Amir, 1, dog efter att ha skickats hem med feber
Publicerad 2022-08-13
Amir, 1, hade feberkramper i flera dagar.
Läkarna försäkrade hans mamma Nagham om att det inte var någon fara.
Morgonen efter hittade hon honom blå i sängen.
– Vissa dagar när jag hör ambulansen utanför skriker jag bara rakt ut, säger Nagham.
Amirs mamma Nagham berättar om sin upplevelse av att hon och hennes son ignorerades på flera olika vårdinstanser i Stockholm. I en veckas tid led hennes son av svåra infektioner, som till slut ledde till hans död.
Hans mamma och hennes väninna välkomnar oss till familjens hem.
– Det luktar fortfarande av honom här inne, säger Nagham.
Sorgen efter yngste sonens död sitter kvar i lägenhetens väggar, som pryds av foton på Amir i olika åldrar.
– Här är han elva månader, här är han ett och ett halvt, lika gammal som han var när han dog, säger Nagham när hon visar oss runt.
I Amirs rum finns en garderob där hon sparat några minnen från hans tid på jorden. En liten hårlock i en hjärtformad ask, hans röda handavtryck på ett papper och en krona han tyckte om att ha på sig.
– Amir var ett väldigt aktivt och glatt barn, allt var bra med Amir, säger Nagham.
Hans favoritgosedjur – en tiger – ligger i stället vid hans grav. Sedan begravningen i fjol har Nagham besökt gravplatsen varje dag.
– Ingen känner min sorg, ingen fattar riktigt vad som händer, säger Nagham.
Vårdkarusellens början
En månad innan Amir dog fick han för första gången feberkramper och svårt att andas i samband med en infektion. Hans ena storebror ringde efter ambulans medan Nagham instruerades att kyla ner Amir på balkongen, i väntan på ambulansen.
Den gången fick Amir ligga inne på avdelningen över natten. Han återhämtade sig, men i oktober, knappt en månad senare, kom febern tillbaka.
Nagham tog sin son till vårdcentralen bara något kvarter bort, där hon fick beskedet att det bara var vanlig feber och att hon kunde ge honom Alvedon.
Efter några dagar gav febern med sig och Amir blev till synes bättre igen. Läkaren uppmanade henne att be förskolepersonalen att hålla koll på hans temperatur.
– Förskolan ringde och sa att han hade feber igen och jag kom dit för att hämta honom. Jag gav honom febernedsättande, sedan blev han bara sämre och sämre, säger Nagham.
Nagham började bli riktigt orolig. Hon ringde till Vårdguiden och ombads uppsöka akutvård.
På Södersjukhuset väntade hon i fyra timmar innan han undersöktes. Läkaren kände på halsen, men inga prover togs. Återigen gjordes bedömningen att det inte var någon fara med Amir och att de kunde åka hem och ge honom glass.
– De tog inte min oro på allvar. Jag sa snälla han mår jättedåligt, han har slutat äta, det är inte likt honom.
Nagham vädjade desperat om fler undersökningar.
– Men läkaren sa att det inte finns plats till Amir och att om jag ville ta blodprov skulle jag komma tillbaka på måndag. Jag sa att jag kan sova på golvet i korridoren om du inte har plats, men jag kan inte ta hem honom så här. Då sa läkaren att eftersom han tidigare haft feberkramper var det ingen fara, det var bra för honom.
De skickades hem med beskedet om att komma tillbaka om några dagar om febern inte lagt sig.
Dagen därpå hade han utslag över hela kroppen.
– Jag blev jätterädd. Jag kände verkligen att min son behöver vård, han var alltid så aktiv, nu var han bara stilla.
Hon ringde Vårdguiden igen, och hänvisades till Rosenlunds närakut.
Där mötte hon en undersköterska som sa till henne att Amir kan ha något virus och smitta andra barn, ”du får ta honom härifrån, varför är du här nu när du var på sjukhuset i går?” ska hon ha sagt till Nagham.
– Jag blev verkligen illa behandlad. Och inte ens något blodprov gjordes. Hade de bara gjort det där lilla provet på något av sjukhusen hade min son varit här med mig i dag, säger hon och brister ut i gråt.
Åt ingenting på tre dagar
De sista dagarna pendlade Amirs kroppstemperatur mellan 36 grader och 40 grader och trots att han var jättetrött sov han inte längre. Men de skickades hem från närakuten.
På söndagskvällen duschade hon Amir, bytte varsamt hans kläder och försökte få i honom någonting att äta – men han vägrade. Hon fick ge honom vatten, eftersom han inte ens ville dricka mjölk.
– Han åt inte på tre dagar och så är han aldrig, säger hon.
På måndag morgon vaknade Nagham. Hon brukade sjunga för Amir för att väcka honom. Men när hon sjöng den morgonen vaknade inte Amir.
– Han rörde sig inte så jag tog upp honom från sängen. Då såg jag att han var helt blå.
Amir andades inte längre och Nagham hamnade i ett chocktillstånd.
– Jag pratade med honom, jag sa: vakna nu, vi ska leka, vi ska äta, vakna!
Hon ringde sin son som ringde 112. De sa åt henne att genast starta hjärt-lungräddning.
– Han var så blå och hans mun var öppen, jag kommer aldrig att glömma det.
Fem personer kom in i lägenheten och försökte få igång hans syresättning.
– De försökte nog återuppliva honom, de sa ingenting till mig där och då, säger hon.
Först dagen efter fick Nagham dödsbeskedet. Amir var fortfarande på sjukhuset för att dödsorsaken skulle kunna utredas. De visade att Amir hade flera pågående virusinfektioner, som slagit ut hans vitala organ.
På sjukhuset undrade de varför han inte fått vård tidigare och Nagham fick hjälp att göra en Ivo-anmälan.
– Överläkaren sa till mig att hade jag känt till det här hade jag aldrig skickat honom ifrån sjukhuset.
”Kunde inte höra något avvikande”
En medicinskt ansvarig läkare på närakuten i Rosenlund har svarat på Ivo-anmälan. Han skriver att de i samband med infektioner främst tar hänsyn till barnets allmäntillstånd och att det bedömdes som opåverkat, eftersom Amir då hade 36,8 grader.
”Hjärta och lungor undersöktes med stetoskop och man kunde inte höra något avvikande”, skriver läkaren i ett yttrande till Patientnämnden.
Sedan Amirs död har Nagham varit sjukskriven.
– Jag känner mig inte längre i livet, jag tror inte på något, inte på sjukhus, inte på samhället, inte på något i världen.
Nagham besöker en kurator på vårdcentralen i området.
– De vill ge mig sömntabletter, de säger att jag måste sova, men jag kan inte ta dem för jag har tre andra barn att ta hand om. Jag gråter i mitt rum där de inte hör mig. Men vissa dagar när jag hör ambulansen utanför skriker jag bara rakt ut, säger Nagham.
Södersjukhuset kommenterar ärendet.
– Det är väldigt sorgligt när barn dör och vi blir alla starkt berörda. På grund av sekretess kan vi inte kommentera enskilda patientärenden. Om en allvarlig vårdavvikelse inträffar, eller om det finns en sådan risk, gör vi alltid en grundlig händelseanalys. När analysen är gjord fattar Södersjukhusets chefläkare beslut om ärendet ska anmälas enligt Lex Maria, säger Fredrik Stenius, verksamhetsområdeschef för Sachsska barn- och ungdomssjukhuset på Södersjukhuset.
Aftonbladet har även sökt Region Stockholm som ansvarar för Rosenlunds närakut.