Larmet från kvinnojourerna: ”Som plåster på en aortablödning”

Uppdaterad 2022-10-12 | Publicerad 2022-10-11

Trots inspelade hotsamtal och bilder av sina skador väcktes aldrig åtal mot Annas våldsamme make.

Hennes fall är långt ifrån unikt – på kvinnojourer ser man hur tandlösa lagar gör att många kvinnor till slut går tillbaka till mannen som slår.

– Det är som att försöka stoppa en aortablödning med ett plåster, säger Annika Bodin, enhetschef på PositivumGruppen som driver två kvinnojoursboenden.

”Barnen kommer att hitta dig i bitar.”

”Du ska ner i graven.”

När Anna bestämde sig för att polisanmäla och lämna den man hon levt med i över 15 år med tyckte hon att hon hade bevis för det långvariga våld och kontroll hon utsatts för.

Hon hade inspelade samtal där maken hotade henne. Hennes fysiska skador hade dokumenterats på vårdcentralen.

Men efter att hon polisanmälde mannen tog det fyra månader bara tills han kallades till ett första förhör. Under den perioden fick Anna rådet att inte berätta om anmälan för maken utan att försöka leva som vanligt.

När mannen sedan kallades till förhör och skilsmässan var ett faktum eskalerade situationen hemma.

Bytte lås och flyttade pengar

Då inleddes det som kallas för eftervåldet och som kan pågå i många år efter en separation.

Maken, som alltid velat ha fullständig kontroll på Anna och allt hon gjorde, vilka hon träffade och smsade med, började nu sprida rykten om henne. Att hon var en lögnare och en dålig mamma.

Han sålde hennes saker.

Förde över pengar från deras gemensamma konto till ett Anna inte hade tillgång till, bytte lås på huset och försökte vända barnen mot henne.

Anna erbjöds att flytta till ett skyddat boende – utan sina barn.

– Min man bodde kvar i vårt stora fina hus med båda barnen hos sig och fortsatte sitt liv som vanligt samtidigt som han försvårade mitt.
Detta är många kvinnors vardag efter det att de flyttat från sin man, säger Anna.

Annas anmälan ledde aldrig till något åtal. Samtalen hon spelat in med maken bedömdes som otrevliga snarare än hotfulla. Och, som i många ärenden av våld i nära relation, fanns inga vittnen.

”Vi prioriteras inte”

Idag, ett år senare, har Anna en egen lägenhet och gemensam vårdnad om deras barn men det hon varit med om har fått henne att tvivla på att rättssystemet är utformat att hjälpa de våldsdrabbade.

– Jag hade önskat att rättssamhället skulle ta oss kvinnor, som anmäler våld i nära relation, på allvar. Vi prioriteras inte. Jag hade önskat att det blev någon slags rättslig konsekvens på det som jag blivit utsatt för.

PositivumGruppen driver två kvinnojoursboenden i Göteborgsområdet varav ett är ett skyddat boende med säkerhetsklass 3.

På ett år söker sig cirka 300 kvinnor plus deras barn skydd hos dem från en våldsam partner. Många av dem som kommer är desperata. Att hamna på en kvinnojour är ofta kulmen av långvarig kontroll eller misshandel.

De har packat endast det nödvändigaste och flytt.

Ofta har en polisanmälan gjorts, men i få av fallen leder anmälan till en fällande dom.

Marie Götestam som jobbar på en av PositivumGruppens kvinnojourer menar att hon och hennes kollegor upplever det som frustrerande att se att flera av dessa kvinnor till slut inte ser någon annan utväg än att återvända till mannen de först tvingats gömma sig från.

– Det finns enligt oss många luckor i lagstiftningen och i bemötandet av dessa kvinnor som inte gagnar dessa kvinnor utan endast männen. Bland annat är det svårt att få en anmälan till en fällande dom, trots att vi ser hur många av dessa kvinnorna har dokumenterat våldet de utsatts för.

”Plåster på en aortablödning”

Åsa Witkowski, enhetschef på NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid.

Annika Bodin, som är enhetschef för de två kvinnojourerna, upplever hur kvinnor och barn i mångt och mycket är rättslösa.

– Gång på gång sätter lagstiftningen krokben för kvinnorna och vi på de skyddade boendena kan inte vara mycket mer än ett plåster på en aortablödning. Vi känner oss maktlösa, säger hon.

