”Jag måste akta mig för att bli alltför etablerad”

Uppdaterad 2020-05-09 | Publicerad 2006-10-07

- Den här utmaningen känns rolig. Och framför allt väldigt viktig, säger Kristina Lugn om att ha blivit en av de aderton i den Svenska Akademien.

(Detta är en intervju från 2006)

När hon var sex år fick Kristina Lugn sin första dikt publicerad.

I Kalle Anka.

Det var så allt började.

I förrgår ringde de från Svenska Akademien. De erbjöd henne en stol.

– Jag tackade ja, säger hon.

Hon är teaterchef och har suttit i kulturrådet. På 1980-talet hade hon intervjuprogram i tv med Jörn Donner och Bert Karlsson. Hon har skrivit poesi sedan hon var liten flicka och genom sin dramatik har hon personifierat livets förfärligheter, i sällskap med Lars Norén.

-Den där Kalle Anka-publiceringen" Det var efter den jag bestämde mig för att bli författare, säger hon.

I dag, 51 år senare, kan hon också titulera sig en av de aderton, ledamot i Svenska Akademien.

Kristina Lugn tar emot på Brunnsgatan i centrala Stockholm. En trappa ner i nummer fyra har hon sin teater. Den som de senaste tio åren skyddat henne.

– Från att bli isolerad, som hon säger.

Kristina Lugn är klädd i svart, hennes röda hårman vilar, som det brukar, ostyrigt över axlarna. På ett stadigt mörkt bord står en askkopp och en blombukett.

Där finns också två paket vita Prince - och en vit papperslapp. Lappen fyller hon intensivt med svart tusch medan hon pratar och röker. Hon har tidigare berättat att hon brukar tvätta bort det gula nikotinet på fingrarna med svinto.

Kristina Lugn gillar inte offentligheten. Gillar inte att bli intervjuad. Vill inte att folk ska känna henne.

– Det är något med offentligheten som är otäckt, säger hon.

Ändå lät hon sig intervjuas hela dagen igår. Kanske för att hon någonstans gillar det. Hon vill ju ha framgång. Hon vill ha makt. Hon vill att folk ska lyssna till henne, läsa henne. I det ingår att man måste låta sig intervjuas. Hon vill att hennes publik ska uppleva något i en sorts brevväxling.

– Men inte en brevväxling på ett privat plan. Jag är inte den sortens författare som skriver om sitt eget liv. Det är nästan aldrig intressant att läsa om privata upplevelser.

Kristina Lugn var förhandsfavorit som ny akademiledamot alltsedan i våras. Men hon säger att hon inte trodde att hon någonsin skulle få frågan.

– Hur det känns att få den? Herregud, det har inte gått ett dygn än. Jag vet inte"

Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl ringde. I förrgår kväll. Han ville ha svar direkt och Kristina Lugn tvekade inte. Hon sa ja. Det var ett ja som i ett slag kommer att förändra hennes liv. En ledamot av Akademien är livet ut en del av etablissemanget.

Men det räds hon egentligen inte.

– Jag är mest rädd att bli förljugen. Hela mitt författarskap bygger på ett utanförskap. Därför måste jag akta mig för att bli alltför etablerad.

Du har varit fri konstnär större

delen av ditt liv. Hur känns det att nu komma in bland gubbarna i Akademien?

-Det där med gubbarna känns inte alls så främmande - för det är ju inte bara gubbar i Akademien. Det finns kvinnor där också. Den här utmaningen i Akademien känns mest rolig. Och framför allt väldigt viktig.

Inte rädd att ditt eget skrivande förändras?

– Allt som händer i livet påverkar på olika sätt och jag tror att man alltid måste akta sig, och värna, sitt utanförskap. Men jag tror inte att det från nu kommer att vara så stor skillnad mot förr.

Inte på något sätt?

– Risken att jag ska bli självgod är liten, då är risken större att jag förlorar mitt självförtroende.

Men växer inte självförtroendet som akademiledamot?

– Jag levde i många år utan framgång. Jag vet därför hur det är att både ha och inte ha. Men det som definierar en människas självbild är inte den yttre framgången.

Sedan beskriver hon den lyckligaste tiden i sitt liv. Det är tiden då hon ständigt blev refuserad. Hon jobbade som lärare och skolbibliotekarie då. Det var först i sena 30-årsåldern som hon fick garanterad författarpenning, kunde leva på sitt författarskap - och med den blev isolerad.

