Hur kan man vara så elak?

Publicerad 2020-07-09

Grekisk sallad är inte ett vegetariskt alternativ, en grekisk sallad är en sallad, skriver Malin Wollin efter buffébesvikelsen bland charterturisterna på Rhodos.

Jag såg att någon upprörde sig över att en del blandar ihop begreppen svemester och hemester. Att svemester är när man semestrar i Sverige och hemester är när man stannar i sin egen stad. 

Vi har åkt på ömester, norra Öland, där vattnet i kranen ser ut som ett glas Treo comp. 

Vi tryckte bilen full av gas och fem barn. Det finns ingen gas på norra Öland, så vi måste hushålla. 

När vi susar över bron och möter alla stugbytare så läser jag högt om charterresenärerna på Rhodos. Deras besvikelse över buffén. 

Upprörande, kanske. 

 

Men värre är det ställt med de som upprörs över upprördheten. Ska konsumentfrågorna upphöra för att vi lever med en pandemi? 

Jag minns mina chartrade resor och hur de smakade. Pommes frites och sallad. 

Aldrig har jag klagat, men så är jag vegetarian också, vi är så vana vid att det aldrig finns något till oss. Som en trög hund som blir glad för ingenting lyser våra ansikten upp inför synen av grekisk sallad. En grekisk sallad är inte ett vegetariskt alternativ, en grekisk sallad är en sallad. 

För fem år sedan firade vi mammas sextio år på Gran Canaria. Jag åt isbergssallad och pommes frites, olivolja och grön paprika och sköljde ner alltsammans med rött vin. Rött vin är vegetariskt.

I sju dagar åt jag samma mat. Kvällspressen visste ingenting. Eller så skrev jag en kolumn om det, jag minns inte. 

 

I början av coronaåret sa Anders Tegnell något i stil med att ”om vi någonsin kommer resa på samma sätt igen.”

Det kändes som undergången. 

Jag vill inte flyga igen förrän det finns ett flygplan som går på hushållsavfall, som vår fula vita skåpbil med tonade rutor. 

Vi har en pedofilbil. Om jag kör fel, och det händer bara en gång om dagen, så tänker jag alltid att en nitisk individ i ett illa pyntat fönster ska ringa polisen om en suspekt bil på deras vändplan. 

”Jag tror att det satt en jugoslav bakom ratten”, skulle hon kanske säga. Och det skulle nästan vara rätt. Det är något manligt och slaviskt över mig. Snart växer du i ditt ansikte, lilla gumman, skulle jag säga om jag var min egen mamma. 

 

Vi lägger våra rester i en grön påse, sen blir halvätna smörgåsar bränsle så att vi kan åka runt och upptäcka Öland med våra barn. 

Så fort vi kommit över till ölandssidan blev ett barn åksjukt. Han har fått åkarmband, men de hjälper nog bara förbi högbrodelen. 

I höjd med Borgholm kräks ett annat barn ner pedofilbilen och en dinosauriebok. 

Senare den kvällen sköljer jag boken i vita brusvattnet och lägger ut den på altanen. Sen kommer regnet och blåsten.  

Jag tänker på buffén på Rhodos och hur arga alla blev på de missnöjda gästerna. 

Är det verkligen något att bry sig om? 

 

När alla hade skitit och spytt klart åt vi förresten lunch på kungens kaffetorp. Personalen hade munskydd och det är det löjligaste jag vet. 

Men det är inte mitt problem, luften är fri. Framför allt från luftburet virus. 

”Det är sista gången vi får med oss tonåringarna”, säger Joachim. 

Hur kan man vara så elak, det är svårt att förstå. 

I den här familjen är vi sju, jag vill att det alltid ska vara som nu. 

Och jag vill inte åka på charter, jag vill bara att möjligheten ska finnas. 

Och att buffén ska vara som den brukar. 

 

Sänkt Mo(r)degrad

Morden i Midsomer är verkligen det töntigaste som finns. Men det är något med känslan. Det är sommar, det minsta barnet sover, axlarna sänks och borras ner i fula hyrda soffor. 

Vi skrockar och hånar och skrattar rakt ut åt den löjeväckande intrigen. 

Och så dyker en av mina favoritklänningar upp i rutan. På karaktären ”nedsupen ratad äldre kvinna.”

Mörkret sänker sig över stugan, leendet har fastnat i en onaturlig vinkel. 

Min känsla för stil blev just ett av alla offer i Midsomer.