Misstanken: Utsatt för våld i decennier – trots att ”alla visste”
Kvinnan hittades död i radhuset – sambon åtalad
Publicerad 2024-11-30 12.42
De blev ett par när hon bara var 14 år. Sedan följde barn och radhus.
Men innanför hemmets väggar misstänks våldet ha pågått i åratal.
En granne säger att ”alla visste om vad som hände” på parets adress ”men ingen gjorde något”.
– Så vem är du?
– Ingenting.
I en 53-årig kvinnas mobiltelefon hittas flera inspelade samtal där hennes sambo, en 61-årig man, skriker på henne. Han kallar henne alla fula ord man kan komma på.
Oftast svarar kvinnan inte alls.
Den längsta inspelningen är på 20 minuter. 20 minuter av en ständig ström av förolämpningar.
Ljudfilerna är en del av bevisningen i den långa förundersökning gällande det misstänkta mordet på en 53-åriga kvinna i Hässelby den 23 mars i år.
Rättegången pågår just nu och den misstänkte mannen, kvinnans sambo, nekar till brott.
– Hon har ju betytt allting för mig. Vi har ju vart ihop i 38 år liksom, när jag vart medveten om att hon var skadad så agerade jag för att rädda hennes liv, säger han i förhör.
När ambulans kallades till radhuset i Hässelby en tidig marsmorgon andades kvinnan fortfarande, men hon vaknade aldrig igen.
Blödningarna i hennes hjärna var för svåra. En dotter, syster och mamma till två – avled två dagar senare.
Skadorna på hennes kropp tyder enligt åtalet på att hon utsatts för trubbigt våld mot sitt huvud. I hennes kropp hittades även mängder av frakturer.
Några bedömdes ha uppkommit nyligen. Men väldigt många av dem var gamla. De hade fått självläka.
I förundersökningen växer en bild fram av ett förhållande som misstänks ha kantats av våld i åratal. Där misshandel, kontroll och svartsjuka till slut tros ha kulminerat på värsta tänkbara sätt.
Där finns läkarjournaler då kvinnan tidigare behövt söka akut vård.
Polisanmälningar om våld.
Orosanmälningar till Socialtjänsten och vittnesmål från grannar som sett och hört.
Varningstecknen verkar ha varit många, något som är vanligt när det handlar om våld inom nära relation, enligt Aftonbladets granskning Dödade kvinnor.
– Vi ser många fall där det funnits flera tecken på att något varit fel. Vi kan inte lägga ansvaret på dessa kvinnor att själva göra något, de är ofta så nedbrutna och rädda. Det är allas vår skyldighet. Det man som kollega, familj eller vän kan göra är att fråga: Har du det bra i ditt förhållande? Och sedan fortsätta fråga, för man får sällan ett ärligt svar första gången, säger Åsa Witkowski, sakkunnig kvinnofrid Unizon.
I förundersökningen framgår det att den 53-årige kvinnan och den mordmisstänkte mannen blev ett par när hon var 14 år gammal. De skaffade sedan barn och flyttade till radhus.
PLUS: Läsarberättelser om ekonomiskt våld
Men de som står kvinnan nära beskriver i förhör hur parets umgänge med andra gradvis minskade.
Paret verkar ha levt i det närmaste isolerat, förutom vid högtider då de träffade familj.
På sitt jobb, där den 53-åriga kvinnan var mycket omtyckt, upplevde kollegor hennes sambo som kontrollerande och svartsjuk.
– Han kunde ringa flera gånger i timmen om hon var på fest, berättar en kollega i förhör som även säger att kvinnan till slut sällan var med på personalfesterna alls.
Men även om den 53-åriga kvinnan var en uppskattad kollega, som beskrivs som varm och omtänksam, var hon privat. Hon berättade ingenting om det hon tros ha utsatts för i hemmet.
– Hon kan ha lagt på en fasad och inte berättat hur det egentligen har varit, säger en kollega.
Några kollegor tyckte sig se skador på kvinnan som hon försökt sminka över.
Sms mellan paret tyder enligt polisutredningen på att de pratat med varandra om just det.
I oktober 2023 skriver sambon till henne när hon är på jobbet:
På gatan i Hässelby ska grannar till paret inte bara ha hört höga dunsar kvällen innan hon hittades livlös – 26 stycken av dem vittnar även om att de ofta genom åren hört mannen skrika hemska saker till kvinnan.
– Jag hörde några gånger att han skrek: du förtjänar inte mig, du ska vara glad att du har mig, säger en granne.
Några har även genom parets fönster sett mannen slå sin sambo. En annan granne uppger att det pågått i ”20–30 år”.
Även åklagare Anna Wennergren menar att hon påstår att kvinnan utsatts för fysiskt och psykiskt våld under en lång period bakåt i tiden.
– Men eftersom jag inte kunnat specificera händelserna är det inget han är delgiven misstanke om. Men det är viktigt att föra fram så man ska få en förståelse för helheten och för hans handlande, säger hon.
Sambon själv nekar till att någonsin ha slagit den 53-åriga kvinnan.
