Unik svensk miljö omvandlas till kärrmark

Mängder av egendomliga öar sticker upp i Norrbottens vidsträckta myrmarker, med en helt annan växtlighet som gör det möjligt för insekter och fåglar att leva där. Men öarna sjunker ihop och försvinner i allt snabbare takt, vilket får svåra ekologiska konsekvenser. En ny svensk studie visar vad det beror på.

De märkliga öarna kallas för palsar och kan höja sig nästan tio meter över den omgivande myrmarken. De blir till torrare miljöer i den blöta omgivningen, där blåbär, hjortron, lingon, kråkbär och många andra örter trivs bra. Växtligheten drar till sig pollinatörer, som i sin tur lockar fåglar. Palsarna spelar också en viktig roll för rennäringen, både för bete och för att de utgör säkra transportvägar.

Men palsarna håller på att försvinna.

Enligt en ny studie av den största sammanhängande palsmyren i Sverige, Vissátvuopmi, har palsarnas yta nästan halverats sedan 1955. Totalt handlar det om ungefär 20 hektar som har försvunnit och omvandlats till kärrmark i det undersökta området. Och takten ökar. Sedan mitten av 1990-talet går omvandlingen dubbelt så fort jämfört med 1955–1994.

Stark klimatkoppling

– Genom att jämföra den årliga minskningen med klimatparametrar som nederbörd och temperatur från samma period kan vi se att det finns en stark koppling där, säger Mats Olvmo, naturgeograf vid Göteborgs universitet och en av forskarna bakom studien som publiceras i Scientific Reports.

Normalt har dessa subarktiska områden präglats av långa, kalla och ganska snöfattiga vintrar och korta somrar. Men i takt med klimatförändringarna har både temperaturen och mängden nederbörd ökat. Sedan 1955 har töperioden under vår och sommar blivit ungefär tre veckor längre, säger Mats Olvmo.

Klimatförändringarna slår bokstavligen mot palsarnas innersta kärna. Den består av permafrost, som under lång tid har vuxit sig större och flutit upp ur den omgivande myrmarken och på så vis tryckt upp torven och mineraljorden över den omgivande ytan. Men på grund av klimatförändringarna tinar permafrosten, så att palsarna sjunker ihop och omvandlas till kärrmark.

Fukt leder värmen

Permafrosten angrips på flera sätt. På vintern leder den ökade nederbörden till tjocka snötäcken som isolerar marken från luftens kyla, så att permafrosten inte växer till. När den extra snön sedan smälter blir torven genomdränkt, vilket effektivt leder ner den ökade sommarvärmen så att permafrosten tinar, förklarar Olvmo.

– Tidigare var förhållandena tvärtom. Under de kalla vintrarna blåste snötäcket bort, så att tjälen kunde tränga djupt ned i marken. Och somrarna var torra, så att torven torkade ut och isolerade permafrosten mot värmen.

För att studera palsarnas utbredning har forskargruppen analyserat flygfotografier, vilket kombinerats med fältstudier på plats. De äldsta användbara serierna av flygfotografier kommer från 1955, så längre tillbaka än så har forskarna inte kunnat jämföra utbredningen.

Men mycket tyder på att palsarnas nedbrytning har pågått åtminstone ända sedan början av 1900-talet. Det framgår av att redan de allra äldsta fotografierna visar en typ av småsjöar som bildas i palsar som är på väg att försvinna, så kallade termokarstsjöar. Dessutom finns det meteorologiska data som går betydligt längre tillbaka i tiden, ända till 1879, vilket ger forskarna en bild av hur klimatförhållandena har förändrats.

– Om våra modeller stämmer så har årsmedeltemperaturen varit ogynnsam för palsbildning ända sedan början av 1900-talet, och årsnederbörden sedan mitten av 1900-talet. Sedan dess har dessa två faktorer samverkat, säger Olvmo.

Kan försvinna helt

TT: Vad kan man göra med den här kunskapen?

– Det är svårt att förhindra det som sker, för det räcker ju inte att skydda området. Det är klart att terrängfordon bidrar till nedbrytningen, men ställt i relation till klimatförändringarna spelar det nästan ingen roll alls. Vår forskning ger ytterligare en bild av hur människans klimatpåverkan förändrar miljön.

TT: Vad är problemet med att de här palsarna försvinner?

– Det får stora ekologiska konsekvenser, eftersom palsarna utgör livsmiljö för så många olika arter i området. Dessutom blir det stora utsläpp av metan och lustgas när permafrosten släpper, två mycket potenta växthusgaser. Det är kanske det största problemet på lång sikt, säger Mats Olvmo.

Om förändringen följer den utveckling som studierna har visat hittills finns det risk för att palsarna försvinner helt i slutet av det här decenniet, tillägger han.