Alexa, 19, fick aldrig träffa sin pappa: ”Jag hatar den här dagen”

Brandmannen dog när han försökte rädda livet på andra

Uppdaterad 2021-09-13 | Publicerad 2021-09-11

NEW YORK/ORLANDO. När flygplanen kraschade in i tvillingtornen i New York rusade Stanley Smagala upp till 40:e våningen för att hjälpa människor ut.

Dottern Alexa Smagala, 19, fick aldrig lära känna honom. Hon är ett av de hundra barn som föddes månaderna efter deras pappor dödats i 9/11-attackerna.

Först nu är Alexa redo att berätta hur terrorangreppet för 20 år sedan format hennes liv:

– Tanken på hur han faller mot marken, krossas i rasmassorna och försvinner för alltid, har skakat om mig i grunden.

På andra våningen i garderoben på brandstationen i Brooklyn står ett träskåp som inte rörts på två årtionden.

En näve växelmynt, en rakhyvel och välstrukna uniformer ligger kvar i samma skrymsle. Jobbpapper, och en keps. Lite damm.

För Alexa Smagala är vardagskrafset i skåpet ovärderliga dyrgripar.

Varje gång hon öppnar dörren är det som om saknaden, efter en pappa hon aldrig hann träffa, sköljer över henne.

På brandstationen har föremål som tillhörde Stanley Smagala sparats.

Under uppväxten såg hon alla foton på pappan, hörde alla berättelser om honom tröskas på släktmiddagar, om och om igen. Om galghumorn, omtänksamheten, hans usla filmsmak.

Men det stannade där, hon fick aldrig någon känsla för hur han pratat, rört sig.

Skåpet tillförde en ny dimension till vem pappan varit.

– Att öppna det var rätt överväldigande. Jag kände ”wow, han fanns på riktigt”. Det är saker jag fysiskt kan känna på – som han också har tagit på. Vilket målar en tydligare bild av honom, säger Alexa.

– Att dessutom veta att jag kan se det sista han tittade på, innan han stack mot World Trade Center, fast jag ser det 20 år senare – det är rätt galet.

Ett föremål har lagts in i skåpet efter den 11 september 2001. I en plastlåda ligger ett inramat foto av ett nyfött skrynkligt ansikte och minikropp inlindad i en filt med brandstationens emblem.

Det är Alexa, som föddes i januari 2002 – fyra månader efter att hennes pappa dödades i de värsta terrorattackerna i USA:s historia.

Av de 3 000 människor som dog den 11 september, var han en av de hundra som inom kort skulle bli fäder.

Och offren lämnade efter sig hundra gravida kvinnor, som mitt i sorgen och saknaden efter en partner, fick föda barn under veckorna och månaderna efteråt.

”Pappa bor i himlen”

I dag har deras barn, ”Generation 9/11”, vuxit upp.

Många av dem pluggar på universitetet, och det är på ett sådant, i Orlando, Florida, Alexa Smagala bor i dag.

Hon klättrar upp i sängen på studentrummet och pekar på bildkollaget hon satt upp på väggen.

– Det är i de stunderna jag hade velat att han var där – när jag tog studentexamen, inför balen, dansuppvisningar. Vi fick aldrig skapa de minnena ihop, som far och dotter, och det gör verkligen ont, säger hon.

Alexa visar upp bilder på väggen i sitt studentrum.

När hon talar om pappa kan hon inte låta bli att vicka på foten. Bröstet och kinderna blir rödflammiga.

Som barn fick hon alltid höra: ”pappa bor i himlen”.

Hon antog länge att han dog för att han släckte en eldsvåda som uppstått efter terrorattacken, eftersom han var brandman.

Ingen ville berätta några detaljer, och kanske ville hon inte veta.

Fram tills nyligen.

Sista livstecknet

När rökpelarna steg över Manhattan, ryckte hennes pappa, Stanley Smagala, 36, och hans kollegor på räddningstjänsten i Boerum Hill ut för att rädda så många de kunde ur skyskraporna.

Byggnaderna brann, och människor var fast på de översta våningarna. Hissarna hade slutat fungera, trapporna fylldes av panikslagna människor.

Strax före klockan tio hörde kollegorna via internradion att Stanley Smagala tagit sig upp till 40:e våningen i det södra tornet.

– Det var sista livstecknet, innan byggnaden kollapsade, säger Alexa.

Hon pausar.

– Den detaljen har skakat om mig i grunden. Jag kunde se det så så tydligt framför mig, och känna det i hela kroppen – hur han faller, krossas, och försvinner i dammet för alltid.

