Nicholas rymde från ungdomshemmet – hittades ihjälskjuten

Nicholas hade nyss fyllt 17 år när han sköts till döds vid en båtklubb i Märsta. Han var då på rymmen från ytterligare en av många familjehemsplaceringar.

”Han var ju bara ett barn. En tonåring ska väl ha hela livet framför sig?”

Publicerad 2022-03-20

Redan när han var 13 år började hans mamma be om hjälp för Nicholas. På slutet skrek hon – men det var som att ingen hörde.

Berättelsen om Nicholas, en pojke som skämde bort sin lillasyster med leksaker och som alltid fick familjen att skratta, är inte unik.

Så varför fick inte Nicholas bli vuxen? 

Diana kan inte skaka av sig tanken på sin son liggandes ensam på grusvägen där vid båtklubben i Märsta.

Hann han bli rädd? Frös han?

Klockan halv två natten då Nicholas sköts till döds med flera skott var det en grad kallt i norra Stockholm.

Marken var fortfarande frusen och våren flera veckor bort.

17 år tidigare hade en då 20 år gammal Diana fått sitt förstfödda barn lagt på sitt bröst. Hud mot hud sådär som man gör för att hålla värmen och knyta an.

När hon var tvungen att ta farväl till sonen låg han på en kall brits av rostfritt stål på en rättsläkarstation.

Fortfarande ett barn. Fortfarande hennes barn.

Diana hälsade på Nicholas bara timmar innan han sköts till döds. Efteråt smsade de varandra. Nicholas berättade hur mycket han älskar sin familj. Några timmar senare kom Aftonbladets pushnotis om en ung man som skjutits. Diana försökte desperat få tag i sonen. Men han svarade aldrig.

Dagen för mordet har Diana och två av Nicholas syskon firat hans 17-årsdag på det ungdomshem i Uppsala där han då satt.

När de skilts åt skickar Nicholas ett sms till sin mamma där han tackar för presenten. Han skriver att han älskar henne och syskonen.

”Ta hand om er ❤️❤️”.

Han gjorde ofta det, berättade hur mycket han älskade sin familj. Men när detta meddelande kom visste Diana att Nicholas var väldigt rädd, det fanns en hotbild mot sonen, och det gav henne en dålig känsla.

– Jag tog en bild av honom med min kamera innan vi skildes åt. Jag tänkte när jag fotade honom att ”blir det här det sista foto jag tar av Nicho”. Men jag försökte skaka av mig den tanken.

Det blev den sista bilden av Nicholas.

Den sista bilden Diana tog av sin son Nicholas var den 28 februari. Hon och småsyskonen firade hans födelsedag. Samma natt sköts han till döds.

Diana var på kurs dagen efter när samtalet från polisen kom.

Sonen var död och marken rämnade under henne.

På många sätt faller hon fortfarande fritt.

– Han var ju bara ett barn än. En tonåring ska väl ha hela livet framför sig?

Nicholas var en av 46 personer som sköts ihjäl i Sverige i fjol.

Det kallas för en pandemi, dödsskjutningarna av unga män i Sverige som under årets två första månader redan är uppe på siffrorna 13 döda och 14 skadade.

De senaste åren har gärningsmännen blivit yngre, och så även offren.

Oftast rapporteras det i samband med skjutningarna att både offer och gärningsmän hade gängkriminella kopplingar.

Då är det som att samhället gör lite av en kollektiv utandning. Mordet hamnar lite längre bort från den vanliga verkligheten.

Men är det verkligen så svart och vitt?

Av de 46 som sköts till döds under året 2021 var tio 20 år eller yngre när de dog. Nicholas var en av de yngsta.

För många av de mördade pojkarna, och även för många av de unga gärningsmän som Aftonbladet tidigare kartlagt, märks flera, tydliga, varningssignaler långt innan de förlorat sina liv eller tagit någon annans:

  • Hög skolfrånvaro.
  • Larm om missbruk i ung ålder och att polisen sett dem umgås med äldre kriminella.
  • Olika placeringar som inte verkar fungera, som de ofta avviker från.

Och i alla fallen, precis som i Nicholas, har inte bara den som dödats drabbats.

Våldet går ut över hela familjer. Exakt hur stora och omfattande skador det orsakar kommer framtiden kanske visa.

Nicholas var en sprallig kille. Han hade energi, han hade glädje och han hade vänner.

Nicholas som fyraåring. Han brukade säga att han och hans lillasyster var väldigt lika. Bilder på den sexåriga systern idag, och Nicholas som liten, visar på den stora likheten.

