Polisens råd till Kim: Skaffa ny pojkvän

Publicerad 2015-02-26

Kims pojkvän låg död innanför dörren – men polisen tog inte hennes larmsamtal på allvar.

I stället fick hon rådet att skaffa en ”gladare snubbe”.

– Jag vaknar fortfarande av mardrömmar om samtalet, säger Kim Forstén till Aftonbladet.

Det var Nyheter 24 som först rapporterade om den nya larmskandalen.

Kim Forstén, då 22, hade bråkat med sin pojkvän. Hon visste att han mådde dåligt. Under natten fick hon ett sms där pojkvännen skrev ”ta hand om min hund, jag orkar inte mer”.

– Jag kände att det var på allvar, så jag åkte hem till honom på morgonen.

Dörren var låst. Hon ringde på. Det enda som hördes var pojkvännens hund, som skällde. Hon försökte få tag i pojkvännens föräldrar utan att lyckas. Eftersom hon själv inte hade nycklar till lägenheten kunde hon inte ta sig in.

Ringde 112

Då ringde Kim 112 och blev kopplad till polisen. Men den polisman hon kom till tog henne inte på allvar. Under det 17 minuter långa larmsamtalet försökte hon få honom att skicka en polispatrull flera gånger. I stället fick hon en lång rad frågor om ”pojkvännen försöker dramatisera saker”, och om ”han inte gjorde så här för att skapa spänning”.

Kim sa att hon var rädd och att hon inte visste vad hon skulle göra.

Operatören tvekade.

”Jag undrar om man kan räkna det här som ett självmord”, frågade han sig under samtalet.

Efter en stund sa han:

"Tycker du om honom? Då kanske det är dags att hitta någon annan gladare snubbe i så fall".

– Det är tragiskt att han hade den här attityden. Jag kände mig misstrodd. Det är det mest osmakliga någon sagt till mig någonsin, säger Kim Forstén.

Har mardrömmar

Först när Kim bröt ihop och började gråta gick polismannen med på att skicka en bil till adressen. Det visade sig att hon hade rätt i sina farhågor. Inne i lägenheten låg pojkvännen död. Han hade tagit sitt liv.

– Han hade varit död ett antal timmar, annars hade jag varit helt förstörd. Samtalet tog ju så lång tid. Tänk om det inte hade varit för sent att rädda honom när jag ringde, säger Kim.

Pojkvännen tog sitt liv i september 2013. Kim, i dag 23 år, mår ännu dåligt av det som hände.

– Jag vaknar fortfarande av mardrömmar om samtalet. Allt kretsar kring om jag hade kunnat rädda honom. Jag har väldigt svårt när folk inte litar på vad jag säger. Jag är säker på att det är kopplat till larmsamtalet, säger hon.

Utdrag ur larmsamtalet:

Polisen: "Polisen".

Kim: "Hej mitt namn är Kim och jag ringer för, jag vet inte hur jag ska förklara, men i går bråkade jag med min pojkvän och han sa att han skulle ta livet av sig"

Polisen: "Okej".

Kim: ”Och jag har inte fått tag på han sedan dess och inga av hans kompisar har fått tag på honom. Jag står utanför hans lägenhet där hans hund fortfarande är där inne, men det rör sig ingenting.”

Polisen: "Okej, ja hur länge har han varit borta nu ungefär då?"

Kim: "Sen igår vid tolv."

Polisen: "Okej. Och han har ingen familj som kan..."

Kim: "Jag har försökt få tag på dem och får inte tag på nån".

Polisen: "Nej. Och hunden har han inne. Brukar han sköta den bra och så där annars eller?"

Kim: "Ja".

Polisen: "Ja. Det är svårtolkat om man kan tolka det som ett självmord eller inte, men ja."

Polisen: "Jag tänker att vi skulle skicka dit nån patrull så får vi se hur det verkar där inne".

Kim: (Snyftar) "Ja."

Polisen: "Det är egentligen ett antal timmar när en ung frisk människa försvinner så där. Det är alltid lika tråkigt när man skickar över ansvaret på någon annan. Man ger den andra dåligt samvete. Jag kanske låter cynisk men jag är väldigt van vid att anhöriga är oroliga för sina bekanta och det är väldigt sällan det har hänt nåt. För folk gör så här bara för att man ska skapa lite spänning eller för att man försöker såra den andra på nåt sätt". Det är klart att du blir orolig. Det förstår ju jag också.

Kim: (Snyftar)
 

Polisen: "Men du låter som du är lite irriterad likaväl som du tycker om honom. Det kanske är dags att hitta någon annan, gladare snubbe då i så fall".

Kim: "Ja så klart men jag kan ju inte tänka på det just nu, eller hur?"

Polisen: "Nej, jag ska skicka, jag bara försöker prata om det här. Jag skickar över nån dit så ska vi se vad vi kan hitta på".

Kim: "Ja".

Polisen: "Bra, du väntar kvar där. Hej".