Vi forsar fram med ryggen mot framtiden

Per Bolund sitter i en motorbåt driven av el och sneglar bakåt. Direkt när jag ser bilden inser jag att den säger något – men vad? Det finns vissa foton som ger en utmärkt bild av samtiden, även om man inte direkt kan sätta fingret på exakt hur. Kan den som spridits av miljöminister Per Bolund, när han susar fram över vattnet i en elmotorbåt, tittar tillbaka och småpratar lite med någon bakom honom, vara en sådan bild?

”Jag har precis provkört framtiden”, skriver han på Twitter om hur elbåtar kommer att ta över från fossilbåtar även till sjöss.

Är det så framtiden ser ut?

Enorma frågor på spel

När världens ledare nu samlas i Glasgow står enorma frågor om just framtiden på spel.

Enligt internationella energiorganet IEA kommer vi att globalt sett i världen behöva 50 procent mer energi år 2050. Mängden energi in i systemet måste alltså öka kraftigt. Ska vi ha fossilfritt stål, höghastighetståg, järnsvamp, elflyg och köra elbåt krävs stora mängder el, det framstår som självklart.

Samtidigt ska vi trolla bort den fossila energiproduktionen till 2050, alltså den kol, olja och gas som i dag utgör 84 procent av vår energiproduktion.

Den ska ersättas – och samtidigt ska vi öka energiproduktionen med 50 procent – för att klimatmålen ska vara inom räckhåll.

Hur detta ska gå till finns det dock ingen global plan för.

Tvärtom finns det helt andra planer.

1 000 kolkraftverk

Enligt de produktionsprospekt som fossilbränsleproducerande företag och stater har på bordet, så planeras det för 240 procent mer kol, 57 procent mer olja och 71 procent mer gas än vad som är möjligt för att hejda uppvärmningen vid 1,5 grader.

I Kina opererar exempelvis just nu 1 000 kolkraftverk, ytterligare ett 40-tal är under uppbyggnad.

Det leder följaktligen till att koldioxidutsläppen kommer att vara 16 procent högre 2030 jämfört med 2010 års nivå – när de egentligen skulle behöva halveras till år 2030. Vi skulle enligt klimatforskningen behöva minska med 7–8 procent om året. 600 av de där kinesiska kolkraftverken behöver stängas inom tio år.

Detta låter som en oerhörd utmaning – ändå är det ingenting.

Kniv på vår strupe

Det är när vi ska suga upp den koldioxid vi redan släppt ut ur atmosfären som de riktiga problemen börjar.

Det är då vi ska upp till bevis, för alla vägar framåt som begränsar den globala uppvärmningen till 1,5 grader räknar in koldioxidinfångning i storleksordningen 100–1000 miljarder ton under 2000-talet.

Det här är alltså ingen bonus som läggs ovanpå våra övriga ansträngningar, tvärtom – det är en kniv på vår strupe, ett måste för att komma i närheten av målen.

Låt oss ta ett exempel: Om vi ska suga upp 500 miljarder ton koldioxid och börjar göra det 2050, så måste vi fånga in tio miljarder ton per år.

Tio miljarder – det är ungefär lika mycket som världshaven suger upp varje år. Denna apparat blir det största mänskligheten har åstadkommit. Det är som att vi ska bygga en ny biosfär bredvid den vi redan har.

Hur det ska gå till är ännu så länge höljt i dunkel. Den koldioxidinfångning som görs i dag är väldigt blygsam. Delvis beroende på ett oerhört faktum – den teknik som ska lösa problemet är till stora delar ännu inte uppfunnen. Kostnaden beräknas bli astronomisk.

Många elefanter i rummet

Men detta pratar sällan våra politiker om. Det är ont om utrymme i det klimatpolitiska rummet av alla elefanter som trängs därinne. I stället handlar det om positiva visioner, från höger till vänster. Det är batterifabriker och laddstolpar. Till och med Miljöpartiet, som är det enda parti som faktiskt pratar om klimatfrågans magnitud på allvar, har slagit in på nytt spår – förändringen måste vara positiv för alla människor i landet. ”Omställningen”, säger Per Bolund, ”ska inte vara något ont utan något att längta till.”

I en partiledardebatt från förra året var de flesta partiledare över hela skalan överens om att vi skulle leva i princip som vanligt år 2050.

Vänder oss bort från framtiden

Det finns en känd liknelse för hur man fångar apor med hjälp av en burk eller en kruka. Burken har en öppning precis så stor att apan kan få in en hand, därinne har man gömt en bit mat. När apan greppat tag runt maten, är den knutna handen för stor för hålet. När jägaren dyker upp för att fånga apan, försöker den dra tillbaka handen och fly – men kan inte släppa maten. Den sitter fast. Apans hjärna är inte tillräcklig utvecklad för att dra slutsatsen att den måste släppa taget.

Den polske sociologen Zygmunt Bauman menar att dagens stora globala problem gör att vi rör oss framåt med ryggen mot framtiden. De enorma utmaningarna som ligger framför oss och de politiska systemens oförmåga att lösa dem, får oss att i stället nostalgiskt titta bakåt, mot hur det en gång har varit.

När framtiden är hotfull vänder vi oss bort i sökandet efter en illusorisk dåtid.

Vi vill så gärna behålla världen som vi uppfattar att den en gång var.

Har du en gång haft en motorbåt? Du kan fortsätta köra motorbåt.

Vi forsar fram över öppet vatten, med blicken riktad bakåt.

Här finns senaste nytt om klimatet – varje
dag
Följ ämnen