Socialsekreterare bröt sekretess – Annsofie förlorade jobbet

”De som ska skydda oss ska inte begå brott”

Uppdaterad 2020-12-26 | Publicerad 2020-12-24

Efter en tid med arbetslöshet och läkemedelsberoende hade Annsofie, 40, från Hallsberg lyckats hitta ett nytt jobb.

HALLSBERG. Efter en tid med arbetslöshet och läkemedelsberoende hade Annsofie, 40, från Hallsberg lyckats hitta ett nytt jobb.

Men glädjen blev kortvarig.

En socialsekreterare ringde upp nya arbetsgivaren och berättade om Annsofies missbruk – och minuter senare fick hon sparken.

Det är julstämning hemma hos Annsofie Henriksson och hennes barn. Den nya lägenheten är pyntad och vardagsrummet är mysigt och ombonat.

– Det löste sig, jag fick nytt kontrakt, säger hon om bostaden.

Jag tänker att hennes berättelse också har lite karaktär av en julsaga.

En berättelse där hoppet segrar.

Det hela började för två år sedan, hösten 2018.

Annsofie blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Traumat att ha förlorat jobbet gjorde henne stressad och nedstämd. Hon blev sjukskriven och fick mediciner utskrivna av läkare. Hon överdoserade preparaten och hamnade snart i ett läkemedelsberoende. Samtidigt fick hon allt svårare att betala sina räkningar. Försäkringskassan godkände inte hennes sjukskrivning och Annsofie tvingades söka ekonomiskt stöd från socialtjänsten. Den röriga situationen ledde snart till att hon riskerade att bli vräkt från sin fyrarumslägenhet i Hallsberg.

– Då insåg jag att nu, nu måste jag söka jobb. Annars hamnar jag på gatan, säger Annsofie.

En socialsekreterare ringde upp nya arbetsgivaren och berättade om Annsofies missbruk – och minuter senare fick hon sparken.

Turbulensen till trots tvingade hon sig själv att leta platsannonser.

– Jag sökte 16 jobb i närområdet där jag bor, och till slut fick jag napp, säger hon.

Annsofie fick ett erbjudande om att hoppa in på timvikariat på ett lager och kunde börja redan nästa dag. Med det nya jobbet lyckades hon övertala hyresvärden om att få respit med hyrorna, nu när hon visste att hon skulle ha en stadig inkomst.

Socialtjänsten bidrog med ett busskort så hon skulle kunna ta sig till arbetsplatsen och för en stund kände Annsofie att hon hade fast mark under fötterna.

Hon bestämde sig för att sluta med alla mediciner och ordna upp sitt liv.

Men lugnet varade inte länge.

– Dag nummer tre på nya arbetet ringer den här socialsekreteraren som hade gett mig busskortet. Hon undrade om hon kunde få hälsa på mig på jobbet?

Hon bestämde sig för att sluta med alla mediciner och ordna upp sitt liv.

Annsofie kände sig obekväm med att någon från socialtjänsten skulle besöka henne på arbetsplatsen. Så hon avböjde, vänligt men bestämt.

– Jag sa: det här jobbet har jag ordnat på egen hand, vill inte bli förknippad med soc på min arbetsplats.

Då blev socialsekreteraren irriterad.

– Hon sa: Så mycket som jag har ställt upp på dig, med busskort och allt. En sak ska du veta, jag tror inte att du har något jobb.

Annsofie visste inte hur hon skulle bemöta kommentaren. Hon svarade att det kanske var bäst om de talades vid någon annan dag om detta. Sedan la de på.

En halvtimme senare kallade chefen in Annsofie till ett möte.

– Hon sa att jag hade gjort ett jättebra jobb, men att de hade valt att inte ha mig kvar på grund av vad socialsekreteraren hade berättat, säger hon.

Annsofie kände sig obekväm med att någon från socialtjänsten skulle besöka henne på arbetsplatsen. Så hon avböjde, vänligt men bestämt.

Chefen formulerade ett intyg på uppsägningen. I detta står att läsa att denne blivit uppringd av någon på socialtjänsten som berättat om Annsofies missbruksproblem. Uppgifterna har sedan haft betydelse för att Annsofies anställning upphört, även om chefen ifrågasätter om hon egentligen har med dem att göra och att de rimligtvis borde vara sekretess.

Annsofie förstod att chansen att få behålla lägenheten var liten, nu när hon plötsligt åter stod på bar backe. Men någonting annat hade också väckts till liv – känslan av att det här var helt fel och hon måste stå upp för sina rättigheter.

– Så jag tog intyget och gick till IVO, inspektionen för vård och omsorg.

– Där blev jag tillsagd att jag hamnat på fel ställe. Kvinnan som läste intyget sa ”det här ska du gått till polisen med, det är det värsta jag har sett”.

Annsofie följde rådet och polisanmälde socialsekreterarens agerande. Kort därefter vräktes hon ur lägenheten.

– Jag fick veta att jag har hade några få timmar på mig att tömma bostaden. De tog barnens alla leksaker, jag hann aldrig plocka undan dem.

Utan bostad eller jobb och med ett tungt missbruk i bagaget sökte Annsofie hjälp från socialtjänsten i Örebro. Den här gången fick hon bättre stöd och genomgick ett 12-stegsprogram för att bli kvitt sitt läkemedelsberoende. Hon hoppade runt mellan ett antal lägenheter innan hon till sist hittade ett nytt jobb i Hallsberg.

Utan bostad eller jobb och med ett tungt missbruk i bagaget sökte Annsofie hjälp från socialtjänsten i Örebro.

Den här gången hamnade hon hos en arbetsgivare som kände till hennes bakgrund. Hon lyckades åter få kontrakt på en bostad och barnen fick återse sina gamla kamrater.

Och nu, i dagarna, har åtal väckts mot den socialsekreterare som slog undan benen på henne. Kvinnan från socialtjänsten är skäligen misstänkt för brott mot tystnadsplikten och riskerar som mest upp till ett års fängelse. Den åtalade kvinnan nekar i förhör till att hon har lämnat ut sekretessbelagd information.
Åtalet är en vinst för Annsofie, men hon känner trots det ingen hämndlystnad.

– Man kan aldrig få revansch mot en människa som är sjuk. Däremot kan man uppmana andra som haft den här problematiken, som kanske lider av psykisk ohälsa eller har gjort fel i andra sammanhang, att ta vara på sina rättigheter. Det här skyddsnätet vi har ska hjälpa oss, inte stjälpa. Det handlar om att stå upp för sig själv och andra, säger Annsofie.