Ögonvittne till attacken: ”Lät som om det var krig”
Uppdaterad 2020-11-05 | Publicerad 2020-11-04
WIEN. När skottlossningen började tittade Michaela Öhlinger, 46, ut genom fönstret och såg terroristen.
Hon skrek åt barnen att slänga sig ner på golvet och ta sig in under sängen.
– Min dotter grät och sade ”jag vill inte dö”, säger Michaela.
Två dagar efter terrorattacken i Österrikes huvudstad Wien tänder många ljus och står tysta en stund vid de stora blomsterkransarna som österrikiska staten placerat vid Desider-Friedmann-Platz för att hedra de hittills fyra dödsoffren.
Michaela Öhlinger, som bor i ett av husen vid kullerstenstorget, tänder också ett ljus och berättar:
– Vi var hemma i måndags kväll och såg allting. Först hörde vi oväsendet, då gick jag fram till fönstret. Jag tittade på honom mindre än en sekund, men jag insåg direkt vad som pågick.
Gömde sig under sängen
Michaela skrek åt de båda barnen och maken att slänga sig ner på golvet.
– Jag var rädd att han skulle skjuta genom våra fönster, eller att det kanske var flera stycken. Jag såg honom, hans mask, och hans vapen. Jag förstod att något fruktansvärt pågick.
Hon försöker beskriva det hemska ljudet av skotten.
– Det lät så högt, som om det var krig. Han sköt minst femtio gånger, det bara fortsatte och fortsatte. I nyheterna sade de att han höll på i tio minuter, men det kändes som en halvtimme, så högt och intensivt var det.
I två timmar låg familjen under sina sängar.
– Min dotter Valerie, som är elva år, grät och sade ”jag vill inte dö”. Jag höll om henne och sade till henne att ”du kommer inte att dö, du är säker här, ligg bara kvar här med mig”.
Hela dagen efter skjutningen pratade föräldrarna med barnen och försökte förklara vad som hade hänt.
– Men det är inte så lätt att förklara, jag förstår det inte själv, konstaterar Michaela.
Nu hoppas hon att österrikarna ska stå enade mot terrorismen, utan att muslimer och invandrare får skulden för en jihadistisk IS-anhängares terrordåd.
”Restaurangen fylldes av panik”
Kullerstensgatorna i det restaurangtäta området, som i folkmun kallas Bermuda-triangeln, är neonsprayade med nummer och små ringar på de platser där polisen gjorde fynd efter terrornatten. På några utomhusbord står fortfarande öl- och vinglas kvar.
På en hosteria runt hörnet satt Mike Ingerisch, 50 — som lägger ner en ros vid blomsterkransarna — fast i fem timmar i måndags kväll.
– Jag var här med mina vänner och åt middag. Efter en timme började skjutandet. Restaurangen fylldes av panik, kvinnor skrek, andra var knäpptysta. Det var en situation jag aldrig varit med om tidigare.
Många tog fram sina mobiltelefoner för att ta reda på vad som hände.
– Det kändes okej först, vi behövde få reda på vad som hände. Men efter en timme vände det, alla sade ”stäng av din mobil, det där gör mig nervös, det är inte läge att kolla vad som händer, vi vet vad som händer, och vi måste försöka hantera det”.
Först efter fem timmar fick de 20 personerna i restaurangen lämna lokalen. Nu vill Mike Ingerisch se en diskussion om hur jihadister ska hanteras.
– Det är som om du bjuder hem någon, och den personen förstör din bostad — då bjuder man inte hem dem igen. Det är det som är poängen. Jag vet att det är en svår fråga att besvara, men vi måste försöka.
Kommer muslimerna i Österrike påverkas av att terroristen var IS-jihadist?
– Frågan är inte om du är muslim eller katolik, diskussionen måste föras på en nivå där alla är likvärdiga människor. Men vi måste ha en öppen diskussion.
”Vi är i Wien, här skjuter ingen”
På en lapp bredvid några tända ljus står det ”kärlek är starkare än hat”, på en annan har någon skrivit #neveragain. Manuel Geitzenauer, 26, blir intervjuad av ett av alla tv-team som är på plats. Han var ute och joggade med sin flickvän när terrorattacken började.
– Vi sprang längs floden. Hon identifierade ljuden som skott, men jag sade ”skojar du, vi är i Wien, här skjuter ingen”.
Han är fortfarande väldigt berörd av det som hänt, det är därför han besöker minnesplatsen denna dag.
– Meningen med attacken var att försöka skada oss alla som lever här i Wien. Det är upp till oss att se till att det inte blir så, säger Manuel Geitzenauer.
