Därför är vänstern i Europa i kris
Vänstern i Europa är på reträtt. Socialdemokratin befinner sig i kris i många länder.
Beror högerpopulisternas framgångar på att de är attraktiva i sig eller på att de stora socialdemokratiska partierna inte längre kan erbjuda en trovärdig politik?
Senaste åren har, med några få undantag, varit tunga för vänstern i Europa, särskilt för de traditionellt stora socialdemokratiska partierna. Sedan millennieskiftet har socialdemokratin, enligt beräkningar The Economist gjort, förlorat en tredjedel av sitt väljarstöd.
Få länder regeras i dag av socialdemokratiska partier i eget majestät. I ännu färre har de utsikt att ta över makten i närtid.
En paradox eftersom läget med hög arbetslöshet och ökad otrygghet brukar gynna s-märkta partier. Vänstern saknar en karismatisk ledarfigur som utstrålar framtidshopp i still med en gång Tony Blair eller Gerhard Schröder.
- Den gångna helgen förlorade Italiens socialdemokratiske premiärminister Matteo Renzi stort den folkomröstning där han föreslagit grundlagsreformer som skulle snabba på beslutsfattandet. Han har lämnat in sin avskedsansökan och nyval är en tänkbar utgång. I så fall står högerpopulistiska femstjärnerörelsen och väntar på att få ta över.
- I Frankrike har president Francois Hollande fattat det unika beslutet att inte ställa upp för omval. Hans opinionssiffror är så extremt låga att en pinsam förlust var så gott som garanterad. Nu slåss istället ett antal nästan lika impopulära utmanare om att bli socialistpartiets kandidat. Ingen av dem har sannolikt någon chans i nästa år presidentval mot extremhögerns kandidat Marine Le Pen eller högerns Francois Fillon.
- Visserligen vann mittenkandidaten Alexander van der Bellen presidentvalet i Österrike. Men det är länge sedan en högerextrem kandidat, FPÖ:s Norbert Hofer, lyckades få 47 procent av rösterna i ett allmänt val. Bortsett från när Hofer fick nästan 50 procent i det förra valet som underkändes för ett halvår sedan.
Att det blåser högerpopulistiska vindar i Europa kan knappast ha undgått någon. Det är bara ett halvår sedan britterna röstade för ett utträde ur EU. Ovanpå det kom det chockerande valet av USA:s egen högerpopulist, Donald Trump.
En tydlig förklaring till högersvängen är den kraftiga flyktingström som förra året tog sig till Europa. Även länder som till en början var generösa tvingades att strama åt, av verkligheten och av flyktingfientliga opinioner i hemländerna.
Klass suddas ut
Men extremhögerns framgångar inleddes redan före flyktingströmmen så det måste finnas andra orsaker.
Frågan är om högerpopulisterna framgångar ska sökas hos dem själva eller i socialdemokratins oförmåga att förnya sig och peka ut en politisk riktning för framtiden i tider av ekonomisk kris och hög arbetslöshet.
De stora reformernas tid är förbi. Nästan alla medborgare i Europa har en sjukförsäkring, pensioner som ger grundtrygghet och fri grundskola. Många har lagstadgad minimilön eller kollektivavtal.
Socialdemokraternas problem är att hitta nya frågor som kan engagera de breda väljargrupperna i en tid då känslan av klasstillhörighet är på väg att suddas ut. I dag kan en fabriksjobbare lika gärna vara högerpopulist som socialdemokrat. Eller moderat.
Globaliseringen har fört mycket gott med sig men för vissa yrkesgrupper har den också blivit ett hot. Hur säkra jobben i en tid då robotar och låglöneländer tar över alltfler? På den frågan har socialdemokratin inga patenterade svar.
Högerpopulisternas lösningar är inte särskilt trovärdiga men de kan låta bra. Så innan de testats och sannolikt misslyckats så kan de locka väljare.
Vänder sig inåt
Istället för att hitta nya idéer så har många socialdemokratiska partier vänt sig inåt och bakåt. Precis som högerpopulisterna tycker de att allt var bättre förr, inklusive den egna politiken. Labour i Storbritannien är ett praktexempel där partiets gräsrötter i Jeremy Corbyn valt en ledare som företräder en gammal och för länge sedan uttjänt politik. En ledare som inte ser ut att ha en chans att föra partiet till makten men som ger medlemmarna ideologisk trygghet.
I Grekland har de gamla socialdemokraterna, Pasok, raderats ut och ersatts av vänsterpartiet Syriza. Ett parti som gick till val på en vänsterpolitik men som när de kom till makten tvingades göra exakt tvärtemot vad de lovat väljarna, på punkt efter punkt. Något som knappast minskat misstron mot politiker.
Minskade väljargrupper har tvingat socialdemokrater som varit vana vid att sitta ensamma i maktställning att regera ihop med andra som i Tyskland och Österrike där de bildats så kallade stora koalitioner mellan sossarna och de konservativa. Något som ytterligare minskat socialdemokratins väljarsiffror när de tvingats föra en delvis borgerlig politik.
Kopiera recept
Socialdemokratin har också haft ett motsatt problem som har sina rötter i de framgångar som labourledaren Tony Blair skördade i slutet på 90-talet med en moderniserad socialdemokratisk politik. Han var så framgångsrik att flera högerpartier, däribland svenska moderaterna beslöt sig för att kopiera delar av receptet som bestod av ett bejakande av marknadsekonomin kombinerat med en fortsatt välfärdsmodell. Till och med Blairs motståndare, den konservative premiärministern David Cameron gjorde den tredje vägens politik till sin.
Men sedan dess verkar idétorka ha drabbat de traditionella partierna till höger och vänster. Det har lämnat fältet fritt för ytterlighets- och missnöjespartier.