Betalar 10 000 kronor i månaden till chefen – för att få jobba

Uppdaterad 2021-02-22 | Publicerad 2021-02-20

Arbetet på pizzerian skulle rädda Amir, 21, från utvisning.

Nu tvingas han arbeta tolv timmar om dagen – och blir bestulen på lönen.

– Jag måste betala tillbaka 10 000 kronor varje månad till chefen, annars får jag sparken, säger Amir.

Pizzerian ligger i en stad i mellersta Sverige, inklämt mellan ett LO-fack och en skola.

Amir öppnar dörren och kliver ut på gatan. Det är hans lediga dag. För första gången på en vecka kan han andas luft som inte är mättad av frityrolja och matos.

Snöflingorna yr i februarikvällen. Han huttrar, drar jackan åt sig.

Snart sex år har gått sedan han bröt upp från familjen och livet som afghansk migrant i Iran för att bygga en framtid.

Nu har han fastnat i en svensk mardröm.

Vi slår oss ner vid ett bord i en öde lokal, några kvarter bort. Amir kastar blickar över axeln, för att försäkra sig om att han inte syns från gatan.

Arbetet på pizzerian skulle rädda Amir, 21, från utvisning. Nu tvingas han arbeta tolv timmar om dagen och blir bestulen på lönen.

Han kom till Sverige som sextonåring, hösten 2015. Det nya landet uppfyllde alla hans drömmar. Han fick bo i en svensk familj. Spelade fotboll och gick i skolan.

Det första avslaget dröjde två och ett halvt år och följdes kort därpå av ett motstridigt besked – att han och tusentals andra afghanska ungdomar skulle få stanna.

Nya gymnasielagen antogs av riksdagen sommaren 2018, trots att några av landets högsta jurister dömt ut den som godtycklig och rättsosäker.

Tusentals ensamkommande fick i ett slag möjlighet att läsa klart gymnasiet. Om de lyckades hitta ett fast jobb inom sex månader efter studenten skulle de få stanna permanent i Sverige.

Amir tog studenten från Restaurang- och livsmedelsprogrammet i juni 2020. Före den 15 december behövde han skicka in underlag till Migrationsverket som visade att han hade fast jobb till avtalsenliga villkor. Annars hotade utvisning.

Han besökte varje restaurang i hemstaden. Ringde runt till snabbmatsställen i grannstäderna och till och med i Stockholm och Malmö. Men coronapandemin hade lamslagit branschen.

I sista stund kom ett tips: en pizzeria i grannstaden sökte folk. Amir kastade sig dit samma dag.

Pizzeriaägaren tog emot honom på sitt lilla kontor. Drog igen dörren och sa:

– Svenskarna har sina regler. Vi har våra.

Han förklarade upplägget: att han var beredd att erbjuda Amir fast jobb samma dag och 21 000 kronor i månaden före skatt. Men – arbetsdagen skulle vara väsentligt längre än vad som stod skrivet i kontraktet, från nio på morgonen till nio eller tio på kvällen, sex dagar i veckan.

Dessutom ville chefen ha tillbaka merparten av lönen – 10 000 kronor i handen varje månad. Något som betydde att Amir efter skatt bara skulle få behålla runt 6 000 kronor, en timlön på runt tjugo kronor.

Amir tvingas betala chefen 10 000 kronor varje månad, annars får han sparken.

Ägaren visade en fem kvadratmeter stor skrubb bakom köket, där han kunde sova.

– Om det inte passar kan du gå nu och aldrig mer komma tillbaka.

Det var den 7 december. Amir hade åtta dagar på sig att hitta fast jobb för att inte utvisas från Sverige.

– Jag tar det, sa han.

Naglarna skrapar mot bordet. Amir slits mellan viljan att berätta och rädslan för att bli upptäckt.

Han talar om de långa dagarna i pizzerian. Hur han ibland efteråt är så utmattad att han somnar med kläderna på.

Ändå är det osäkerheten som är värst. En ängslan för framtiden som äter upp honom inifrån.

Varje gång chefen kommer förbi i restaurangen tänker han att han inte får göra fel. Då blir han nervös. Och då börjar händerna skaka.

Ett kafé i en annan svensk stad, ett par timmar bort. Mehmet, också 21 år, hukar under huvan.

Liksom Amir kom han till Sverige hösten 2015, fick avslag och räddades av gymnasielagen.

En firma som bygger småhus, ägd av en medlem i ett av stadens religiösa samfund, erbjöd fast jobb.

Mehmet visar anställningskontraktet. Det utlovar 22 000 kronor i månaden. Och sedan: utdragen från hans Swedbankkonto.

Aftonbladets reporter Staffan Lindberg tillsammans med Mehmet, 21.

De 5 500 kronor som han tvingas ta ut i två omgångar i bankomaten eftersom beloppet överskrider maxbeloppet, varje månad.

– Afghanistan är världens farligaste land. Min chef vet att jag aldrig kan återvända. Så vad har jag för annat val än att betala honom?

Vid årsskiftet hade uppehållstillståndet gått ut för runt tvåtusen av de ensamkommande som omfattats av gymnasielagen, enligt Migrationsverket. Var och en av dem måste nu visa papper på fast jobb.

Aftonbladet nås av flera ytterligare vittnesmål från personer som tagit eller erbjudits att ta arbeten där de måste betala tillbaka av lönen.

Ändå uppger Migrationsverkets presstjänst att myndigheten inte har kännedom om några specifika fall.

Amir och Mehmet har båda ansökt om permanent uppehållstillstånd, en process som väntas ta flera månader. Om deras papper godkänns kan de få stanna i Sverige.

Migrationsverket uppger att de undersöker om jobbet och företaget är seriöst innan de beviljar uppehållstillstånd, bland annat genom att granska löneutbetalningar och skattehistorik och ta in yttrande från facket.

Omid Mahmoudi, verksamhetsansvarig på Ensamkommandes riksförbund Malmö, säger sig ta emot oroväckande många vittnesmål från unga som utnyttjas av sina arbetsgivare i jakten på fast jobb.

– Vi försöker hjälpa ungdomarna, men det är inte alltid de vågar berätta. De vet att vi polisanmäler och att det kan leda till att de förlorar jobbet och utvisas.

Omid Mahmoudi, Ensamkommandes Förbund Malmö

Kravet på de ensamkommande måste bli rimliga, menar han.

– Hur många svenska ungdomar lyckas hitta fast jobb inom sex månader efter gymnasiet under en pandemi?

Enligt Pia Bergman, expert på ekonomisk brottslighet på Skatteverket, kan upplägget med återbetalning av lön strida mot en rad lagar som bedrägeri, brott mot utlänningslagen och människohandel för arbetskraftsexploatering

Hon anser att myndigheternas gemensamma arbete mot kriminalitet i arbetslivet försvåras av olika sekretessregler.

– Som det ser ut i dag har vi varken i uppdrag eller formella möjligheter att lämna vidare information från fältbesök. Det gör det enklare än det borde vara att sätta den här typen av utnyttjande i system, säger hon.

Per Persson, avtalssekreterare på Hotell- och restaurangfacket, har inte stött på fall där ensamkommande som omfattas av gymnasielagen tvingas betala tillbaka av lönen – men uppger att upplägget är vanligt när det gäller arbetskraftsinvandring.

– Ibland får folk inte behålla en enda krona av vad de tjänar. Det är horribelt. Men risken för arbetsgivaren är minimal eftersom ytterst få drabbade vågar vittna.

Amir skäms över vad som har hänt. Till föräldrarna hemma i Iran säger han att han hittat ett bra jobb och håller på att ta körkort. De ser inte ringarna runt hans ögon på kvällarna, vet inte hur hans ben domnar bort.

Han tar upp telefonen och visar oss den fönsterlösa skrubben bakom köket. Den rymmer en madrass och inget mer.

– Det värsta är att det blir så kallt på natten.

Det finns stunder när livet känns lättare. Han tycker om att småprata med gästerna och fråga om maten smakar bra.

Men snart kommer stressen tillbaka. Och då börjar händerna skaka igen.

Kvällen är sen. Inne på LO-facket är det nedsläckt och stängt. Amirs restaurang lyser upp hela gatan.

En skylt lockar med över fyrtio pizzasorter. Det ser rent och snyggt ut därinne, nästan mysigt.

Vi vill gå in och ställa ägaren till svars, men måste stanna kvar härute för att inte riskera att avslöja Amir.

Det som pågår därinne må vara brottsligt, men varken offer eller förövare har råd med att bli avslöjade.

Dörren bakom Amir går igen med en liten duns. Och utnyttjandet fortsätter.

Fotnot: Amir och Mehmet heter egentligen något annat.


Missa inte expertens skrällar inför Stryktipset – ta rygg på systemen
här

ANNONS