”Älskar dig för alltid, pappa”

Ari Behns äldsta dotter Maud Angelica, 16, höll ett gripande tal i kyrkan

Uppdaterad 2020-01-04 | Publicerad 2020-01-03

Ari Behns äldsta dotter Maud Angelica, 16, hade ritat en teckning hennes pappa skulle få i julklapp.

Nu fick hon ställa den på hans kista istället.

I ett nio minuter långt hjärtskärande tal hyllade hon sin pappa i Oslo domkyrka:

– Du var min hjälte, pappa.

När Maud Angelica står framme vid den vita glittrande kistan i Oslo domkyrka och talar direkt till sin döde pappa, kan ingen hålla tårarna tillbaka.

Det är så starkt, så smärtsamt, så oerhört gripande – och så imponerande.

Hon är bara 16 år och för en dryg vecka sedan, på självaste juldagen, fick hon och hennes två yngre systrar det chockerande beskedet att deras pappa, författaren Ari Behn, tagit sitt liv, bara 47 år gammal.

”Klätt oss i rosa”

Och nu står hon här, svartklädd, med ett rosa hårband – ”din färg var rosa, därför har vi klätt oss i rosa i dag”, säger hon – med mamma, prinsessan Märtha Louise, nära intill sig som stöd.

Innan hon börjar sitt tal ställer hon ett inramat tecknat porträtt av sin pappa på kistan – samma porträtt som pryder programbladet.

– Jag skulle ge dig den här teckningen i julklapp. Jag jobbade med den i minst tio timmar och medan jag ritade den så tänkte jag på hur mycket jag älskade dig och hur spänd jag var på att se din reaktion, säger Maud Angelica.

Hon berättar att hon och hennes lillasystrar, Leah, 14, och Emma, 11, skulle ha firat jul tillsammans med sin pappa.

– Jag hade glatt mig åt att se dig igen, säger hon.

”Krossar mitt hjärta”

Men hon fick aldrig chansen att ge teckningen, till sin pappa, det allra bästa porträtt hon gjort av honom hittills.

Det blev inte så.

– Jag vet att det hade betytt så mycket för dig – och det hade betytt så mycket för mig också, säger Maud Angelica.

– Det krossar mitt hjärta att jag aldrig får ge den till dig.

På juldagen tog deras pappa sitt liv – något familjen hela tiden har varit öppen med och mötts av mycket kärlek och medkänsla för.

– Leah, Emma, mamma och jag saknar dig så ofattbart mycket. Jag hoppas du vet hur högt vi älskar dig, säger hon.

– Vi hade ingen aning om att du skulle gå bort så tidigt i våra liv. Vi trodde att du skulle finnas här för att följa oss uppför altargången när vi gifter oss, se vad vi gör med våra liv och se vilka slags personer vi blir.

”Inte vårt fel”

Och där i kyrkan berättar Ari Behns äldsta dotter att hennes pappa mått dåligt länge, att han varit psykiskt sjuk länge, något som varit svårt för barnen, men att han ändå dolde hur dåligt han mådde för dem, av kärlek.

– Du måste ha hållit saker hemliga och försökt dölja hur svårt du egentligen hade det inuti, för att inte bekymra oss, säger Maud Angelica.

Hon pratar om skuldkänslorna som ändå finns där, fast de inte ska.

– Vi tänker ofta att vi borde ha funnits där mer för dig. Vi borde ha varit tillsammans med dig oftare, vi borde ha gjort mer fina saker med dig, men vi vet att vi inte kan tänka så.

– Vi kunde inte veta att det var så allvarligt. Vi kunde inte föreställa oss att vår egen pappa skulle lämna oss, att du skulle ta ditt eget liv. Att du skulle dö så tidigt.

Och så säger hon, med extra styrka i rösten, de förlösande, så viktiga orden, orden ingen av dem får glömma:

– Det är inte vårt fel.

– Vi kan inte klandra oss själva.

”Finns en utväg”

Hon säger att hennes pappa var så trött och sliten att han inte såg någon annan utväg än att lämna denna världen.

– Men där tror jag att han har fel, säger hon.

Och trots sin egen stora sorg, trots att hon står där bredvid sin egen pappas kista – eller kanske just därför – vänder hon sig direkt till andra där ute som mår dåligt.

– Det finns alltid en utväg, även om det inte känns så.

– Det finns folk där ute som vill och kan hjälpa. Det är inte skamligt att be om hjälp. Det är styrka, inte svaghet.

När Maud Angelica talar sitter hennes morfar, Norges kung Harald stilla och lyssnar.

Hans ögon är blanka av tårar.

”Starkast i världen”

Stämningen i kyrkan är förtätad, ödesmättad.

Och trots att domkyrkan är så stor – den rymmer 900 personer och är fullsatt – känns det så litet och nära.

Där sitter hela Norges kungafamilj, statsminister Erna Solberg och många andra.

Som vår egen prins Daniel, som ensam fick representera Sveriges kungahus, efter prinsessan Estelles benbrott i Alperna.

Varken han eller någon annan i kyrkan kan vara oberörd av orden och styrkan och smärtan i en 16-årig flicka, som just förlorat sin pappa, alldeles för tidigt.

Hon vill berätta hur mycket hon älskar sin pappa, hur mycket han betydde och hur stolta hon och hennes syskon är över honom.

– När jag var liten var du den tuffaste och starkaste killen i världen. Du fick mig alltid att känna mig så trygg och du gav så fina kramar.

– Du var min hjälte, pappa.

Rösten brister

I nio minuter talar hon, med gråten i halsen, men hon gör det och hon gör det så fantastiskt bra.

Även hennes farmor och farfar, Ari Behns föräldrar, Olav Bjørshol och Marianne Behn, håller tal – och stöttar varandra där framme.

Det var inte så här det var tänkt, säger hans pappa – att han skulle stå här och ta avsked av sin son.

Ari Behns syskon, Anja och Espen, går också fram tillsammans och talar, först hon, sedan han.

Men det är svårt och flera gånger brister Espens röst.

Som när han berättar att han ska få en son i april, en son hans bror aldrig får se.

Efteråt, när den vita kistan, täckt av rosa och vita blommor, bärs ut är han och hans pappa två av de som bär den – kronprins Haakon en annan.

På bandet som hänger ned från blommorna på kistan står en sista hälsning från Ari Behns tre döttrar.

Fem ord, som sammanfattar allt:

”Älskar dig för alltid, pappa.”

Prins Daniel var på plats under begravningen.