Akilovs bror i Uzbekistan: ”Är det sant att han erkänt?”

Uppdaterad 2018-01-30 | Publicerad 2017-04-26

SAMARKAND. Rakhmat Akilovs storebror visste ingenting – och beskedet om terrordådet i Stockholm kommer som en fullständig överraskning.

Men när den första chocken har lagt sig väljer han att berätta.

– Det fanns bara en sak som kunde väcka min brors ilska. Hans hustru, säger han.

De avlägsna bergstopparna är ännu täckta med snö. Nere i dalen, i en by på landsbygden utanför den uzbekiska staden Samarkand, blomstrar fruktträden.

Vi har under tre dagar letat efter den person som uppges ha stått mannen som erkänt attentatet i Stockholm, Rakhmat Akilov, 39, närmast – hans storebror. Med hjälp av olika vägvisare har vi tagit oss fram, kvarter för kvarter, i Samarkand utan framgång.

Till sist nås vi av ett nytt besked: att brodern finns i en liten by utanför staden.

Taxichauffören släpper av oss framför kommunens samlingslokal, där en grupp bybor utan jobb spelar schack och småpratar i vårsolen. Vi stannar den förste vi möter.

– Finns Olim Akilov här?

– Vem frågar?

– En vän.

Den kraftige mannen skrattar högt, skakar på huvudet och säger att det sista är omöjligt av det enkla skälet att det är han själv som är Olim.

Han betraktar oss, utlänningarna, och blir genast allvarligare:

– Har det hänt något?

Vi går åt sidan, in i ett tomt mötesrum. Olim Akilov ber oss att slå oss ner i en soffa. På väggarna hänger affischer från det totalitära landets myndigheter, storslagna bilder på landskap och framgångsrika olympier.

Det är nu det fasansfulla står klart för oss.

Trots att två veckor har gått känner Olim Akilov inte till vad som har skett. Att hans bror har erkänt att han stulit en lastbil och kört ihjäl fyra människor på Drottninggatan i Stockholm och skadat minst tolv och nu sitter häktad med fullständiga restriktioner.

Chocken som följer är fysisk. Olim Akilov suckar djupt. Blir blank i ansiktet. Kroppen skakar.

Trots att dörren står öppen är det som om luften knappt går att andas.

– Varför…, får brodern fram.

– Varför… har ingen sagt något?

Olim Akilov dricker vatten direkt från en spann och lugnar ner sig. Han visar med handen att han vill att vi ska stanna kvar, att det finns saker han känner till. Saker vi måste veta.

När Olim Akilov till slut börjar berätta om sin bror gör han det i förfluten form, som om det handlade om en person som redan var död.

– Min bror var en väldigt intelligent pojke. Han var smartast i skolan. När Rakhmat gick i sjätte klass gjorde han åttornas matematik, säger Olim Akilov.

Syskonskaran bestod även av en äldre halvbror. Men det var de båda yngre bröderna som stod varandra närmast. Olim Akilov tecknar en ljus bild av barndomen.

– Far tog ofta med sig leksaker till Rakhmat från marknaden, säger han. Vi är inte från en rik familj, men vi hade tillräckligt. Vi fick utbildning och en bra barndom. Vi hade ett bra liv.

Han betonar det sista.

– Allt var bra.

Hände det något särskilt i barndomen som kan ha påverkat honom?

– Han blev påkörd av en bil utanför skolan när han var åtta eller nio år. Han fick hjärnskakning. Mor var sjuksköterska, så hon skötte om honom hemma.

Olim Akilov säger att olyckan inte förändrade brodern. Ändå är det en anekdot vi senare ska höra från annat håll i Uzbekistan.

Det händer att bekanta till personer som har genomfört grova brott försöker tona ner vänskapen. Ge en bild av att aldrig ha stått gärningsmannen särskilt nära. Olim Akilov gör inga sådana försök.

– Rakhmat såg alltid upp till mig, som storebror. Under barndomen skyddade jag honom från äldre kamrater, som ville ge honom stryk. Han ville alltid göra som jag gjorde och vara som jag var.

När Rakhmat Akilov var tretton år kollapsade landet han växt upp i, Sovjetunionen, och den självständiga staten Uzbekistan föddes. En förändring familjen inte välkomnade, enligt Olim Akilov.

– Vi talar ryska och var rädda för att förlora banden till Ryssland.

Trots att Rakhmat Akilov var duktig i skolan fanns det inga ekonomiska möjligheter för honom att läsa vidare på universitet, enligt brodern. I stället följde han i sin fars fotspår och blev svetsare. Men extrajobben var många.

– När han var 17 år sålde han egentillverkat godis. Han var otroligt skicklig på det, kanske kunde han ha blivit affärsman. Två år senare hade han en egen bil. Det är väldigt ovanligt i Uzbekistan. Min bror var otroligt arbetsam och energisk.

Han avbryter sig, reser sig, för handen över ansiktet.

Ropar till sig yngste sonen, som får med sig en sedel för att springa och köpa cigaretter.

Runt 2009 reste Rakhmat Akilov till Ryssland för att ta jobb på den cementfabrik utanför Moskva där Olim redan arbetade. På kvällarna jobbade han extra, med snickeriarbeten. Under fyra år var han laglig gästarbetare i landet, enligt brodern.

– Vi hjälpte varandra under den tiden. Vi saknade båda våra familjer. När jag reste tillbaka till Uzbekistan på semester såg jag efter hans familj, och när han åkte gjorde han samma sak för mig.

År 2013 skildes brödernas vägar åt. Under en semester i hemlandet fick Rakhmat Akilov beskedet att han förlorat jobbet på cementfabriken. Han blev kvar i Uzbekistan samtidigt som hustrun reste till Turkiet för att jobba, enligt brodern. Något år senare gav han sig i stället av till Sverige.

– Vad jag vet betalade han någon i Samarkand för att hjälpa honom att ordna alla papper. Sedan reste han på ett lagligt sätt, med flyg, utan att känna någon i Sverige, säger Olim Akilov.

Under sin tid i Ryssland hade Rakhmat Akilov ständigt stört sig på korruptionen och bristen på frihet, enligt storebrodern. Sverige var något helt annat.

– Han berättade hela tiden hur bra han trivdes. Hur mycket vänligare alla var där än i Ryssland. Han älskade Sverige och sa att det var ett perfekt land. Han ville starta ett nytt liv där. Jag tror att drömmen var att ta familjen dit.

Varför valde han just Sverige?

– Jag är inte säker, men jag vet att han träffade några andra gästarbetare från Kaukasien (red. anm. länderna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien) som hade varit där. Jag gissar att det var de som väckte hans intresse.

Flytten förändrade brodern till det bättre, enligt Olim Akilov.

– Han blev lugnare och trevligare.

Olim Akilov tar ett djupt andetag.

– Han var mycket lyckligare där.

Olim Akilov får låna Aftonbladets utsändas telefon för att läsa om broderns terrordåd.

De senaste månaderna har Olim Akilov själv saknat arbete. Han har därför inte haft råd att hålla sig med egen telefon eller internetuppkoppling och kontakterna med Rakhmat Akilov har blivit glesare än tidigare. Senast de talades vid i telefon var i januari. De önskade varandra en god start på det nya året och småpratade, som de alltid brukade göra.

– Rakhmat sa att jag skulle se efter hans barn. Jag frågade hur det var med honom, han sa att han inte hade något jobb just nu eftersom det var vinter och snö och att han väntade på att hans chef skulle komma tillbaka från sin semester.

Berättade han om beskedet att han skulle utvisas från Sverige?

– Nej, nej. Han sa att det var lite trassel, men att han skulle hitta en laglig väg att få stanna, att det bara tog lite tid.

Märkte du att han blivit mer religiös?

– Nej. Jag förstår ingenting av det där. Det finns inga religiösa personer i vår familj, ingen som kan ha inspirerat honom...

Olim Akilov känner inte till uppgiften om att brodern sökt asyl i Sverige.

– Det är en lögn att han skulle ha haft politiska problem i Uzbekistan eller att han skulle ha deltagit i protestmöten. Rakhmat var så laglydig som man kan vara, han väntade alltid på grönt ljus vid övergångsställena.

Sonen kommer tillbaka med fem lösa cigaretter i handen. Rakhmat Akilovs storebror röker två i följd.

”Ingen aning om att han blivit mer religiös”

Jag frågar om det fanns något särskilt som kunde väcka broderns ilska. Han nekar. Jag frågar om det funnits minsta tecken på psykisk ohälsa. Samma svar. Jag frågar om brodern någonsin talade om radikal islam. Icke.

– Jag hade ingen aning om att han blivit mer religiös. Han har aldrig varit det. Hans barn är inte det. Den enda kopplingen till religion är att han som barn fick lära sig att läsa koranen på arabiska. Vår familj var egentligen en typisk Sovjetfamilj, men far ville hålla på traditionen. Jag tror att han ville att någon kunde läsa på hans grav. Det var när han gick i fjärde eller femte klass. Det brukar ta ett år, men eftersom Rakhmat var så bra i skolan klarade han det på tre månader.

Gick han någonsin i moskén?

– Nej, varken här eller i Ryssland.

Levde han efter religiösa regler?

– Inte alls. Rakhmat var en öppen, civiliserad person. Ingen inskränkt gammaldags, fattig, bybo. Han uppmanade sina döttrar att utbilda sig och hålla på med sport. Du skulle inte ens hitta koranen i hans hus.

I februari fick han beskedet att han skulle utvisas från Sverige. Hur tror du att han reagerade på det?

– Rakhmat var en vänlig person. Även om han tvingades tillbaka så hade han haft något att återvända till. Uzbekistan är fattigt, men det finns alltid något påhugg, något sätt att ordna mat till sin familj. I hans hus finns svetsarutrustningen kvar. Jag har inte tagit något för att jag har hela tiden tänkt att han en dag skulle återvända…

Det mycket kända torget Registan i Samarkand, med på Unescos världsarvslista.

Olim Akilov tappar tråden, kommer av sig. Insikten sjunker allt djupare in. Det finns inget som kan reparera den ofantliga skada Rakhmat Akilov har gjort. Inget alls.

Vi följer Olim Akilov genom fattiga, grusiga bygator. Han går bredbent, fast i sina tankar. Runt omkring oss leker barnen, bilarna tutar, åsnetransporterna skramlar, som om inget hade hänt.

Hemmet är traditionellt. Få möbler, stora mattor på golven, bleka, inramade fotografier på barn och barnbarn på väggarna.

– Om du skulle komma hem till Rakhmat skulle du märka att det ser helt annorlunda ut. Han ville alltid ha det snyggt omkring sig. Möbler i europeisk stil.

Han säger att Rakhmat Akilov hade lätt för att ta till sig nya saker.

– Han var alltid väldigt öppen för sådant som är nytt. Lyssnade på modern musik, som Eminem. Och bar eleganta kläder. Inte som jag, säger han och skrattar till för en kort sekund innan allvaret slår tillbaka.

– Det konstiga, säger han, är att jag har känt mig lugn under de här tre månaderna som gått sedan vi sist talades vid. Jag har tänkt att han äntligen hittat något han gillade. Att Sverige var bra för honom.

Deras far dog för flera år sedan. Modern Rano i december 2015. Sjukdomen kom oväntat och döden hastigt, hon blev 75 år gammal.

Olim Akilov återvände från Moskva, medan hans lillebror blev kvar i Sverige.

– Rakhmat var väldigt ledsen och upprörd, han kunde vara en mycket känslig person. Självklart ville han hem, men det gick inte eftersom han då inte hade fått chansen att återvända till Sverige. Jag tog hand om begravningen, men Rakhmat skickade pengar. Han hjälpte mig till och med att kontakta släktingar och ge dödsbudet från Sverige.

Inte heller när äldsta dottern skulle gifta sig ett år senare kunde Rakhmat Akilov komma hem.

Det har tidigare cirkulerat uppgifter om att Rakhmat Akilov och hans hustru skulle ha varit skilda, något som storebrodern tydligt förnekar. Han förnekar också uppgifterna om att de skulle ha arbetat tillsammans i Turkiet.

– Lagligt var de fortfarande gifta. Sedan hade de problem. De var ifrån varandra under långa perioder på grund av arbetet.

Vilken typ av problem?

– Inget särskilt, som i alla äktenskap.

Olim Akilov letar sig igenom en hög med gamla fotografier. Han får upp släktfotot från sitt eget bröllop 1993. En allvarsam välkammad femtonårig Rakhmat Akilov blickar in i kameran jämte de nu döda föräldrarna.

Storebrodern fortsätter att leta, säger att det finns fler bilder, han häller ut låda efter låda på bordet, men hur mycket han än söker kan han inte finna dem.

Alla bilder flyter ihop.

Olim Akilov får låna en telefon för att själv kunna läsa om nyheten på en ryskspråkig sajt. Han återger mumlande texten, rad för rad, som för att övertyga sig själv om att det är sant.

Stal lastbil och körde ihjäl… greps senare samma dag… har erkänt gärningen…

Han tittar på mig.

– Är det sant, det som står?

Rösten blir lägre, nästan försvinner.

– Är det sant att han erkänt?

Milda vindar blåser igenom landskapet, för med sig doften från blommande träd. Det är den korta tiden av grönska i Uzbekistan, innan sommarhettan ska bränna gräset torrt.

Vad är det egentligen vi letar efter?

Finns det överhuvudtaget någon koppling?

Något länk som skulle kunna förbinda en till synes vanlig uppväxt Uzbekistan med ett fasansfullt brott många år senare på en helt annan plats?

Vi är på väg att gå, men Olim Akilov tecknar åt oss att stanna. Han vill återvända till min tidigare fråga, om det var något som kunde väcka broderns vrede.

För det fanns en sak. Bara en. Hustrun.

– Han gillade inte att hon reste till Turkiet och lämnade barnen ensamma i Samarkand. Jag tror det var det enda som kunde göra honom riktigt arg. Det var det enda de någonsin bråkade om. På telefon, från Ryssland och hemma, när de sågs.

Varför blev han så arg?

– Jag tror att han var svartsjuk. Kanske var det en annan man där. Jag vet inte. Han hängde upp sig på det, sa att om någon lämnade landet för att jobba, vilket är vanligt här, måste den andra vara hemma med barnen. Det återkom han till hela tiden. Det där med IS är bara skitsnack. Det är vad jag tror.

Enligt brodern reste Rakhmat Akilov till Turkiet från Sverige 2015 med ett enda syfte: att försöka övertala hustrun att återvända. Han misslyckades, men försöken fortsatte. I augusti 2016 reste hon tillbaka till Uzbekistan.

– Han lovade och försäkrade henne att pengarna han tjänade i Sverige skulle räcka för att försörja hela familjen.

Men Rakhmat Akilov förlorade jobbet i Sverige. Och fick ett utvisningsbeslut över sig. Den 8 mars, trettio dagar före attentatet, reste hustrun åter till Turkiet.

– Jag föreställer mig att han blev rasande, säger Olim Akilov.

Kan det ha påverkat honom mentalt?

– Jag vet inte. Jag vet inte.

Olim Akilov ber att åter få låna telefonen och går in på artikeln igen. Han tar sig förbi fotografierna på skadade och döda, hastigt, utan att riktigt se. Först när han kommer till den allra sista bilden stannar han till.

Den föreställer havet av blommor på Drottninggatan. Framför rosorna har någon ställt en nallebjörn.

Han betraktar bilden i flera sekunder. Den går inte att komma undan.

Fyra människor är döda. En av dem ett barn.

Han tar stöd mot en vägg och bryter ihop.

– Jag är så ledsen, får han fram till sist. Det här är så svårt att säga. Men jag är ledsen för hela er nation.

FOTNOT: Två dagar efter Aftonbladets intervju tas Olim Akilov in på förhör av Uzbekistans säkerhetstjänst. Han släpps, enligt uppgift till Aftonbladet, följande dag.