– Jag har höjt rösten och kan ha tagit tag i henne. Det var en del av vårt liv...) Visst har det varit verbalt, men det har varit kärlek också, säger han bland annat i förhör.
En granne säger att ”alla visste om vad som hände” på parets adress ”men ingen gjorde något”.
Det är en bild som bara delvis stämmer. Genom åren har polisen vid några tillfällen ringts in till adressen från just boende i området.
Även flera orosanmälningar till socialtjänsten har gjorts om familjens livssituation. Men vid samtalen med mannen och kvinnan har de nekat till att det förekommer våld i hemmet.
Vid ett tillfälle, år 2016, såg en granne hur den 61-årige mannen sparkade på sin sambo. Hon ringde polisen som kom till radhuset.
Då, precis som vid tidigare och senare händelser, ville kvinnan inte medverka i utredningen.
Varför?
”Då slår han ihjäl mig”, sa hon.
Utredningen lades ned.
Att personer som lever i en våldsam relation inte vill anmäla sin förövare, eller vågar lämna relationen, är vanligt. Det kallas normaliseringsprocessen och innebär att den utsatta med tiden börjar betrakta våldet som ett förväntat och i viss mån accepterat inslag i vardagen.
– Det har aldrig börjat med första slaget, det har börjat långt tidigare med kontroll och psykiskt våld. Man har till slut accepterat att man är så hopplös som han säger. Om man dessutom är hotad till livet kan det ta lång tid att våga lämna, säger Åsa Witkowski, sakkunnig kvinnofrid Unizon.
En expert på normaliseringsprocessen är kallad att vittna i rättegången efter mordet på den 53-åriga kvinnan. Experten skriver i sitt utlåtande att kvinnan enligt hennes uppfattning ”förintades” i förhållandet.
”Märkt på kroppens olika delar, och med ett söndertrasat inre. Våldets normaliseringsprocess var fullgången med värst tänkbara slut för hennes del.”
Förundersökningen visar hur den 53-åriga kvinnan tidigare genom åren uppsökt läkarvård med skador som hon bland annat förklarade med att hon ramlat i en trappa.
Vid två av tillfällena hade hon brutna revben, en gång en brusten mjälte. Under en av ambulansfärderna sa hon att sambon hade misshandlat henne. Det tog hon sedan tillbaka.
Om sjukvården gjorde någon anmälan eller frågade kvinnan om våld vid fler tillfällen framgår inte i förundersökningen.
– Det är ett allvarligt varningstecken när man ser både färska och gamla skador. Generellt måste vården bli bättre på att berätta för kvinnan vilken hjälp hon kan få och vad som händer om hon berättar. Då kanske hon nappar vid ett återbesök. De måste få veta att det finns någon som hjälper dem om de vågar berätta, säger Åsa Witkowski som menar att hela samhället måste bli bättre på att ge stöd och skydd till våldsutsatta.
– Vi får inte svika när någon behöver vår hjälp.
Boende i området säger i förhör att kvinnan ofta gick några steg bakom sin sambo. Hon uppfattades som trevlig men sluten.
– Hon säger inte mycket, hon skäms, det ser man på henne. Hon vet att vi hör, säger en granne i förhör.
Anhöriga till kvinnan som förhörts vittnar om bråk i förhållandet, att sambon blev aggressiv när han drack alkohol. Men ingen verkar ha anat den omfattning som våldet misstänks ha haft.
– Om hon kunde ha sagt någonting till mig. Om jag hade kunnat fattat någonting, säger en anhörig.
En annan släkting uppger i förundersökningen att den är väldigt ledsen ”över att vi gick på att båda bråkade, och att hon valde att stanna med honom”.
Men att de som utsätts för våld i nära relation vill dölja det de utsätts för hemma är mycket vanligt.
– Man kanske till och med hade blivit varnad för att det gick för fort i relationen. Och då känns det väldigt skamligt att behöva erkänna att ”ni hade rätt”. ”Jag borde ha vetat bättre”. Man lägger fortfarande ett stort ansvar på sig själv och tror att man har blivit den person som partner intalat en att man är, säger Åsa Witkowski.
Det är även vanligt att omgivningen tänker att den utsatta kvinnan skulle säga till någon, eller bara lämna relationen, om den nu vore våldsam.
– Det är konstigt för någon utanför att förstå varför någon stannar. Men man måste inse att det börjar som en kärleksrelation tills det smyger sig på en kontroll som kanske övergår i psykiskt våld och sedan fysiskt. Och till slut har man inga kontakter utanför hemmet och ingen annan än förövaren att förhålla sig till, säger Åsa Witkowski.
I bevisningen mot den 61-årige mannen finns bland annat en raderad filmsekvens från kvällen som visar delar av förloppet.
Och även de inspelningar av honom som kvinnan sparade på sin telefon.
I ett av förhören frågar förhörsledaren 61-åringen om det han säger på ljudfilerna: Varför vill du vara elak?
– Hon gjorde inget för att argumentera, hon säger inte åt mig att sluta. Vårat förhållande var så, det blev alltid bra dagen efter, svarar mannen.
Rättegången avslutas den 9 december.