Hans kvarlevor hittades aldrig i den ruin av rykande bråte och kroppar som bildades på nedre Manhattan.

Efter flera dagars sökande gav familjen och kollegorna upp hoppet om att hitta honom.

Jobbade den dagen av en slump

Senare har Alexa fått veta att det var en slump att hennes pappa jobbade just den dagen. 

Hennes mamma, Dena, var gravid i femte månaden och han hade bytt skift för att kunna vara med på ultraljudet nästa dag.

Under Alexas uppväxt pratade hon och hennes mamma aldrig särskilt mycket om det som drabbat familjen. 

– Jag vågade inte riktigt, för jag var inte säker på hur hon kände. Ledsen såklart – hon hade ju förlorat sin man. Trots att jag var barn ville jag finnas där för henne, och inte göra henne upprörd genom att själv visa att jag var upprörd, säger Alexa.

Men i tioårsåldern brottades hon under en längre period med ångest, panikkänslor.

Hon kunde knappt lämna sin mammas sida, och Alexa tror att separationsångesten hade med pappans död att göra. Så fort någon nämnde hans namn började hon gråta.

– Samtidigt tror jag att jag och mamma förts närmare varandra just på grund av tragedin, trots att vi knappt pratat om den. Vi har ett slags hemligt band.

”Alla tittade på mig”

Varje årsdag för 11 september slapp hon gå till skolan, och när lektionerna handlade om terrordåden tilläts hon lämna klassrummet.

Men det fanns tillfällen då någon lärare nämnde attackerna inför klassen.

– Då stannade allt – det kändes som om alla vände sig om och tittade på mig. Även om det var en millisekund, hamnade allt fokus på mig. Jag ville bara sjunka genom jorden, och vara anonym.

– Som barn kändes det som om alla förväntade sig en reaktion, att jag skulle bli ledsen och ställa till med scen. Varje gång påmindes jag om att mitt liv var annorlunda.

Nu för tiden är det enklare att umgås med barndomsvännerna hemma i New York. Alla känner till hennes historia, och många har själva en personlig koppling till 9/11.

”Respektlöst”

På universitetet i Florida är det som om hon måste börja från början igen när pappan kommer på tal.

– Folk hamnar i total chock. De fryser till, och jag känner att det blir en jobbig spänning mellan oss. Jag försöker försäkra dem om att det är okej, de kan ställa frågor om de vill, säger Alexa. 

– Jag tror det kan vara svårt att greppa en sådan tragisk sak. Men det är mitt liv. Jag vill inte att folk ska trippa på tå kring mig, för att de är rädda att såra mig.

I dag har Alexa lärt sig att hantera omgivningens frågor.

Hon har redan fått alla sorters frågor, säger hon. De bra, de idiotiska.

På sociala medier har hon sett uppmaningar om alla måste sluta vara så upprörda över 11 september.

– De säger typ ”get over it”, vilket är så respektlöst. Det får mig att tänka: Jag är fortfarande upprörd, borde jag inte vara det? Folk vill bara provocera, och då säger de saker de inte borde. Det är aldrig något jag kommer ”komma över”.

Pratar högt med pappa

När hon är ensam i sitt studentrum på natten, och det är mörk och tyst, kommer de jobbiga tankarna. Då händer det att hon pratar högt med pappa om vardagliga saker, hur hon mår, vad hon gjort i skolan.

– Jag förväntar mig såklart inget svar, säger hon, och ler. 

– Men det är skönt, för jag har aldrig haft den typen av interaktion med honom. Oftast handlar det om att jag måste lätta mitt hjärta lite när jag haft en dålig dag. Det är bättre än att hålla det inne. 

Fast ibland känns det nästan som om han svarar. Hon ser tecken, som 2-2-6, numret på hans räddningsenhet. Som om han försöker säga henne något.

Även i somras, när hon besökte Ground Zero för första gången på länge, och frågade vännerna om de ville leta upp pappans namn på minnespoolen.

Det spöregnade. De letade och letade, tills de fann det graverade namnet.

– Precis då kom solen. Jag skojar inte, det gick på en sekund! Kanske låter det fånigt i andras öron, men i sådana stunder tänker jag att ”det måste vara han”.

Hälsning från kollegorna

I skåpet på brandstationen sitter en spegel längst bak mot väggen. Alexa har stirrat tillbaka på sin egen reflektion där ett par gånger. 