Bilden delas av Nationellt centrum för kvinnofrid.

– Den tror jag delas av alla oss som jobbar med våldsutsatta kvinnor. Det finns en lagrådsremiss ute just nu som kan komma att bli viktig och som är tänkt att skydda barnen och kvinnorna. Om den lagen träder i kraft så kan umgängesrätten med barnet begränsas under tiden som utredningen pågår så att den våldsutsatta parten kan ta med sig barnet till ett skyddat boende utan att begå ett brott, säger Åsa Witkowski, enhetschef på NCK.

Finns det risk att detta drabbar oskyldiga? Att män som kanske egentligen inte är skyldiga separeras från sina barn?

– Att välja att flytta till skyddat boende är ett stort steg och oftast den sista utvägen. Det innebär en stor inskränkning i sitt liv så att ta ett sådant drastiskt beslut på grund av hämnd måste vara mycket ovanligt. Snarare är det vanligare att man väljer att stanna i den våldsamma relationen för att det känns som det bästa av två dåliga alternativ.

Tvingas lämna barnen

Annika Bodin, enhetschef på PositivumGruppen som driver två kvinnojoursboenden.

På kvinnojourerna ser man några punkter som är avgörande för att säkra våldsutsatta kvinnors trygghet.

Ofta kokas en misshandel i hemmet ner till en klassisk ord mot ord-situation. Våld i nära relation pågår till största del bakom hemmets fyra väggar med få vittnen. I de fall där barn finns och ser är det inte alltid de vill eller vågar berätta.

– Vi möter även många kvinnor som upplever att de har bevis på det de utsatts för men som ändå inte räcker fram till ett åtal, säger Marie Götestam.

Det kan ta lång tid, inte sällan månader, från det att kvinnan anmäler våldet tills mannen kallas till förhör.

– Förhör ska ske när allt är färskt och finns tydligt i minnet, och då likaså eventuella spår är färska, säger Marie Götestam.

Många av kvinnorna som flyr till ett skyddat boende kan inte ta med sig barnen. Om mannen inte är delgiven misstanke för brott så kan kvinnan begå ett brott om hon gör så. Att tvingas lämna sina barn gör att många kvinnor aldrig ger sig av, och i de fall de gör det ändå går de ofta tillbaka till mannen av saknad efter barnen.

Om hotbilden mot kvinnan behövs som hög kan hon få sina personuppgifter sekretessbelagda, något som visserligen innebär ett visst skydd men som även kan försvåra livet rejält.

– Det borde snarare vara den våldsmisstänkte mannen som får sin frihet begränsad, inte kvinnan, säger Annika Bodin.

”Expert på att leva på smulor”

I Sverige finns runt 200 tjej- och kvinnojourer som ger stöd åt och skyddar utsatta kvinnor och barn, och runt 280 skyddade boenden.

Men kvinnojourerna är inte tänkta att vara en långvarig lösning, endast en tillfällig fristad innan kvinnan kan få ett nytt boende.

På kvinnojourerna ser man dock hur det sällan fungerar och hur många kvinnor till slut går tillbaka till sin partner, ibland delvis för att de heller inte kan hitta en egen bostad.

– Det finns hyresvärdar som upplåter en viss procent av sina lägenheter till våldsutsatta kvinnor och barn och det är otroligt fint. Men så är det inte överallt. Vi måste skapa möjligheter för bostäder för att de här kvinnorna ska kunna lämna, säger Åsa Witkowski.

Anna var bara en av 23 500 kvinnor som ifjol anmälde sin partner för våld.

Hon funderar idag mycket på hur hon stod ut att leva i 16 år med en man som kontrollerade henne, vars svartsjuka och humör påverkade hela vardagen.

– Man blir expert på att leva på "smulor " av fina stunder som man får i sitt förhållande. Oftast är det en man som är väldigt trevlig och social utåt , men när dörren stängs till hemmet finns det en annan sida på denna man som inte är lika trevlig . Jag delar den upplevelsen med många andra kvinnor, säger Anna.

Anna har en stor önskan.

– Jag hade önskat att dessa män , som utövar fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor på något sätt "tvingas" att gå på terapi för sitt osunda beteende .

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.