– Innan dess var skrivandet något jag alltid längtade efter. Jag kunde gå på jobbet och bara längta efter att få komma hem på kvällen och skriva. Det var en verklig frihet.

Och den finns inte längre?

– Nej, förväntningar jag har på mig idag är besvärliga. Att skriva scenteater och dikter måste drivas av en nödvändighet, något oavvisligt. Man måste ständigt ha något att säga och då är risken att man börjar tillverka "Kristina Lugn"-saker. Man tar en tvättmaskin och ett rakblad" Man blir fånge i sin egen skicklighet.

Men din teater och dina texter brukar ju vara knivskarpa.

– De kan också vara ett fängelse. Jag funderar till exempel mycket på varför jag aldrig kan uttrycka glädje.

Jag undrar ibland: Hur tänker

Kristina Lugn?

– Inte mycket, säger hon och skrattar.

– Mitt intryck är att jag arbetar med stor svårighet. Och ganska lite. Att jag förspiller de mesta dagarna. Är jag inte på teatern ligger jag hemma och tittar på tv. Jag skriver i skov, med papper och penna hemma. Och just då kan det gå fort.

Även om Kristina Lugn säger att hon inte kan uttrycka glädje, kan hon känna den - som när hennes dotter i julas för två år sedan födde henne ett barnbarn.

– Inför det skrev jag nog min bästa dikt, panoramafönsterdikten. Den är bra för den är inte ironisk. Den är i allt allvarligt menad.

Kristina Lugn kan också känna en glädje i sitt nya uppdrag som akademiledamot.

– Jag ser mitt liv i tioårscykler. Nu har jag varit teaterchef på Brunnsgatan 4 i tio år och har kanske tio år kvar av mitt yrkesliv. Någon bättre uppgift än att vara akademiledamot kan man inte få.

Hon tar stol nummer 14. Företrädaren, författaren Lars Gyllensten, lät just den stolen stå tom i 17 år. Det var hans protest mot att Akademien inte nog fördömde dödshoten mot Salman Rushdie.

Gjorde Lars Gyllensten rätt?

– Han gjorde rätt som följde sin övertygelse. Jag tycker det känns hed- rande att ta just hans stol. Innan dess var nummer 14 Ragnar Josephsons stol, det känns också hedrande.

Josephson var, precis som Kristina Lugn, teaterchef och författare. Kristina Lugn tänker inte låta stolen stå tom.

– Jag tänker ge det här mycket tid - utan att för den saken försaka något annat i mitt liv. Mitt liv handlar ju nästan uteslutande om att läsa och skriva. Inget av det kommer jag att sluta med.

Hon kommer att vara kvar som ledare för teatern - fast den kan komma att få mindre av hennes tid.

– Däremot tror jag att mitt liv kommer att bli mindre ensamt nu - och mer intressant. Och det tycker jag är ett jätteprivilegium. Jag vill inte vara ensam.

Vad kan du bidra med till Svenska Akademien?

– Min person och min kunskap. Jag har ju ägnat ett liv åt litteratur och språk.

Hon vill ge litteraturen större plats i människors liv. För Kristina Lugn själv har läsandet, näst efter att bli mamma, haft störst betydelse i livet.

– Litteraturen erbjuder oss en möjlighet till samtal, hur ensamma vi än är. Den tillhör allemansrätten. I vår kultur används ordet "bildning" som ett nästan nedsättande epitet. Men bildning motverkar till exempel fascism. I dag har kulturen blivit en klassfråga, den har marginaliserats. Om jag kan lägga tid på Akademiens klassikerutgivning, hoppas jag kunna ändra på det.

Samtidigt ger Svenska Akademien priser till författare som den stora massan inte läser.

– Att Nobelpristagarna är okända är inget bekymmer. Men om pristagarna förblir okända" då blir det ett bekymmer.

Kristina Lugn tycker inte att Akademien ska ge pris till de mest populära författarna.

– Däremot tycker jag att den måste se till att det händer något efter att priserna delats ut. Vi måste visa människor att den svårtillgängliga litteraturen är en myt.

Vad vill du rekommendera för bok?

– Om människor läste Strindbergs bok "Ensam" i stället för alla dessa handböcker i hur man ska stå ut med att vara "singel" skulle väldigt mycket sorg lindras.

Det här är jag

Kristinas favoritdikt