En bildningsresa om högt och lågt

Wolfgang Hansson recenserar Nina Burtons sommarprat

Nina Burton, poet och författare.

Nina Burton verkar vara av en utdöende art, den klassiska bildningsmänniskan där kunskaperna svämmar över alla bräddar.

I sitt Sommar berättar hon exempelvis om varför myrorna är överlägsna människan.

I hennes barndom var bildning fortfarande något fint.

Hon växte upp i ett samhälle där man tog med sig sina egna aluminiumkärl till butiken när man skulle köpa mjölk och några stora supermarkets inte existerade, ännu mindre stora köpcenter.

Hon skildrar det men barnets oskuldsfulla förundran.

 

Samma vetgirighet förde henne som vuxen ut på långa resor runtom i Europa och övriga världen för att utforska olika orsakssamband. Men inte med den klassiska vetenskapsmannens strikta faktasyn. I hennes författarvärld kan även floder bära med sig poetiska budskap.

Hon framför sitt sommarprat med en stillsam, vänlig röst som gör det svårt att inte fortsätta lyssna. Inte minst eftersom hon kryddar anrättningen med ständigt nya och ovanliga observationer om vår värld.

Som att myggans vingar slår 600 gånger i sekunden eller att det finns en fjäril som likt flyttfåglar tar sig hit hela vägen från Afrika.

 

Det är gott om tvärvändningar och halsbrytande associationer.
Som när hon kommer på att hon inte hade behövs resa runt i världen för att hitta kvinnor i historien som utmanande manssamhället.

Det hade räckt att gå ut i skogen till första bästa myrstack för att upptäckta världens första och längsta matriarkat. I myrtacken är det kvinnorna som styr och utför alla sysslor, inklusive krig. Det har de gjort i 50 miljoner år.

Det hade man velat hör mer om. Eller om hur jordens elektromagnetiska strålningen hjälper humlan att hitta hem.

 

På sitt stillsamma sätt avslutar hon med en förhoppning för ett jordklot som hon ser många tecken på mår dåligt. Hon menar att vi styr ut i livsfarliga stormar och vill se alle man på däck för att vända skeppet.

Kanske kan hennes lågmälda vädjan få bättre effekt än de många larmrapporterna som avlöser varandra utan att så mycket sker.