På papperstejp på spegeln har Stanleys kollegor skrivit ”Spegel, spegel på väggen där, säg vem den vackraste brandmannen i världen är. Det är ju du, Stan!”

Alexa säger att det var ett återkommande skämt, att Stanley var en smula fåfäng, att han själv tyckte att han var en ”pretty boy”, fasligt stilig i sin brandmansutstyrsel. 

– De har berättat för mig att han var smått besatt av att se sig i spegeln. Jag tycker det är så kul, för vi är kanske lite lika där, om jag ska vara ärlig. Vi måste se till så allt ser perfekt ut innan vi går någonstans.

Bland kollegorna hade Stanley rykte om sig att vara fåfäng. ”Vi är kanske lite lika där”, säger Alexa.

Kopior utseendemässigt

Dessutom får hon ofta höra att de är kopior utseendemässigt, att de har samma dråpliga humor och minspel. Det känns så tryggt, säger hon, att han lever vidare i henne på något sätt.

I dag har hon lärt känna några andra av de hundra barn som också förlorade sina pappor. Genom samtal med dem tror hon att 9/11-barnen har en sak gemensamt: Att de är bra på att leva i nuet. 

– Om jag har något på min ”bucket list”, då skjuter jag inte upp det, utan bockar av det så fort jag kan – man vet aldrig vad som händer. Jag lever varje dag som om det är min sista, för jag vet vad som kan ske när man minst anar det.

Men de senaste veckorna har gjort henne särskilt orolig.

Kriget mot terrorn, som inleddes efter 11 september, har avslutats och de amerikanska trupperna har lämnat Afghanistan. Talibanerna är tillbaka vid makten, precis som för 20 år sedan.

Blotta tanken på vad det kan innebära, den stora ovissheten, får henne att dra upp axlarna flera centimeter. 

– Det känns jobbigt, för vi vet aldrig när en terrorattack kan ske på nytt. Jag tror att det är större risk att något händer när vi lämnat landet, att terrorgrupper kan få fäste igen och hota USA. Det skrämmer mig oerhört, säger hon.

”Hatar den dagen”

Alexa rotar fram datorn som ligger i högen av skolböcker. Studierna har tagit fart på allvar efter sommaren igen, suckar hon. 

Över skrivbordet hänger en whiteboard med en kalender. 

September, står det överst. 

– Hela månaden är jag bara fylld av skräck. Jag vill aldrig att det ska bli den 11. Jag h-a-t-a-r den dagen, och vill bara att det ska vara över, säger hon.

Dagen innan, den 10, har hon klottrat ”Åka hem” med blå penna.

Hem är fortfarande New York. Där mamma bor kvar, och Alexa växte upp. Hon vill att de ska vara tillsammans den här helgen, men det är också tufft. Nästan fysiskt ansträngande.

Alexa letar fram en bild av pappa Stanley på datorn.

Planen är att gå till minnesplatsen Ground Zero, där man håller en ceremoni på morgonen, samma tidpunkt som tornen attackerades.

Hon går inte dit varje år. Men när det gått 20 år, känns det högtidligt.

– Jag erbjöds att läsa upp namn på de som dog, under ceremonin. Men jag blev rädd. Jag vet faktiskt inte om jag klarar det, för jag skulle kunna börja storgråta. Så jag bestämde mig för att inte göra det. 

”Livet fortsätter”

Dagen är och har alltid varit traumatisk. Att gå mellan höghusen och kisa upp mot det stora hålet i Manhattans skyline brukar göra henne upprörd. 

Hon vet aldrig riktigt hur hon ska reagera. 

– Det var ju där han dog. Eftersom han aldrig hittades, händer det att jag inte kan låta bli att tänka ”Står jag över hans kropp nu? Var det här han låg?”. Men jag har lärt mig hantera det bättre.

På sin laptop letar hon fram en bild av pappa Stanley. Han har brandmanshjälmen på hjässan, blicken mot kameran. Ett halvöppet leende. Tre år före terrorattackerna.

Kanske låter det konstigt att sakna honom, säger hon, eftersom de aldrig träffats. Men så är det.

– Jag tror många håller med om att det känns som att jorden ska gå under när något tragiskt sker i ens liv. Men på något sätt fortsätter livet tuffa på ändå. 

Väskan till New York är färdigpackad.

Förutom att komma hem, och krama mamma igen, ser hon fram emot en viktig sak:

Att kika in i tidskapseln på brandstationen i Brooklyn.

”Det känns som att jorden ska gå under när något tragiskt sker i ens liv. Men på något sätt fortsätter livet tuffa på ändå.”