”Jag ser fram emot när de supermixade svenska barnen blir stora”

På 60-talet kom Michaela Fornis farmor och farfar från Italien till Sverige. Hon har alltid stått sina farföräldrar nära, och är stolt över sitt italienska ursprung. Men under uppväxten vill hon inget hellre än att heta Eriksson. Allt för att slippa bli kallas ”Michaela Fånig”.

Din farmor och farfar kom till Sverige på 60-talet. Berätta!

– När Sverige behövde arbetskraft på den tiden åkte man ju till småstäder i Italien och bara: ”Hej! Kom till Sverige! Du får ett jobb, vi står för bostaden. Välkommen!” Mina farföräldrar hakade på och flyttade till Sickla i Stockholm, som var hubben för alla italienare i Sverige på den tiden. Det var ett väldigt fint sätt att komma till Sverige på, om man jämför med många andra som har varit tvungna att komma hit av andra skäl. De levde ett underbart liv med barn och barnbarn innan de sålde radhuset och flyttade tillbaka till Italien när de gick i pension.

Hur mycket italiensk kultur har du fått hemifrån?

– Jag var väldigt nära min farmor och farfar när jag var liten. Det är jag fortfarande. Och min italienska sida har firat allt som går att fira som är italienskt. Och allt som går att fira som är svenskt, för den delen. Men jag har verkligen vuxit upp med den italienska maten, det är en stor del av min barndom. Min farmor och farfar brukade göra tortellini hemma. De smällde upp stora bord i källaren och så stod man bara där och vek deg. Det tog ju flera dagar att vika allt! Men jag gillade att pyssla med det där. Min farfar sa alltid att jag hade så bra tortellinihänder, för att de var så små. Och så var vi jättemycket i Italien under hela min uppväxt.

Var det många i din närmiljö som också var mixade?

– Nej, inte alls. Som liten tyckte jag att det var jobbigt att ha ett efternamn som inte var Andresson eller Eriksson, som alla andra i min klass hette. Jag var alltid den med det konstiga efternamnet, Forni. I skolan kallades jag för Michaela ”Fånig”. Min pappa försökte prata italienska med mig men jag vägrade att svara då. Jag ville inte heller ha hemspråk, det var liksom ingen annan som talade ett annat språk hemma.

Vad har du för relation till din italienska sida i dag?

– I dag är jag väldigt stolt över mitt italienska ursprung. Jag älskar allt med Italien. Vinet, maten, hur man ser på mänskliga relationer och sociala samspel. Jag känner mig mycket mer italiensk när det kommer till det sociala. I Sverige har jag alltid fått höra att jag pratar mycket och ofta, att jag är igång hela tiden. Men i Italien är jag bara normal.

Hur intresserade är dina följare av din italienska sida?

– Folk har bara varit positiva och nyfikna! Jag får nog mest frågor om tips på bra restauranger i Italien. Men nu när jag har fått barn med min fästman Damon har jag fått andra typ av frågor. Framför allt från andra mixade som undrar vilka språk vi ska lära vår son, Dante. Min fästman är från Iran, hans föräldrar pratar persiska med vår son. Det är fantastisk att Dante kommer att få ett till språk på köpet!

Berätta mer om din son!

– Jag har tänkt på hur han kommer att identifiera sig när han blir äldre. Vad är han? Iranier, italienare, svensk? Plus att min biologiska morfar är från Finland så där finns ju ytterligare ett land. När räknas man som svensk, egentligen? Hur många generationer måste man ha bott här för att räknas som svensk? Det kan vara otroligt komplicerat, men jag ser fram emot när de supermixade svenska barnen blir stora. Så underbart med så många kulturer som blandas. Men vad de kommer att identifiera sig själva som? Det har jag ingen aning om!

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Foto och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson, John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron