Prostitutionen ökar under pandemin – och var tionde svensk man har köpt sex. 
Merparten av kvinnorna i svenska sexhandeln kommer från andra länder.
Shelley, 21, är svensk. Hon säljer sex.

Det här reportaget är ett försök att förstå vilka vägar som leder dit, hur det är befinna sig där.
Ett naket och rått vittnesmål om en värld få har inblick i.

”Att vara hora är att vara skådespelare”

av Pernilla Ericson och Magnus Wennman

”Att vara hora är att vara skådespelare”


En del säger prostituerad. 21-åriga Shelley säger rätt och slätt “hora”.

Via sociala medier säljer hon sex till män i alla åldrar och i alla samhällsskikt.

Pernilla Ericson och Magnus Wennman har följt Shelley under tre månaders tid.

– Jag låtsas som att jag tycker om det som händer, säger hon.

30 november 2020

– Vänta, jag ska kolla min Whatsapp. Jaa, han ja, han har hört av sig. Jag har en grabb i England som har jobbat inom porrbranschen, och han vill att jag ska komma över. Det han vill betala för är att han ska få kolla på när jag blir knullad av stora svarta kukar. Det är typ fyra timmar sex och sen resten bo på fint hotell. Han är väldigt noga med vad han vill ha, väldigt rak på sak.

– Jag har tackat ja.

Det låter riskabelt?

– Självklart är det riskabelt att åka till ett annat land på det sättet, men jag har gjort värre. Och jag har alltid en backup-plan. Jag känner jättemycket folk i London.

Shelley slänger ifrån sig mobilen. Hon sitter i soffan i sin lilla enrummare i en Stockholmsförort. Väggarna är belamrade med planscher, fotografier och färgstark konst, hbtq-vänliga budskap och Nordkorea-propaganda i en salig blandning. Allt signalerar Shelleys intressen. Böckerna trängs i bokhyllan. Favoriten är George Orwells roman ”1984”. Den har hon valt som litteratur nu i engelskastudierna. Shelley läser upp sina betyg för att längre fram kunna studera till lärare.

Fotografen Magnus Wennman sätter sig på ena armstödet till Shelleys soffa.

– Var lite försiktig med den där, den är lös. Min soffa är ihopbyggd av två fulla människor, säger hon och gapskrattar.

– Två av mina vänner kom över med en flaska vodka och så körde vi. Men den har hållit i två år.

Hon stryker med handen över den rakade hjässan. Tar upp en liten spegel och ett sminketui, börjar snabbt och koncentrerat fylla i ögonbrynen. Klockan är halv två på eftermiddagen. Hon vaknade för någon timme sedan.

Hur ser en vanlig vecka ut för dig?

– Just nu har jag inget inplanerat förutom att jag har terapi på torsdag. Men jag träffade en kund i går. Det var också två kunder som ville träffas, men som jag inte hade tid med. I dag är det bara två som hört av sig, hittills, via Snapchat.

21-åriga Shelley säljer sex. Vissa säger prostituerade. Shelley säger rätt och slätt ”hora”.

– Många andra lägger mer betydelse i det ordet, som mina medsystrar som också säljer sex. Men jag själv har aldrig sett någon poäng med att censurera ord, säger hon.

I Sverige är det inte olagligt att sälja sexuella tjänster. Däremot är det straffbart att köpa sex. Det är främst kvinnor som säljer och blir sålda i prostitutionsindustrin, enligt polisens lägesrapport ”Människohandel för sexuella och andra ändamål”.

Av kvinnor som befinner sig i prostitution i dag uppskattas 25 procent vara svenska och 75 procent utländska. De utländska kvinnor som säljer sex i Sverige kommer från länder som Rumänien och Nigeria, men även från Ungern, Polen, Thailand, Ryssland, Ukraina, Brasilien, Venezuela och Colombia. De stannar i Sverige i allt från ett par veckor till ett par månader. Sedan far de vidare.

Shelley tillhör de 25 procenten, hon är född och uppvuxen i Sverige. Är det rätt av oss att låta henne framträda med namn och bild? Det är inget lätt beslut.

Men hon vill berätta sin historia. Och hon lever inte i det fördolda. Shelley är öppen inför familj och vänner om vad hon gör, så väl som i olika sociala medier, där hon marknadsför sig.

Shelley låter oss titta på konversationer hon haft med sexköpare den senaste tiden. Meddelanden tickar in dagligen. Flera av männen tilltalar henne som om hon vore en vara, snarare än en människa.

Hon berättar om en sexköpare som ville pruta, betala mindre än de kommit överens om, och resten i droger. Men Shelley sa nej. Hon dricker inte alkohol, säger att hon slutat knarka. Jämfört med det liv hon levt, är det som natt och dag.

– Nu har jag inte druckit på två månader, säger hon.

– Jag blev utslängd från beroendevården, de beskrev mig som ett hopplöst fall, ungefär. Och då slutade jag dricka som ett fuck you åt dem, på rent trots. Förr brukade min trotsighet gå ut på att vägra ta emot hjälp.

Tidigare bekostade prostitutionen alkohol och droger. Numera går pengarna till mat, tatueringar, konst, böcker och träningskort, berättar hon.

Genom nätverket ”Inte din hora” har Shelley kontakt med andra kvinnor som sålt eller säljer sex. Vägarna in i det hon kallar ”branschen” ser mycket olika ut.

– Det är extremt få som pang bom från en dag till en annan börjar sälja sex, de flesta kommer in via en våldtäkt eller via grooming på nätet. Att de successivt trappar upp. För min kompis Gabriella (medgrundare av nätverket ”Inte din hora”, reds anm) började det när hon var 12 år med att hon skickade en bild på sin mage till en man via sociala medier. Och då började tjatet: ”Åh, vilken fin mage, kan du inte visa lite mer, kan jag få se benen?” Och så blev det gradvis mer och mer, säger Shelley och öppnar fönstret, tänder en cigarett.

– Flera har börjat sälja sex efter våldtäkter, som skett inom familjen eller inom förhållanden. Efter en våldtäkt kan tankarna komma att ”det var väl allt min kropp var värd”. Vissa har ju till och med blivit våldtagna och fått pengar kastade på sig därefter. De tvingades in i det och sedan blev det en fortsättning.

Shelley tog några bilder på sig själv efter hon sålt sig första gången. ”När jag såg dom började jag gråta ännu mer”, berättar hon.

Även för Shelley skedde det stegvis, först med att hon sålde nakenbilder. Hon minns inte så mycket av sin barndom, säger hon. Men den första betalningen för nakenbilder skedde när hon var 14 år. Att minnesbilderna är vaga beror på att hon då tog vad hon kallar en ”Shelley special”.

– Jag blandade meth med tjack med min adhd-medicin, det gick jag på hela dagen, plus några öl, cigaretter, cannabis och mina piller. Jag var konstant borta. Jag minns inte ens hur jag var som person. Jag vet att jag försökte glömma något och jag lyckades.

Redan då var Shelley aktiv på Facebook och började få en hel del följare. En australiensisk kvinna hörde av sig och ville betala för nakenbilder.

– Hon erbjöd mig några hundra dollar för bara tre nakenbilder. Och för mig, det var helt sjuka pengar – vet du hur mycket knark det är?! (Skratt)

En gräns var passerad.

– Nästa gång var det en man via sociala medier, som inte var lika snäll. Han hotade med att sprida mina nakenbilder på nätet om jag inte gjorde som han sa. Han ville ständigt att jag skulle skicka mer.

Det fortsatte i den riktningen.

– När jag var 16–17 år började jag sälja nakenbilderna till vem som än skrev till mig för att köpa. När jag var 18 år var det en kille i min parallellklass som uppmanade mig att bli eskort. Han skrev på Snapchat: ”Jag ser att du säljer bilder, du skulle passa jättebra som eskort.”

Vid det laget hade hon redan skaffat konto på en hemsida för sugardaddys. Mot pengar och presenter får mer bemedlade, ofta äldre personer ta med sig yngre personer på dejt, med olika grader av sexuella tjänster.

– Jag började gå på dejter med rika, vita män. Det var inte så mycket mer än kyssar i början, för jag ville inte mer, men det går inte att gå in i sugardating och tro att man kan vara en sugarbaby utan att sälja sex. Männen vill ha det som dejter, de vill ha flickvänsupplevelsen, och de förväntar sig sex i slutändan.

Hon klickar med tungpiercingen mot tänderna.

– Jag har träffat ett 50–60-tal sugardaddys och som eskort kanske 70–80 kunder, allt från rika personer till män som jobbar på McDonalds. Män som köper sex finns överallt i samhället.

Meddelande från ”Josef”: ”JA, JAG SKA KNULLA DIG, HELA DEJ SEXIGA HORA”
Meddelande från ”Mikael”: ”Vi är 3 män 2 kommer knulla dig samtidigt som vi andra knullar varandra Förstår du?” ”Dem kommer förmodligen vilja knulla dig analt och pissa på dig Ksk filma kommer på tal”

I början behövde Shelley samla sig mycket för att ta emot en kund i lägenheten, berättar hon. Hon duschade jättenoga och rakade sig överallt. Nu är hon lugnare.

– Den enda förberedelsen som alltid händer är att jag sätter fram tre kondomer och glidmedel, säger hon.

– Efteråt tänker jag på något helt annat; ”Vad behöver jag köpa på Ica”, ungefär. Jag brukar bara ta en cigarett, andas ut lite.

Många av männen försöker flytta gränser, berättar hon. Det är som att många av dem inte förstår att kvinnorna de köper sex av är människor.

Vad kan det röra sig om?

– Stryptag, smällar med knytnävar (hon visar genom att slå hårt med handen mot huden), ”Kan jag knulla dig utan kondom?”, ”Kan jag knulla dig utan kondom i röven?”, det har hänt många gånger att de försökt ta av kondomen. Om jag har sex med en kund så måste jag alltid kolla då och då att kondomen fortfarande är på, men jag har blivit grym på det.

Två–tre gånger i veckan brukar hon träffa ”kunderna”.

– Att vara hora är att vara skådespelare, säger Shelley.

Hon beskriver hur hon måste låtsas som att hon tycker om männen och är intresserad av dem, att det inte bara handlar om pengarna.

– Det är lättare när man lär känna dem. Det är skådespeleri, jag låtsas som att jag tycker om det som händer. Jag använder min personlighet.

Hur påverkar det dig att träffa de här männen?

– När jag har träffat för många kunder på raken så kan jag få jättekonstiga tankar. De blir väldigt destruktiva.

– Jag blir mer och mer van vid att höra nedvärderande saker och det får mig att vilja ta risker, trots att jag inte vill det, om du fattar.

Det senaste året har ett antal män gripits i omskrivna razzior runt om i landet, i polisens ”Insats torsk”. Det har gjort visst avtryck. Men bara på en del av männen, berättar hon.

– Kunderna är inte rädda. Det är inte många som har åkt fast i de här razziorna, och även om de åker fast – vad är straffet, böter? Jag har haft vissa kunder som har varit jätterädda för att åka fast, men det är främst de yngre männen som vet hur mycket de har att förlora, säger hon.

– De äldre männen som har gjort det här i några år, de bryr sig inte. De har fortsatt köpa fitta i alla år. Många av de äldre männen är i relation, är gifta, är sambos.

Meddelande från ”Petrus”: ”Få se din ass i dom där lackleggings.” ”Kan du ha små string under dina lackleggings?”
Meddelande från ”José”: ”Är du ledig ikväll eller imorgon? Jag behöver en hora”

Shelley är uppvuxen i södra Stockholm. Hon flyttade runt mycket. Det fanns missbruk i uppväxtmiljön. Shelley var ibland hos en avlastningsfamilj.

– Jag var ett jobbigt barn, säger hon med en gest av sminkpenseln.

Shelley var arg. Hon slogs i skolan. Hon hade lätt för att lära, fick bra studieresultat men hamnade i trubbel.

– Tänk dig stereotypen av ett adhd-barn. Och våldsam. Jag var våldsam och jag var elak.

Någon gång i 13-årsåldern började hon hänga på Plattan, den i Stockholm klassiska mötesplatsen för drogförsäljning.

– Jag söp, knarkade, slogs. Jag var med emobarnen, sen blev jag en del av punkarna, sen började jag hänga med hippiesarna. Hade jag fortsatt hänga där så hade det nog varit med knarkarna.

Första gången som Shelley blev våldtagen var hon 14 år. Med betoning på första gången. Hon rabblar snabbt och hårt:

– Jag blev våldtagen när jag var 14, jag blev våldtagen när jag var 15, jag blev våldtagen när jag var 16, jag blev våldtagen när jag var 17.