Diana berättar hur hela hans stora familj en gång var på semester i Grekland. Familjen stod samlad vid bassängkanten och väntade på att få se Nicholas komma neråkandes i en av de stora vattenrutschkanorna.

Först kom däcket han skulle åka i.

Sen kom hans badbyxor.

Och till sist en naken Nicholas.

– Det var så typiskt honom på något sätt. Han fick oss alla att skratta.

Nicholas älskade att skämma bort sin sexåriga lillasyster med leksaker, framför allt med prylar från hennes favoritfilm ”Frost”. Efter att han dött hittade Diana flera paket till dottern som han ännu inte hunnit ge henne.

Lillasyster är för liten för att förstå vad som har hänt.

Men det har börjat sjunka in att storebror aldrig kommer tillbaka.

Mitt i natten den 1 mars i fjol skickar Aftonbladet ut sin pushnotis: ”JUST NU: Person hittad död efter larm om smällar i Märsta”. Nicholas har då hittats skjuten med flera skott vid Märsta båtklubb i Rävsta.  På morgonen den 1 mars när Diana nåtts av nyheten att en ung man skjutits i Märsta försöker hon få tag i sonen.”Ring mig på en gång”.”Snälla jag blir orolig”.Det sista meddelandet levereras aldrig. Då ligger Nicholas telefon avstängd på ett sjukhus.

Nicholas växte upp med sin mamma och sina syskon i en förort i Stockholm. Hans pappa var aldrig närvarande men mamma Diana, som är sjuksköterska, har alltid haft stadiga jobb med bra lön. Även om det sällan är ett liv i överflöd att vara ensamstående förälder så fattades dem ingenting.

När Nicholas var 13 år började Diana märka att något var fel. Hon hittade saker på hans rum som hon misstänkte hade med narkotika att göra.

Små plastpåsar. En våg. En telefon och märkliga swishbetalningar.

Ibland luktade det marijuana från rummet.

Diana gjorde det man ska göra.

Hon ringde polisen och socialtjänsten och berättade om sina fynd.

Hon försökte prata med Nicholas om att han var för smart för det livet.

Handlingar från förvaltningsrätten visar Dianas kamp. Hur hon ber om hjälp för sonen som fått allt högre frånvaro i skolan, som missbrukar narkotika och som satt sig i skuld hos kriminella.

Den första mars var det ett år sedan Nicholas hittades död. Diana säger att sorgen efter ett barn alltid är närvarande. Stundtals sköljer den över henne som vågor.

Första gången som Nicholas omhändertas med lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, är han bara 14 år. Förvaltningsrätten konstaterar att han har ett missbruk och ett socialt nedbrytande beteende:

”Den unge vistas i riskmiljöer med personer som har kopplingar till bland annat narkotikaförsäljning.”

Nicholas kom genom åren att flyttas mellan olika typer av boenden för unga.

På flera av dem blir han bestulen på sina saker.

På andra hem är det bråkigt och hotfullt.

Diana upplever flera av hemmen sonen placeras på som förvaringar där unga, arga killar trängs, endast bevakade av personer utan rätt kompetens och engagemang.

Nicholas rymmer också, upprepade gånger.

Diana kan inte minnas hur många gånger hon åkt runt och letat efter sonen. Hur många gånger hon ömsom vädjat till honom ömsom skrikit på honom att sluta, att ta sig till skolan, att skärpa till sig.

– Men hur hindrar man en tonåring från att gå ut? Jag provade ett polislås på dörren ett tag, men det är inte hållbart att låsa in sitt barn. Jag behövde samhällets hjälp, det var jag väldigt tydlig med, men jag tycker att den brast.

Diana är dock tydlig med att Nicholas var så mycket mer än en strulig tonåring, att säkert alla de unga killar som beskrivs som det är så mycket mer än summan av sina laster.

– Nicholas var så många andra saker med. En älskad kusin, bror, son, systerson, barnbarn. Klasskamrat och vän. Det glöms lätt bort.

I årskurs nio har ungefär var tionde elev i Stockholms skolor testat narkotika.

Cannabis är den klart vanligaste narkotikan enligt siffror från Stockholmsenkäten 2021.

Det är inte så att alla som blir missbrukare kommer från trasiga hem, det är långt ifrån fallet. Inte heller är det så att alla de som skjuts till döds eller skjuter per automatik har haft en dålig uppväxt.

Men många tar nog det för givet tror Diana.

– Jag drar mig för att säga hur min son dog för det blir som en stämpel. Att folk tar för givet att det innebär att han eller vi är kriminella eller dåliga på något sätt. Hade Nicholas dött i en bilolycka hade det varit fruktansvärt det med, men just att han blev skjuten, och hur media skrev om honom som en gängkriminell man, har gjort allting ännu tyngre.

Nicholas hade precis fyllt 17 år när han sköts till döds. Ingen är gripen för mordet.

Vad exakt Nicholas var inblandad i vet inte Diana säkert. Hans brottsregister är inte långt, ett narkotikabrott 2020 och ett ringa narkotikabrott samma år.

Diana beskriver Nicholas som en person som hela tiden ville skydda henne och syskonen så hon tror absolut inte att han berättat allt för henne. Efter att han dött sade åklagaren att han hade gängkriminella kopplingar, att han skulle vara springpojke åt ett nätverk, men exakt hur kopplingarna såg ut har utredningen inte kunnat visa.

– Är du gängkriminell för att du känner någon som är det till exempel? Kan någon som fortfarande är ett barn, som inte ha färdigväxt hjärna vara gängkriminell? Jag skulle snarare säga att de här unga killarna är offer för en cynisk människohandel, säger Diana.

Hon vet att sonen levde under en hotbild. Han hade precis åtalas för medhjälp till mord då han misstänktes ha lockat en äldre man med gängkopplingar i en fälla där mannen sköts till döds.

Det här var ett brott som Nicholas själv nekade till och Diana kommer troligtvis aldrig kommer att få ett tydligt svar på vad som egentligen hänt.

Och så hade hans bästa vän skjutits ihjäl bara månader tidigare. Så att han var oroad, både för sin egen skull och för sin familjs, det vet hon.

– Vi hade börjat prata om att skicka honom utomlands och på slutet sa han det själv att ”mamma, det är nog bra för mig att åka bort ett tag.”

Planerna hann aldrig genomföras.

I många av de fall som Aftonbladet granskat, både vad gäller de som dödats i skjutningar och de som dödar, visar det sig att det många gånger handlar om unga killar som är på rymmen från någon slags institution eller placering.

Diana vet att det är för sent för Nicholas.

Men hon hoppas att en debatt ska väckas om det hon upplever som ett svek från myndigheternas sida mot de unga män som dödas och dödar.

Polisen vid mordplatsen på morgonen den 1 mars 2021.

Diana upplever att hon skrek efter hjälp, så högt hon kunde. Hon larmade polis och socialtjänst om och om igen, något som handlingar styrker.

– Att ett barn ska behöva frukta för sitt liv och känna att det inte får den hjälp från samhället det behöver, det är en skam, säger Diana.

Nicholas lyckades även avvika från så gott som alla hemmen han placerades på. Inget av dem gav honom den behandling som skulle ha krävts för att han skulle kunna bryta det destruktiva mönstret.

Diana planerar nu att polisanmäla det sista hem som Nicholas satt på, och var på rymmen från, när han sköts.

– Det fanns en tydlig hotbild mot Nicholas. Hade jag vetat att de inte hade koll på det, eller honom, hade jag lika gärna kunnat ha honom hemma, säger Diana.

Jourhemmet, som låg i Uppsala, fick i oktober 2021 sitt tillstånd att bedriva verksamhet med konsulentstödd familjehemsvård indraget med omedelbar verkan.

Det hemmet är inte unikt.

När Ivo, inspektionen för vård och omsorg, presenterade sin årsrapport för 2021 riktades skarp kritik mot både socialtjänsten och landets HVB, stödboenden och SiS-hem.

Regeringen beslutade nyligen att tillsätta en utredning. Bland annat ska man se över och säkerställa personalens kompetens.

– Jag tycker även att media bär ett ansvar i detta, genom sättet som ni utmålar dessa killar på. Det blir en avhumanisering när det i själva verket handlar om barn. Barn som vi som samhälle borde ta hand om, säger Diana.

Hade Nicholas kunnat räddas? Hade han kunnat bli 18 år, lämna missbruket och kriminaliteten och bli en vuxen man? Kanske någon gång bli advokat som han drömde om?

Diana tror att man har gett upp om man svarar nej på den frågan. Att man då ser en generation av unga killar som förlorad.

Och vad är det för värld att leva i?

– Det här är större än bara min son. Det här är ett misslyckande av hela samhället.

Linda Hjertén
Publisert:

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET