Man ska inte ångra sig, men jag ångrar allt
Min första tanke är ganska vanlig: den om att alla i kulturbranschen är ihop med varandra.
Jag har precis läst Ivar Arpis text om att det värsta som finns är en svag man och att Gunnar Ardelius lever med prisade författaren Elin Cullhed.
Det värsta som finns är en svag man. Kanske, men det är ju å andra sidan sant om precis allting annat. Det värsta som finns är svag saft, det värsta som finns är svagt kaffe, det värsta som finns är svaga nerver. Det värsta som finns är … svaga kvinnor?
Starkt är att föredra, så jag antar att jag och alla andra väljer en stark man framför en svag. Men vem har påstått att Gunnar Ardelius är en svag man? Han kanske bara är en man. Som ville åka skidor, som inte trivdes i härjet hemma.
Är det något uttråkade män tror att de missar genom att ”vara hemma?” Kanske. Och kanske har de rätt. Men kan det de missar någonsin vara mer värt än det de har hemma? I den där dränerande och syrefattiga verkligheten.
Ivar Arpi menar att det är orättvist att den som väljer att tala ur hjärtat blir syndabock, vidret som ska jagas ut ur byn.
Vidare skriver Arpi ”Att ens beskriva spänningsfältet mellan familj och autonomi, hem och karriär, är minerat territorium. Män ska älska hemmalivet. Kvinnor ska längta efter karriären. Om någon mot förmodan, vilket tycks gälla väldigt många, inte passar helt in i sina nya roller så tas de i offentlig upptuktelse.”
Jag kan hitta åttahundratjugosex texter skrivna av kvinnor som ylar att mammalivet inte är för dem. Skillnaden är att de snöt sig i sin egen text och sedan stannade hemma.
Men nu valde Gunnar att skriva om när han gjorde mindre bra val, och då är det vad vi har att gå på. Det är ju svårt att kritisera självutlämnande texter som inte har skrivits. Och då får Gunnar klä skott för alla som vill idrotta istället för att vara förälder.
Och var står det skrivet att bekännelser ska mottas med silkesvantar, varför skulle någon vilja klappa Gunnar på huvudet, det vill han nog inte ens själv?
Gunnar log ansträngt i den franska tidningen som gjorde ett reportage om den svenska författaren. På bilden såg han en man som ville fly. Från vardagen som kan vara vidrig om man inte uppskattar det lilla livets glädjeämnen. Som när müslin är slut så att man får börja på en ny där nötterna är hela och müslin ser ut som Gud har tänkt att müsli ska se ut.
Men Gunnar såg nog bara det förhatliga müslimjölet längst ner i förpackningen. Inga nötter, inga russin, allt är smulor och stoft. Det är Gunnars drömmar som ligger därnere.
Han ville inte ha dem på filen, han ville åka skidor. Han längtade efter egentid, med glid.
Jag har skrivit texter om fyrtioåriga män som idrottar förut. Se cykel och padel. Det slutar aldrig bra för mig. Men att ha tre barn, varav en bebis som luktar mammas tutte på lena hjässan, och istället drömma om is i lungorna. Det är inte svagt, det är bara dumt.
Vad kommer du ångra på dödsbädden, heter det. Men vem har någonsin behövt vänta så länge på de insikterna? Jag har fortfarande alla fem barn hemma och hjärtat är redan fullt av ånger och väggarna täckta av solkatter jag inte kan bura in.
Man ska inte ångra sig, men jag ångrar allt. Att jag inte gjorde bättre ifrån mig.
Men jag kommer aldrig behöva ångra att jag åkte Vasaloppet.
Och för det tackar jag Gunnar Ardelius. Sedan jagar jag honom ut ur byn.