UTØYA/OSLO/STOCKHOLM. Han har åtta missade samtal på mobilen. Sju av dem från mamma.
Och otaliga SMS. Alla vill veta samma sak.
Om han mår bra.
Ali Esbati, svenska Ung Vänsters tidigare ordförande, svarar sin mor och skickar ett uppgivet meddelande till sin gravida flickvän, Marte Michelet. ”Sitter fast här tills vidare.”
Sedan går han in på Facebook på mobilen. Klockan är 16.32 när han skriver att han är på Utøya, inte i Oslo. Att han mår bra. Att han är trygg.
Han var på ön för att hålla ett föredrag om högerpolitiken i ”Söta bror” – norrmännens smeknamn på Sverige. Men en dryg halvtimme in märkte han hur allt fler oroligt började titta på sina mobiler. Plötsligt knastrade högtalarsystemet ut ett meddelande:
”Det har varit en explosion i Oslo. Vi vet fortfarande väldigt lite. Informationsmöte klockan 16”.
Han avslutar sitt föredrag en kvart för tidigt och nu sitter han i matsalen, ivrigt surfande på mobilen, för att få veta vad som händer 33 kilometer bort, i huvudstaden.
Han hör kastruller slamra i kafébyggnadens kök. Där inne står Ina Rangønes Libak.
Hon älskar Utøya, brinner för politik. Var på ön första gången när hon var sex månader gammal, med sina politiskt engagerade föräldrar. Blev själv den yngsta någonsin i Norge som valdes in i kommunstyret. Då var hon 17 år. Nu är hon 21 och köksansvarig.
Hon diskar de stora grytorna och funderar på det som hänt.
Det har bara gått ett par minuter sedan mötet, då hon satt med sina vänner och lyssnade på ”Mor Utøya”, Monica Bøsei, som lugnade alla oroliga ungdomar.
– Vi är på Utøya, det tryggaste stället i världen. En öde ö i Tyrifjorden, hade föreståndarinnan sagt.
Sedan hade Monica Bøsei lämnat gruppen. Hon skulle hämta en polis som kommit för att inspektera ön. Och Ina hade gått tillbaka till köket.
