Mejla

Per Bjurman

Varje kväll hyllar vi New Yorks hjältar – och det är magiskt

Per Bjurman om ett desperat försök till gemenskap

Publicerad:
Uppdaterad:

NEW YORK. Dagarna har ju inte mycket till höjdpunkter just nu.

Men stunden på balkongen vid sju varje kväll har snabbt blivit en nåd att vänta på.

För då exploderar hela New York i jubel och applåder för hjältarna som slåss i coronakrigets frontlinjer.

Det är oerhört att uppleva.

Fenomenet började i Italien och fortsatte sedan i Spanien och Frankrike. På ett givet klockslag gick människor satta i karantän ut på sina balkonger, eller öppnade fönstren, och förenades i en ljudlig hyllning till sjukvårdsarbetare och andra som riskerar så mycket för oss andra under den här ofattbara krisen.

För en dryg vecka satt vi i våra New York-soffor och såg de scenerna på tv, tyckte det var fint och hoppades tyst för oss själva att det aldrig skulle behöva bli lika här.

Men det blev det.

Snabbt.

 

Siffrorna på antal smittade fortsätter stiga med mardrömsliknande hastighet, dödstalen börjar bli direkt chockerande och så sent som i tisdags kväll meddelade självaste president Trump, som inte direkt varit snar med att framhålla allvaret i situationen, att vi har ”två väldigt, väldigt smärtsamma veckor framför oss”.

Redan nu blir man illamående av rapporterna från sjukhusen. Åtminstone en gång timmen är det någon utmattad läkare eller sjuksköterska i nyhetssändningarna som vittnar om kaos och skräck på avdelningarna. Sängarna räcker inte, den mest basala skyddsutrustningen för personalen håller på att ta slut och patienterna…nej, vi ska inte skrämmas, så jag låter bli att återge vad de berättar om vad om händer med dem.

De lokala myndigheterna, med den plötsligt folkkäre guvernören Andrew Cuomo i spetsen, gör vad de kan i ett nästan hopplöst läge – extra hopplöst för att de, som myndigheter nästan överallt, reagerade för sent.

Redan i helgen gjordes jättelika mässhallen Javits Center vid Hudson Yards om till provisoriskt sjukhus, i måndags ankrade militära sjukhusfartyget USNS Comfort vid Pier 90 på västra Manhattan och i går natt färdigställde de ett fältsjukhus i Central Park.

Läs det igen.

Ett fältsjukhus.

I Central Park.

För tre veckor sedan hade själva tanken varit science fiction. Nu är det absolut nödvändigt för att de vanliga sjukhusen – flera enligt borgmästare de Blasio i färd med att omvandlas till väldiga intensivvårdsavdelningar och inget annat – ska få avlastning.

Sjukhusfartyget USNS Comfort.
Foto: Seth Wenig / TT NYHETSBYRÅN
Sjukhusfartyget USNS Comfort.

 

Så, ja, nu är det vi i New York som en gång om dagen hyllar hjältarna där ute.

Exakt hur det började, vem som inledde denna tradition, vet jag inte men klockan sju varje kväll brakar det loss.

Från balkongen i min lilla holk på 48:e våningen i östra Midtown kan jag höra hur hela Manhattan plötsligt exploderar i ljud. Människor jublar, applåderar, busvisslar och slår i kastruller – för sjukvårdspersonal, poliser, sophämtare, de som jobbar i matvarubutiker, busschaufförer, de som kör ut delivery-mat och alla andra som har så kallat essentiella jobb och ser till att samhället på något vis ändå fungerar mitt i undantagstillståndet.

Själv är man ju lite tafatt och känner sig något fånig när man försöker hänga på med lite tama applåder och tjoanden, i synnerhet som grannarna i likhet med så många andra tycks ha flytt stan, men faktiskt: Den där lilla stunden på balkongen känns som en kort, magisk respit i en monoton, oupphörligt orolig vardag.

Att se New York på det sättet, att uppleva en stad med salt cynism inbakat i sitt DNA, i ett dylikt försök till desperat gemenskap …jag vet inte hur jag ska beskriva upplevelsen. Det är vackert, gripande, overkligt och motbjudande på en och samma gång.

Jag skulle ge vad som helst för att inte behöva vara med om det – men kan inte vara utan det just nu.

 

Foto: TT

Av: Per Bjurman

Publicerad:

LÄS VIDARE