Hon sitter med korslagda ben i soffan. Blicken är fast.

– Den första som våldtog mig var ett skinhead i ett tält, mitt i Tantoparken på Södermalm i Stockholm. Nyårsafton 2013, och mannen som våldtog mig var 15 år äldre än jag var.

Kort paus.

– Jag blev våldtagen en gång till när jag var 14. Jag var hemlös då och det var klockan tre på natten en kall torsdagsnatt i Vitabergsparken. Jag var så nerknarkad då, och jag mötte en man som var äldre än jag, han var någonstans mellan 25 och 30 år.

Hon berättar att mannen hade en vit, fluffig hund med sig. Shelley tyckte att den var jättesöt.

– Han sa att jag påminde honom om hans lillasyster och att han bara ville att jag skulle vara säker. Jag fick en blackout. När jag vaknade på en bänk kände jag att någon hade varit inne i mig. Han var inte kvar då.

Nästa gång det hände var hon 15 år.

– Nästa våldtäkt var med en numera känd våldtäktsman, han hade precis kommit ut från fängelset för sin första våldtäktsdom. Han gör alltid på samma sätt, säger hon och fortsätter:

– Han söp ner mig och erbjöd en sovplats, vilket är attraktivt när man är en hemlös knarkare. Sen när jag hade somnat så körde han på. Men jag har pratat med andra minderåriga flickor som råkat ut för honom och han struntar i om du säger nej, jag vill inte.

– Jag försökte polisanmäla honom nyligen, jag och åtta andra var beredda att vittna, men jag fick aldrig ett samtal tillbaka från polisen.

Meddelande från “Sten”: ”Du får betalt om du drar EN lina med mej” (puss-emoji)
Meddelande från “Egon”: “Jag lägger dig över knät och smiskar på varannan skinka till det börjar kännas”

Ärren på Shelleys armar och ben varierar i storlek. De har blekts med åren. Ärren på armarna består av lager på lager av ärrvävnad, de är tunna, som sysnören. Andra är mörkare och breda, som rep. Särskilt ett par av dem, på benen. De ser ut som spår av hugg. Några har dolts av de många, svarta tatueringarna.

Flera av dem är ganska djupa, de måste ha varit farliga.

Hon pekar på ett ärr på benet, som är ungefär ett år gammalt.

– För det här fick jag åka in med ambulans, jag hade tappat ungefär 1,5 liter blod. Det jag ville göra var att hugga av mig benet. Den känslan kom över mig plötsligt, en impuls, jag vaknade mitt i natten och kände ”jag måste hugga av mig benet, jag måstemåstemåste”. Jag låg och kämpade emot det i flera timmar, jag skrev med mina vänner, men till slut blev driften att göra det för stor. Så då traskade jag in i badrummet, ganska uppgiven och tänkte: ”Jag höll mig i ett år från att självskada”. Jag var i en depressiv fas då.

Självskadebeteendet började när Shelley var omkring åtta år, berättar hon.

Shelley var medlem på en populär chattsida för barn. Många av de andra barnen där självskadade. Hon säger att de inte uppmuntrade henne att göra det, tvärtom avrådde de henne från att börja, men hon ville vara som dem. Hon byggde kojor av filtar, använde rakblad från sönderbitna rakhyvlar och började med rispor. Behovet att skära sig växte och blev till ett beroende. Hon hade stark ångest. Smärtan på kroppen lindrade smärtan hon kände inombords.

– Jag tänker på det ganska vetenskapligt, endorfinerna utlöstes för att det gjorde ont. Det blev ångestlindrande, säger hon.

– När man börjar skära sig djupare så försvinner gränserna. Om man inte skär sig lika djupt som förra gången så har man misslyckats.

Hon skar sig på underbenen, och bar sedan knästrumpor för att dölja ärren. En släkting upptäckte såren en gång, när hennes knästrumpor hade halkat ner. Hennes familj tog inte problemet på allvar, säger hon.

– De sa åt mig att jag var en lallare, att jag skulle sluta göra dumma saker.

Det blev som en ritual. Att lägga upp rakblad, papper, kompresser. Smärtan inombords måste lindras. Hon försökte sluta, när hon blev äldre kunde det gå något år mellan gångerna. Men lockelsen fanns där. Sparade anteckningsböcker vittnar om år av mörka tankar. Dikter om ensamhet. När hon var 14 år skrev hon: ”I became what I feared the most: nothing.”

En annan lindring, utöver självskadandet, var tanken på att dö.

– Jag har försökt ta livet av mig nio gånger. Fram tills i början av 2020 har jag varit suicidal så länge jag kan minnas. Jag har tagit överdoser, försökt hoppa från en bro, skurit sönder mig, försökt hänga mig. Senast var det en överdos, då lyckades jag nästan i alla fall och hamnade i koma.

Hon har åkt in och ut från psykvården och beroendevården.

– Missbruksvården är inte bra i det här landet, och det finns ett stort problem som gäller lagstiftningen. Du blir skickad från psyk till beroendevården, för att jag ska bli nykter, men beroendevården skickar tillbaka dig och säger ”Men hon är ju beroende på grund av psykiatriska problem, lös dem så kan vi ta bort hennes beroende”. Så har mitt liv sett ut de senaste åtta åren, jag har blivit bollad fram och tillbaka.

– Nu har jag äntligen fått en helt underbar psykolog, som jag är väldigt glad över.

Hon berättar att hon fortfarande skämtar om att vilja dö. Om att ta livet av sig. Men att hon varje gång inser att ”Nej, jag vill ju faktiskt inte dö längre”. Det är nytt för Shelley. Det finns ett ljus i hennes liv som inte funnits där förut. Hon vill leva.

– Sista gången jag självskadade var fyra dagar innan jag skulle åka till Sydkorea, för ett år sen. Det var fyra dagar innan jag träffade min pojkvän.

28 december

25-åriga Jinsun är trött och klädd i myskläder. Lite jetlaggad. Han hälsar vänligt och sätter igång med att göra en frukostsmoothie åt Shelley. Mixern brummar igång. Han anlände för några dagar sedan från Sydkorea. Tycke uppstod på en bar för nästan exakt ett år sedan. Det var Jinsuns vän som flirtade med Shelley först. Sedan började de två prata. De började umgås, Jinsun tog med henne på karaoke, visade sig ha talang som rappare. Shelley beskriver honom som varm, omtänksam, öppensinnad. Han vet om att hon säljer sex.

– Han bryr sig inte så mycket om det, ”det är hennes jobb”, ungefär, säger Shelley.

– Jag sa det också till honom innan vi blev tillsammans. Jag skulle aldrig vilja vara ihop med någon som inte visste om det, jag skulle inte vilja föra honom bakom ljuset på det sättet. Och när jag berättade för honom så sa han ”Jag vet”, för han hade redan sett det på min Facebooksida. Han hade bara väntat på att jag skulle säga någonting själv.

– Hon gör det för att tjäna pengar. Jag har bara stor respekt för henne, säger han.

Vid ett tillfälle under hans besök har hon varit iväg och träffat en kund. Efteråt var hon orolig för hur Jinsun skulle reagera, berättar hon. Om han skulle känna avsmak. Det regnade den dagen, och hennes pojkvän skyndade ut med ett paraply för att hon inte skulle bli blöt.

– Jag är som jag är, och han älskar mig precis som jag är. Tacka Gud! säger hon glatt.

Paret kramas mycket, pussar varandra, håller hand. De har mycket närhet att ta igen. Planerade resor har under det första pandemiåret fått ställas in. De har chattat och sett varandra via videolänk.

Shelley säger att sex med någon hon åtrår är något helt annat än det hon utför i prostitutionen.

– Det är en väldigt speciell grej när du verkligen, verkligen vill ligga med någon och verkligen vill att de ska må bra, och det är ömsesidigt. Det är en helt annan sak än med en kund, när jag måste få personen att känna sig bra.

De gör sig klara för att gå ut på stan. De är ett elegant par, nästan identiskt klädda, i svarta plagg och mörkt grå rockar. Jinsun markerar ögonen med makeup. Dagens första besök är en liten fin tebutik på Södermalm, där rad efter rad av färggranna teburkar trängs på hyllorna. Efteråt äter de sushi. Sitter nära intill varandra i skenet från de överdimensionerade glödlamporna. Pratar om det myllrande barlivet i Sydkorea, om ställen de ska besöka där. Pojkvännens omtanke är ytterligare ett skäl för Shelley att inte självskada sig.

– Han såg att jag haltade omkring den första gången vi träffades. Han skulle bli så orolig om jag skulle göra det igen.

På svenska säger Shelley att hon ser en framtid med honom, och planerar en hemlig resa till hans hemland, att överraska honom med. Hon skulle vilja fria, ”poppa en ring och allt”. När Shelley är färdigutbildad lärare vill hon arbeta i Sydkorea.

Senare på kvällen kryper de ihop i Shelleys sängalkov. Läser mangaserier och pratar. Hennes pojkvän somnar tidigt, jetlaggad som han är.

Meddelande från ”Leon”: ”Bitch.” ”Ser kåt ut.”

19 februari 2021

Shelley är för dagen iklädd en stor, bylsig skjorta och shorts. Hon är ensam i bostaden nu, pojkvännen har åkt tillbaka till Sydkorea. Men det var ganska odramatiskt att skiljas åt. De är vana att vara ifrån varandra, säger hon. De pratar eller chattar varje dag.

Hon är på strålande humör. En vän ska komma förbi och laga mat åt henne. De träffades på den lilla lokalkrogen, när Shelley hamnat i bråk med ett sällskap. Efteråt stöttade han henne och följde med henne hem. Under pandemiåret har de blivit bästisar. Han är dubbelt så gammal som hon är, 43 år, men det spelar ingen roll. Han kommer in i lägenheten och hälsar glatt genom att sticka fram en armbåge. Säger att han ska återkomma lite senare. Kanske tycker han att det är för ont om utrymme i Shelleys bostad just nu, när vi är på besök.

Shelleys manssyn är ”överraskande bra”, säger hon. Hon har aldrig dragit alla män över en kam.

Hur ser du på männen du säljer sex till?

– Jag tycker synd om dem. Jag tycker att det är sorgligt att det har gått så långt att de känner att det enda sättet som de kan få sex och känna närhet är genom att betala någon. Många är våldsamma, berättar hon. Sidor som de förmodligen inte kan visa i sina relationer.

– Det är svårare att slå sin fru i ansiktet och komma undan med det, än att slå en hora i ansiktet.

Hon säger att hon – ”tacka Gud” – ”bara fått blåmärken och stryptag”, men att många av hennes medsystrar har varit med om så mycket våld att de knappt skulle bry sig om de blev slagna i ansiktet: ”Jaha, var det inte värre än så?”

– Men jag tror att jag får lite snällare kunder eftersom jag marknadsför mig främst via mina egna sociala medier. Män som går via eskortsajterna är inbitna jävla torskar. De som verkligen har köpt sex i tio–femton år och vet exakt hur de vill ha det.

Du och de vänner som också säljer sex, hur pratar ni om de här männen sinsemellan?

– Jag pratar ganska likgiltigt om dem. Men många av mina vänner ser ner på dem. De ser ner på männen och männen ser ner på dem. De möter förakt med förakt.

Hon klickar med piercingen mot tänderna, klick-klick låter det.

– När jag frågar en kund ”Hur är det med dig?” så svarar han ”Allt är bra med mig”, men ingen motfråga. Det är ungefär så mycket de brukar bry sig.

Hur länge tänker du sälja sex?

– Tills jag är klar med mina studier. Sen har jag ingen anledning längre. Men det hjälper mig mycket med mina studielån. Jag vill bli engelskalärare, och längre fram läsa internationella relationer.

Det finns ett efter. Och det finns hopp. Det är nytt för Shelley, som i så många år har velat dö. Men hon har alltid gjort upp planer, säger hon.

– Även när jag var som mest suicidal, även när jag inte trodde att någonting skulle förändras, så ville jag vara förberedd på att mitt liv skulle kunna förändras. OM jag plötsligt skulle må bättre, så ville jag inte befinna mig i en sits där jag inte hade några framtidsplaner. För då skulle det bli en helt annan smäll att ta hand om.

Hon ser lite överraskat på oss.

– Jag är jätteovan vid att inte vilja dö. Men det vill jag verkligen inte. Jag har så mycket att leva för.

Källa: Folkhälsomyndighetens nationella befolkningsstudie om sexualitet, Polisens lägesrapport ”Människohandel för sexuella och andra ändamål”.

Uppdaterad 2022-09-09 | Publicerad 2021-04-05

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET