Lambertz har rätt att ge sin version

MARTIN SCHORI: Men han har inte rätt att förtala målsägande i live-tv

Det var rätt att låta Göran Lambertz ge sin version av den misstänkta våldtäkten.

Däremot har han inte rätt att förtala målsäganden i live-tv.

Pressetiken kan ibland ofrivilligt bidra till en skev maktbalans, skriver Aftonbladets stf utgivare Martin Schori.

Det var så klart en bisarr tillställning när den före detta toppjuristen Göran Lambertz kallade till en improviserad presskonferens utanför sitt hus, tidigare i veckan. Expressens Irena Pozar sammanfattade det bra:

”Lambertz utnyttjar sin gedigna kunskap och särskilda ställning till att fullständigt förgöra en målsägande. Och det sker inte i en rättssal.”

Aftonbladet avstod från att sända live, bland annat eftersom vi misstänkte att det skulle dyka upp uppgifter eller påståenden som vi inte ville sprida vidare.

Det är ju vi, inte Lambertz, som är ansvariga för det han säger i våra kanaler. Stort ansvar faller därför på ovan nämnda Expressen, som lät Lambertz både smäda - och delvis namnge - målsäganden inför storpublik, men också SVT sände live en stund. (Både SVT och Expressen har föredömligt pudlat).

Göran Lambertz till synes på gott humör efter att ha släppts från häktet.

 

Att inte livesända var inte helt självklart, händelsen har ett stort allmänintresse. Men att Lambertz ska få ge sin version, det är dock självklart. Det handlar inte om att ge honom en plattform för att ”utnyttja sin maktställning”, som några invänt.

Nej, vi, Sveriges alla medier, har under flera dagar, med namn och bild, kopplat ihop Lambertz med ett extremt grovt brott, inför miljontals människor. Därmed är det skäligt, till och med ett pressetiskt krav, att han ska få kommentera detta. Men då i en redaktörad artikel, han har inte rätt att förtala eller namnge målsäganden i live-tv.

 

Efter den omtalade presskonferensen har jag sett flera kritiker, bland annat i denna tidning, säga att ”SVT borde ge lika mycket utrymme till kvinnan som de gav till Lambertz”. En fullt rimlig åsikt, så klart.

Men det är inte så enkelt. Självklart har alla medier sökt målsägandes version, och tidigt rapporterat om den, framför allt genom hennes ombud. Men vår uppgift är också att skydda henne från publicitetsskada och ofrivillig uppmärksamhet. Att inte peka ut henne om hon inte söker offentlighet.

Det kan så klart leda till en skev maktbalans, men vad är alternativet? Något som verkligen skulle kunna få människor att avstå från att anmäla brott är om de tvingas fram i offentligheten.

Nu valde till slut kvinnan att ge oss en – mycket drabbande – intervju (läs den här), efter ett journalistiskt fotarbete av vår reporter Linda Hjertén. Men det tar också tid.

 

I ett samtal på sociala medier-appen Clubhouse i veckan påpekade Expressens skickliga grävreporter Frida Sundkvist att medierna blivit ”fegare efter Metoo” och att granskande journalistik kring sexualbrott och maktstrukturer därmed försvårats.

Hon har delvis rätt i det. Efterspelet till metoo blev ett pressetisk blodbad. Medieombudsmannen markerade tydligt: Att peka ut, namnge, personer enbart baserat på vittnesmål men utan andra belägg, ledde till fällningar av en aldrig tidigare omfattning.

Att medier anpassar sig efter MO:s beslut är inte konstigt. Det är snarare en del av poängen med ett självreglerande system. Men samtidigt görs väl underbyggda granskningar av mäktiga män som begår övergrepp av precis den typen som metoo-rörelsen uppmärksammade. Ett exempel är Dagens ETC:s och Expressens avslöjande om kungakocken Stefano Catenacci.

 

Att kvinnor som förlorat tron på rättsystemet berättar öppet om sina upplevelser är förståeligt. Men medierna är inte en straffande instans. Vi kan inte heller, som jag skrev här, alltid ta hänsyn till om våra publiceringar kan utnyttjas av en part i ett mål. Alla ska så långt som möjligt få möjlighet att kommentera. Vi ska sträva efter sanningen och vi ska väga allmänintresse mot publicitetsskada. Det är vår roll.