Journalister blir måltavlor i de nya krigen
MARTIN SCHORI: De som riskerar livet för att verifiera uppgifter och avfärda propaganda blir ett hinder som måste rivas
Det fanns en tid när journalister var fredade i krigszoner. Reportrar och fotografer märkte hjälmar och bilar med orden “press” när de kryssade mellan skottlossningarna på fronten.
I Hollywoodfilmen “Salvador” springer James Woods runt i skyttegravarna i kriget mellan rebellerna i FMLN och armén, ständigt skrikandes “periodista!”.
Både gerillan och den salvadoranska regeringsarmén, som i filmen (och i verkligheten) systematiskt utförde ofattbart grymma massakrer på civila, lämnade honom i fred.
Under andra världskriget dog tiotals miljontals soldater och civila men ”endast” 69 journalister, som i allra flesta fall dödades de av misstag.
Kriget i Irak på blev ett skifte. Mellan 2003 och 2011 dödades fler än 150 journalister. Två av tre dödades för något de hade skrivit, eller för att de skrev för någon som deras mördare inte gillade.
Sedan har det bara blivit värre: 2012 blev det dödligaste året för journalister någonsin – och de dödstalen har därefter legat på höga nivåer.
Journalister är inte längre fredade. De är snarare måltavlor.
Över 1 000 utrikeskorrespondenter har varit på plats i Ukraina de senaste dagarna, enligt organisationen Reportrar utan gränser. RUG varnar nu för att riskerna att arbeta i landet är höga. Väldigt höga.
– Vi känner till väl till de ryska metoderna. Journalister är regimens främsta mål. Det såg vi till exempel när Krim annekterades 2014 och i de territorier som då, med stöd av Ryssland, ockuperades av Donbass-separatisterna. Under konflikten i Donbass, 2014-2016, dödades tio ukrainska journalister, säger Erik Halkjaer, ordförande för RSF Sverige.
Det finns redan flera exempel på att den taktiken fortsatt. Ryssland har bombat tv-tornet i Kiev och dessutom har minst två ukrainska medier de senaste dagarna varit måltavla för cyberattacker.
Samtidigt har de ryska myndigheterna slagit ner hårt på det fåtal – redan innan kriget pressade – inhemska oberoende medierna. De är exempelvis “skyldiga att endast använda information och data från officiella ryska källor”, enligt Roskomnadzor, den ryska medietillsynsmyndigheten som för övrigt klassificerats som en av ”pressfrihetens värsta fiender”.
De flesta stora svenska medier, inklusive Aftonbladet, är på plats i Ukraina. Det är farligt, men nödvändigt att vara det. Dels för att ge röster åt de som lever mitt i kriget, men också för att kunna verifiera uppgifter som sprids.
En av parterna är något av en världsmästare i desinformation
Mängder med videoklipp, bilder och rykten delas varje sekund i sociala medier. Vissa uppgifter är viktiga vittnesmål från ögonvittnen, andra är propaganda producerad för att lura och påverka mottagarna. Lägg till att en av parterna är något av en världsmästare i desinformation och du får en ganska komplicerad cocktail.
Krig förs inte längre bara på marken, till havs och i luften, utan numera även på internet. För despoter blir därmed journalister, som riskerar livet för att verifiera uppgifter och avfärda propaganda, ett hinder som i värsta fall måste rivas.
Det är en minst sagt oroande utveckling.