”Sillen betyder ju så mycket för vår identitet”

Först tog det stopp för torskfisket och sedan drogs sillkvoterna ner.

I generationer har havet försörjt den lilla fiskestaden Simrishamn, men i dag finns bara en småskalig garnfiskare kvar. Anders Paulsen är envis.

– Det är en jävlar anamma-principsak att de sista inte har gett upp, säger han.

På ett ögonblick förändrades Anders Paulsens liv.

– Den 23 juli 2019 låg jag här ute och fiskade. Jag hade satt mina garn och så blir det fiskestopp. Jag fiskade 99 procent torsk innan.

EU-kommissionen hade tagit beslut om att akutstoppa allt torskfiske i det östra beståndet. Precis där Anders Paulsen fiskar. Yrkesfiskarna hade tolv timmar på sig från beskedet kom tills att det var stopp.

Vi har åkt ut med Anders Paulsen båt. Sedan torskstoppet sommaren 2019 fiskar han spätta och piggvar. Men inget just i dag, det är för dåligt väder.

– Jag är 47 år gammal. Jag var med min far på hans trålare när jag var tre år första gången. Vi cyklade ner klockan 03 på morgonen. Stövlarna på och vinka av mor på trappen och sen gick vi på sjön med hans lilla trålare. Det var så kul och jag fastnade helt.

– Jag har haft egen båt sedan 1997 och fiskat i 27 år. Jag har bara pysslat med detta, det är det här jag brinner för.

Havet och himlen går i olika nyanser av grått. Vid horisonten syns en strimma av ljus och här utifrån ser land avlägset och kargt ut.

När jag växte upp på landet utanför Simrishamn var fiskarna inne i stan nästintill mytomspunna.

De levde farligt på sitt jobb, festade hårt och bar bygdens försörjning på sina axlar.

Min morfar Börje jobbade på Televerket, men närde en dröm om havet. Han hade en liten utombordare och en fiskebod.

Vi har fortfarande boden kvar, men ingen i familjen vet riktigt vad vi ska göra med den.

I århundraden har fisket varit Simrishamns bultande hjärta. Varje sommar firas sillens dag, en guldbestänkt torsk och en fiskebåt utgör kommunvapnet och staden kallas kärleksfullt för Sillastan.

Den stora industrihamnen jag minns från min uppväxt var bullrig och hektisk. Så är det inte längre.

– Det är jävligt sorgligt att se. För tio år sedan hade här varit full ruljans. Det var jobb till 23 på kvällarna, det var full rulle. Det är helt dött nu – nada, säger Peter Månsson.

Han jobbar på beredningsindustrin Skillinge Fisk-Impex i Simrishamn. Han ser ut över hamnen från sitt fikarum.

– Här var rent fullt av båtar. Det fanns minst tio garnbåtar i Simrishamn och sedan fanns det båtar i varje fiskeby längs kusten – säkert ett 40-tal småbåtar. Sen var det småtrålarna som gick ut på morgonen och kom hem på kvällen.

I dag ligger de få båtar som är kvar stilla förtöjda vid kajen.

– De hoppas på att det ska komma i gång igen, men de flesta har nog gett upp hoppet. Det var tre år sen nu de var ute, säger Peter Månsson.

Han pekar mot en tom plats längs kajen.

– Där låg Ymer.

– Han gick till upphuggning för fjorton dagar sen, så han kommer aldrig att fiska mer. De skrotas helt enkelt.

I dag är Skillinge Fisk-Impex den enda beredningsindustrin kvar i stan. Här rensar och filear de fisken för att sedan skicka ut den till butiker och grossister.

– Vi är sjutton stycken som jobbar här i dag. Det har nog alltid varit ungefär lika många, men tidigare fanns det fyra andra likadana beredningsindustrier. Vi är den sista, säger Peter Månsson.

Han minns millennieskiftet, då var det glada dagar i fiskeindustrin.

– Det var som bäst runt år 2000 och fram till 2004. Då var det bra, alla var nöjda. Vi lossade över 2 000 ton torsk om året, det var en jävla massa.

På 20 år har mycket förändrats.

Det mesta av fiskepolitiken bestäms på EU-nivå. En stor reform av den gemensamma fiskepolitiken genomfördes 2013, då EU slog fast att det var beståndens hållbarhet som skulle styra storleken på fiskekvoterna. Varje höst tas ett nytt beslut om nästa års kvoter.

Östersjön mår inte bra och fiskbestånden har blivit allt sämre. Med det kommer också lägre kvoter och fiskestopp.

Nationellt kan Sverige däremot bestämma hur kvoterna ska fördelas. Principen att marknaden ska bestämma och att kvoterna är köp- och säljbara infördes 2009. Systemet har kritiserats som ett sätt att förflytta fisken från att vara en allmän tillgång till att ägas av individer och företag. Något som också har gjort det svårare för de småskaliga, kustnära fiskarna.

Peter Månssons far och bror jobbade i fiskeindustrin och hans morfar var laxfiskare. Hans båda söner jobbar på företaget.

– Jag är 62 nu och började när jag var 16. Jag började med att fiska och sedan jobbade jag på fryshuset och på den vägen är det, säger Peter Månsson.

– Att fiska torsk i Östersjön igen, det blir inte under min tid. Möjligtvis när jag sitter på ålderdomshemmet, men inte under mitt yrkesverksamma liv. Jag tror på sillen fortfarande om man håller igen på att fiska den till fiskmjöl, som går vidare till laxindustrin i Norge. Sillen betyder ju så mycket för vår identitet här i Simrishamn.

I de här trakterna har fisket varit ett yrke som gått i arv. I generationer har männen gett sig ut på havet och Sankt Nicolai, stadens kyrka, är tillägnad sjöfararnas helgon S:t Nikolaus.

– När fisket dör ut så dör även all kunskap ut, den tar vi med oss. Vem ska vi lära upp, vem ska vi förklara den för – ingen, säger Anders Paulsen.

– Jag är den absolut sista i min släkt. Tösen är inte intresserad och min påg ser hur vi fiskare har det.

Hans kollegor har sålt sina båtar eller skrotat dem. De har tagit andra jobb för att kunna försörja sig.

Anders Paulsen är förbannad, men han har inte slutat hoppas.

– Det finns inga fiskare kvar. Titta i hamnarna, de är tomma – så står politiker och säger att vi behöver en levande landsbygd, vi behöver en levande hamn. Ja, men hur ska vi få det om vi inte får lov att fiska?

– Man försöker vara positiv. Ta ett annat jobb så länge, ha båten kvar och en vacker dag kanske de släpper fisket igen så jag kan fortsätta, säger Anders Paulsen, Simrishamns sista garnfiskare.

Båten sliter i motvinden.

Text: My Rohwedder
Foto: Magnus Wennman

Läs de andra delarna i serien: