Jag tycker synd om folk som måste bli arga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var en helt vanlig vardagsförmiddag när jag och min dotter Tess, 4, tankade på Hydromacken i Kallebäck. Vi väntade på att vårt ressällskap till Stockholm skulle anlända med buss för att möta upp oss där.
Jag tankade bilen och sen hängde Tess med in för att betala och köpa med lite proviant till resan.
Bilen lät jag stå kvar vid pumpen och det var den enda bil som befann sig på området när jag klev över tröskeln in till butiken.
När vi sedan kommer ut står det en liten skitbil bakom min snygga Volvo. Ut ur bilen kliver en arg liten kärring (ja det här var verkligen en kärring) och börjar skälla ut mig med en arg, gäll röst.
Hon tycker att jag ska flytta min bil direkt efter att jag har tankat klart. Jag frågade snällt om hon möjligtvis tänkt på att man kan åka runt pumpen och tanka från andra sidan i?stället.
Nähä då, det skulle man inte behöva om folk hade vett att flytta sina bilar direkt efteråt svarade hon mig då. Jag står verkligen som ett fån och tittar på henne och undrar om jag hörde rätt. Hur kan en människa vara så insnöad och inte se möjligheter utan i?stället fokusera på sin egen negativitet?
Det hela slutar med att hon tar i från fötterna och säger: Åk nu och håll din trut.
Jag kliver in i bilen, fattar inte riktigt vad som nyss hände. Jag som alltid gör rätt, kan ju inte ens gå in i en affär med en glass i handen fastän det inte sitter en förbudsskylt på dörren.
Jag har heller aldrig bråkat i mitt liv eller högljutt skällt ut en annan vuxen människa.
Allt det där med rätt och fel och att hela tiden bete sig reko sitter som inpräntat i skallen på mig. Gud vad skönt det känns att vara helt perfekt??
Jag startar bilen och glider fram en meter bara för att jävlas. Känner att orden jag nyss hörde definitivt inte var befogade.
Under tiden har våra resenärer anlänt och när jag ska återberätta historien om den ilskna tanten i bilen bakom oss kan jag inte komma på det där sista hon sa.
Men det kan Tess, ordagrant dessutom.
Det händer fortfarande, fast det var några månader sen, att Tess påminner mig om utskällningen i Kallebäck.
Kommer du ihåg den där tanten mamma som sa: Åk nu och håll din trut?
Ja, henne kommer jag aldrig att glömma. Inte för hennes ord och uppbrusande attityd utan mer för att jag tycker synd om folk som behöver bli arga i?stället för att se lösningar på problemen.