Uppsalakidnappningen blir pjäs på Uppsala Stadsteater
Uppdaterad 2020-08-04 | Publicerad 2020-08-02
De absurda detaljerna är många: köttfärspajen med sömnmedel, kidnapparnas fejkryska dialekter, den öde skolan. Brottet som förbluffade och förfärade hela landet för snart tio år sen blir nu en pjäs på Uppsala Stadsteater.
– Det är en sådan absurd historia, man kan inte tro att det kan hända i ens närhet, säger regissören Martin Rosengardten.
Mitt i vintern 2011 kidnappades en 25-årig juridikstudent från Uppsala av en läkarstudent, en psykologistudent (läkarstudentens flickvän) och ett tidningsbud. De höll 25-åringen inspärrad på en öde skola i Västerbotten, utan vare sig vatten, el eller värme i flera dagar. Planen: att pressa studentens familj på pengar. Kidnapparna hotade med att dra ut 25-åringens tänder och hälla kokande vatten på hans fötter. Fötterna, som förövrigt skyddades mot vinterkylan med bara ett ar upphittade blöjor som knutits runt dem. Mardrömmen pågick i flera dygn innan polisen lyckades befria 25-åringen.
Den uppseendeväckande brottet har fortsatt att fascinera, på grund av de brutala och barocka inslagen. Kidnappningen har skildrats i flertalet poddar och dokumentärer, och även på vita duken 2018, i dramakomedin ”Uppsalakidnappningen” i regi av Anders Skog. Nu blir människorovet även en pjäs på Uppsala Stadsteater, ”Det händer inte här”, som har premiär i september.
”Hur nära har vi själva till sådana handlingar?”
Regissören Martin Rosengardten har levt med manuset av Kristian Hallberg i flera månader. Nu ser han fram emot att jobba med materialet på golvet, under repetitionerna som börjar i augusti.
– Det är ju en märklig, absurd historia – och väldigt obehaglig. I pjäsen använder vi oss av historien för att titta på vad det är som gör att en sån händelse kan ske. Hur uppstår sådana idéer? Vilka mekanismer möjliggör en sådan här sak?
Han fortsätter:
– Det är en så absurd historia att vi inte tror att det kan ske omkring oss.Men hur långt bort ligger det egentligen att man själv är med om en sån här sak? Och hur nära har vi själva till sådana handlingar?
Alla är offer på något sätt
Att pjäsen baseras på en verklig händelse och ligger så nära i tid var två faktorer som fängslade Martin Rosengardten och knöt honom till projektet.
– Jag tilltalades av pjäsen är baserad på en verklig händelse. Med det sagt försöker vi inte göra en dokumentärteater av det här. Vi försöker se människorna bakom och människorna runtomkring. Vi vill inte hänga ut någon. Alla i den här historien är på något sätt offer.
Föra historien närmare
Rosengardten har de senaste 20 åren frilansat som regissör och skådespelare på teatrar runtom i landet. Han har också varit trummis i The Ark mellan 1992 och 2000. På Uppsala Stadsteater har han tidigare regisserat ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, en monolog med Maria Sundborn, baserad på boken av Ann Heberlein, och även ”Till Damaskus” av Staffan Westerberg. Nu är blicken fäst på den kommande septemberpremiären.
– Det ska bli spännande att se hur publiken upplever pjäsen. Många känner ju till historien, jag hoppas att vi ska kunna föra historien lite närmare den som kommer och tittar.
Huruvida corona kan komma att sätta käppar i hjulet för premiären är regissören inte orolig för. Än.
– Allt är ju osäkert nuförtiden. Teatern jobbar på att vi ska kunna ha premiär. Tanken är ju att det ska kunna vara coronasittningar där man kan sitta färre. Men alla jobbar på mot att premiärerna ska kunna hållas som vanligt.