Ett ”lönnmord” stoppade Boris
Uppenbart att Gove har stöd från flera av Johnsons tidigare anhängare
Frågan är om vi inom politiken någonsin sett ett tydligare knivhugg i ryggen.
Mannen som höll i vapnet litade inte på att Boris Johnson verkligen skulle leda Storbritannien ut ur EU.
Boris fick smaka på sin egen medicin och begrava den dröm som fick honom att ställa upp som brexits frontfigur.
Om någon skrivit ett tv-manus med brexit-ledningens agerande som bas hade det blivit refuserat som alltför långsökt. Men ibland överträffar verkligheten dikten.
När Boris Johnson i februari meddelade att han skulle leda kampanjen för att lämna EU blev det en chock för premiärminister David Cameron och många andra. Johnson var visserligen en EU-skeptiker men hade sagt att han inte var en ”outer”.
Slutsatsen många drog var att Boris valde att stödja lämna-sidan av taktiska skäl. Han såg det som ett smart drag för att få efterträda Cameron som redan före valet förra året meddelade att han inte tänkte ställa upp för omval 2020.
Mycket talar för att Londons förre borgmästare aldrig föreställt sig att lämna-sidan kunde vinna. Att han inte ens innerst inne ville ha en seger. I BBC:s slutdebatt någon dag före folkomröstningen gjorde den före detta Bryssel-korrespondenten ett blekt intryck. Han började plötsligt tala väl om invandring. Det var någonting som inte stämde.
Spelade cricket
Den känslan växte i styrka när Johnson gjorde sig osynlig efter brexit-segern. Istället för att ta kommandot och lägga fram en plan för landet utträde ur EU, försvann han från radarn och tillbringade helgen med att spela cricket.
Tre dagar efter valsegern skrev han i sin kolumn i Daily Telegraph att det inte var någon brådska med brexit och att allt skulle bli som vanligt. Britterna skulle fortsatt vara en del av den inre marknaden.
Sedan var det åter tyst. Tills i dag.
Vad som de senaste dagarna utspelats bakom kulisserna i Westminster vet vi inte än. Men uppenbart är att justitieministern Michael Gove, som ihop med Johnson utgjorde lämna-sidans ledarduo, började ana att hans kompanjon inte alls tänkte genomföra en brexit, alternativt göra en deal med EU som innebar att Storbritannien accepterade fri rörlighet i utbyte mot att få vara kvar i den inre marknaden.
Efter brexit-segern startade en anti-Boris-rörelse i partiet. För de som ville stanna i EU blev han syndabocken som störtade landet i fördärvet för egen vinnings skull.
Förrädare
Precis som många i USA:s republikanska parti inte kunde tänka sig Donald Trump som presidentkandidat, är det många höjdare i torypartiet som tycker Boris är en pajas och sällsynt olämplig att leda partiet.
När han dessutom såg ut att vara beredd att förråda EU-motståndet fick det många att vända sig mot honom.
Mannen som Boris Johnson trodde han hade som kampanjgeneral i ledarstriden var den som utdelade det dödande hugget. Två timmar före Johnsons framträdande meddelade Michael Gove att han själv tänkte ställa upp. Han vred om kniven genom att tillägga att Boris Johnson ”inte kan erbjuda det ledarskap eller bygga det team som behövs för att genomföra uppgiften framför oss”.
Där stod Boris avklädd in på bara skinnet och blödde från det djupa hugget. Han insåg att spelet var förlorat och kastade in handduken i hopp om att åtminstone belönas med en ministerpost som plåster på såret.
En ny Thatcher
Michael Gove, som under hela brexitkampanjen gång på gång upprepat att han inte ville bli premiärminister, står där nu som en Brutus, redo att ta över landet.
Men Gove hade aldrig kunnat lyckas med sitt ”lönnmord” om han inte fått stöd av en rad av Johnsons tidigare supportrar. Uppenbarligen var de rädda att den populäre men excentriske Johnson skulle förlora striden mot inrikesminister Theresa May, som ville stanna kvar i EU.
Hon är i likhet med Gove inte särskilt karismatisk men jämförs i övrigt med Margaret Thatcher i sin ledarstil.
Hur detta shakespearianska drama slutar står skrivet i stjärnorna. Men Boris Johnsons roll blev en helt annan än den han själv tänkt sig.