”Elin Wägner var en sträng, kompromisslös best”
Publicerad 2020-06-13
Inte någon gullig liten maskot, snarare en motsträvig person som aldrig var nöjd. Kulturjournalisten och författaren Ulrika Knutson har tecknat en ny bild av Elin Wägner i boken Den besvärliga Elin Wägner.
Vad betyder det egentligen att någon är besvärlig? Är det en gnällig jävel? Eller är det någon som tar obekväma strider som ingen annan orkar eller vågar ta?
Båda beskrivningar stämmer in på feministen, rösträttskämpen och författaren Elin Wägner. Det menar iallafall författaren, kulturjournalisten och Uppsalabon Ulrika Knutson, aktuell med boken Den besvärliga Elin Wägner.
– Jag skrev en bok om Fogelstad-gruppen för 16 år sen. Och Elin Wägner har aldrig lämnat mig ifred. Jag har återvänt till henne om och om igen under de här åren.
Ogillat Elin Wägner
Men det var inte någon serafisk Elin Wägner som envist limmade sig fast. Det var rentav en Elin Wägner som Ulrika Knutson egentligen inte har varit så förtjust i.
– Jag skrev att jag har respekt och beundran för Elin Wägner, men att jag inte tycker om henne. Jag ville skaka om bilden av henne. Det finns en tendens att beskriva henne som ett helgon, en ikon för rösträtten och freden och allt som är ljuvt. Jag tyckte att hon försvann bakom allt det fina, det gjorde inte henne rättvisa. Om man tar hennes idéer på allvar är hon inte lätt att älska. Hon strök inte sin tid medhårs, då behöver vi inte stryka henne medhårs.
Mycket oberättat
Ulrika Knutson har tidigare i flera böcker belyst kvinnors betydelse för samhällsutvecklingen. Bland annat i Kvinnor på gränsen till genombrott (2004) och i en bok om Emilia Fogelklous essäer (2009). Under sitt arbete med biografin om Elin Wägner har Ulrika Knutson ägnat mycket tid på universitetsbiblioteken i Göteborg och Lund, där hon begärt ut kapsel efter kapsel med brev och anteckningar.
De flesta känner Elin Wägner som portalfigur för den svenska kvinnorörelsen och författare till klassikerna Pennskaftet och Norrtullsligan – men även som fredskämpe och medgrundare till Rädda Barnen. Men det finns mycket som hittills förblivit oberättat.
– Jag drog mig lite för att skriva en biografi över Elin Wägner, säger Ulrika Knutson. Men sen tänkte jag gatt varje tid kan behöva sin bild av henne. Och det finns sådant om henne som helt enkelt inte gick att berätta för 40 år sen, när den mest kända biografin över Wägner kom.
Utsattes för övergrepp
I ett kapitel lyfter Knutson en relativt okänd episod i både Wägners liv och svensk historia. Den om "Svarta skammen", när Elin Wägner som journalist åkte till en franskockuperad del av Tyskland i början av 20-talet.
– Den här resan står det ganska lite om. Det som händer är att fransmännen använder koloniala trupper i Tyskland och det sprids rykten om att de svarta soldaterna är extra brutala och farliga, hänsynslösa. Det startas en riktigt rasistisk kampanj mot de här soldaterna, i flera Europeiska länder, inte minst Sverige. Elin är tidig med att syna och kritisera den retoriken.
En annan episod som Ulrika Knutson tar upp i boken handlar om ett sexuellt övergrepp som författaren troligen utsattes för på 30-talet – av en läkare på Ramlösa Brunn.
– Idag skulle vi säga att hon var inlagd på grund av grav utmattning men då rubricerades det som "hysterisk förlamning". Hon var i psykisk chock, kunde inte gå, inte röra benen. Hon blev till och med blind ett tag. Det var i det tillståndet som hon troligen utsattes för övergreppet, något som framkommer i flertalet brevväxlingar, berättar Knutson.
Uppmärksammade kvinnors utsatthet
Just kvinnors utsatthet har Elin Wägner skrivit mycket om själv. Hon var tidig med att beskriva våldtäkt i krig som ett vapen och att uppmärksamma övergrepp i storstaden.
– Redan i sin debutroman Norrtullsligan från 1908 är hon observant på hur utsatta ensamma kvinnor är i städerna. Bokens kvinnliga kontorister är utsatta på gatan och på kontoret, säger Ulrika Knutson och fortsätter:
– I Svalorna flyga högt lyfte hon ett problem som var vanligt på den tiden när det fanns byskolor där unga lärarinnor bodde själva. Det blev en sport bland unga killar och män att störa de här lärarinnorna. Ibland spårade det ur, det finns många rapporter från tiden om misshandel och våldtäkt. Det upprörde Elin fruktansvärt.
Vad hade då kvinnorörelsens Elin Wägner tyckt om me too?
– Hon skulle ha va varit upprörd och förfärad över att det dröjde dröja 100 år innan kvinnor säger ifrån? Å andra sidan så var hon väldigt intresserad av yttrandefrihet. Hon hade inte applåderat uthängningen av enskilda män. Wägner var alltid komplicerad. Hon stryker ingen annan medhårs. Hon hade inte strukit me too-rörelsen medhårs. Hon klagade på allt.
”Förfärligt”
Wägner var kväkare, hatade krig och var pacifist på ett sätt som Knutson beskriver som kategoriskt. När andra världskriget ödelade Europa kampanjade hon för att kvinnor skulle vägra civilförsvarsövningar, vägra öva att gå ner i skyddsrummet, vägra att sätta gasmasker på barnen. Där räcker det inte att tala om en besvärlig hållning, anser Ulrika Knutson. Hon kallar det förfärligt.
– Hon var inte någon gullig liten maskor. Hon var en sträng best. Och jag tycker att hon blir oändligt mycket mer intressant med alla sidor. Hon var en sträv och mångsidig människa och personlighet. Och hon var aldrig nöjd.
Den besvärliga Elin Wägner utkom tidigare i våras på Historiska Media.