Deckarförfattaren Sofie Sarenbrant om hur hon blev sexuellt utnyttjad som barn
Hon har prisats för sina deckare – men ingen av dem golvar lyssnarna så som hennes egen berättelse.
Med andan i halsen berättar Sofia Sarenbrant om hur hon utnyttjades sexuellt som barn, om övergreppen som började när hon bara var åtta år.
Och hur hon 15 år senare valde livet istället för döden – och berättade för sin familj.
Redan i anslaget, på de första meningarna, förstår jag att nu, nu kommer det komma något jag kanske inte vill höra.
Men måste höra.
Med spänd röst och andan i halsen, i en och en halv timme, berättar författaren Sofie Sarenbrant historien om sitt eget liv, historien om sin barndom, som hon sparat för just det här tillfället, till sitt Sommar i P1.
Det är starkt.
Det är modigt.
Och något hon måste göra, något hon väntat så länge på att få göra – och nu är stunden inne.
– Nu ansöker jag om rätten till min barndom och om en upprättelse jag aldrig fick av rättsystemet, säger Sofie Sarenbrant.
Hon vill berätta, för sin egen skull – men också för alla andra skull, alla andra där ute som är eller har varit utsatta för samma sak.
Hon berättar att hon från det att hon var åtta år tills hon var 13 utnyttjades sexuellt av en man. Vem vill hon inte avslöja och vädjar om att ingen heller ska rota i det – det är inte honom, förövaren, det handlar om.
Det är henne, offret, det handlar om.
Efter år av ätstörningar och depressioner orkar hon inte mer – hon sitter med kökskniven när det knackar på dörren.
När hon ensam lämnar psykakuten den natten, utan att ha fått hjälp, vänder det.
Det är då hon inser att hon vill leva – men för att kunna leva, måste hon berätta.
Ett år senare, under en lunch, berättar hon äntligen sanningen för sin pappa.
Ett livsavgörande och andlöst ögonblick, som etsar sig fast.
Där och då släcker hon glimten i hans ögon och krossar för alltid hans bild av hennes idylliska uppväxt i det faluröda huset hemma på gården i Östergötland, med brygga och stall och hästar.
Sedan är det resten av familjens tur att få veta.
Och nu vår.
Med den noggrant valda musiken som en del i berättelsen – om och om igen förstärks det hon just berättat av texterna och musiken.
Inget kan göras ogjort.
Men det måste sägas.
Tack, Sofie, för att du berättade.