterna strejker runtom i landet. Tyskarna krävde att den danska regeringen skulle acceptera dödsstraff för sabotage, men där gick gränsen för samarbetsviljan – regeringen avgick och Tyskland införde militärt undantagstillstånd.

"Tacksamhet för Sveriges roll"

Tyskland började sedan planera en aktion mot danska judar, men detta läckte ut och civila danskar lyckades i oktober 1943 evakuera cirka 7 000 judar över Öresund till Sverige. De återstående fem procenten av de danska judarna skickades till gettot Theresienstadt i Tjeckoslovakien.

Även för dem kom Sverige indirekt att spela en viktig roll, eller rättare sagt svensken Folke Bernadotte. Tack vare hans och svenska Röda Korsets agerande försågs judarna i Theresienstadt med nödhjälpspaket och i april 1945 räddades de tillbaka till Danmark i de omtalade vita bussarna.

– Det finns en stor tacksamhet från dansk sida för Sveriges roll, både för mottagandet av judarna i oktober 1943 och för den svenska rollen i nödhjälpsaktionen 1945, säger Steen Andersen.