WANTED

FÖR ATT DE ÄLSKADE FEL PERSON

På tre hemliga platser i landet finns Migrationsverkets boenden för hbtq-personer.

De har flytt undan tortyr och dödsstraff, men diskrimineras enligt RFSL i förslaget om nya asyllagar.

– Om jag utvisas kan ni lika gärna döda mig här, annars gör min egen far det, säger 23-årige Amin.

Två pojkarmar mot en lynchmobb.
Han var chanslös i samma stund som han upptäcktes. Nu är skriken en formlös massa ovanför hans huvud, men ett ord bryter sig loss och når ner till honom på marken: ”bensin!”
Pojken förstår att han ska brinna.
Han ska flamma upp som en skräphög och när röken från hans kropp stiger mot natthimlen tar den med sig familjens skam.

Pojken heter Amin, men i barndomshemmet ska hans namn för alltid ersättas av tystnad.
Han ska dö.
Han ska dö för att han älskade Yussuf.

– Någon såg fyra fötter under toalettdörren istället för två, det var så de kom på oss.

En kall oktobervind drar genom matsalens öppna fönster och för ett ögonblick är inomhus och utomhus samma.

Amin har tagit tillvara vindpusten och låtit den bli en paus i sin historia. Hans berättelse har nått fram till det avgörande ögonblicket, sekunden från vilken livet aldrig skulle bli detsamma.

Amin och klasskamraten Yussuf i ett bås på internatskolans toalett i Ugandas huvudstad Kampala. Vintern 2014. Det var en stund av kärlek. Två tonåringars förbjudna förälskelse. Allt därefter har varit våld, hot, flykt och sorg.

När vi nu ses är det på en hemlig adress i Västsverige. Ett av Migrationsverkets tre nätverksboenden för asylsökande hbtq-personer.

Kön hit är lång. Diskrimineringen mot homosexuella på vanliga asylboenden är utbredd. Hatet de lämnade väntar även i Sverige.

Här bor tolv människor som alla har flytt för sina liv och som fortfarande befinner sig mitt i flykten. Ingen av dem vet om de får stanna i Sverige – alla vet att en flygbiljett hem kan innebära döden.

Flera är, liksom Amin, från Uganda, ett land där hbtq-personer helt saknar rättsliga skydd och där exemplen på blint våld mot gayaktivister radas upp. Andra boende är från Syrien, Irak och Liberia också det länder där hbtq-personer riskerar livet.

Huset är fyllt av drömmar, men väldigt lite hopp. Ingen här vågar tro på en återförening med älskade som de tvingats lämna.

Reglerna för familjeåterförening är stöpta i en heterosexuell mall. Som familj räknas maka, make, registrerad partner eller sambo, det vill säga helt omöjliga familjebilder i länder där homosexualitet straffas med döden.

Amin sitter i t-shirt, till synes oberörd av kylan som dröjer sig kvar i rummet. Underarmarna vilar mot bordsskivan.

– Vi hade en romantisk stund, säger han.
– Tills vi plötsligt hörde skriken. En av pojkarna i skolan hade sett våra fötter. Han tittade under toalettdörren och fick se oss. Jag förstod direkt att mitt liv var över.

Det tog någon minut innan dussintals tonårspojkar stod utanför dörren. Kanske hade de misstänkt något och bara väntat på rätt ögonblick. De slog på dörren. De bröt i den. Deras händer sträckte sig under. De hotade att bränna Amin och Yussuf där inne.

– Det fanns ett litet fönster uppe vid taket. Jag ställde mig på toaletten och kunde pressa mig ut, sedan föll jag handlöst till marken.

När Amins fötter tog mark började en flykt som har pågått i sex år.
Samma natt tog han sig till en busstation. Utan pengar lyckades han tjata sig ombord på en buss till Kibuli, stadsdelen i Kampala där han vuxit upp.
– Men jag hann aldrig hem.
Några hundra meter hemifrån mötte Amin sin mor på gatan.
– Hon såg på mig med ögon jag aldrig mött förut, jag förstod direkt att de hade fått veta vad som hänt.

Tidigare i intervjun har Amin berättat om sin far. Noggrann med detaljer, mån om att vi ska förstå.
– Han har levt hela sitt liv utifrån Koranen. Eftersom det är Guds egen bok måste allt i den vara sant i hans ögon.

Amin samlar sig. Han äger sin historia, som det brukar heta. Till och med de mest våldsamma scenerna formulerar han med lugn röst. Men nu spricker den.
– Sista mötet med min mor är mitt värsta minne. Hon sa: vad gör du här? Om din far ser oss tillsammans slår han ihjäl oss båda.
Hon vände om och gick.

När den parlamentariska kommittén om migrationspolitiken i somras lämnade över sitt betänkande, slog RFSL larm. I förslaget står bland annat att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara huvudregel.
– Men skyddsbehovet för hbtqi-personer är nästan aldrig tillfälligt, säger Stina Nilss vid RFSL i Sjuhärad.
– Det är inte som en väpnad konflikt som kan upphöra, förtryck kring sexuell läggning eller könsidentitet ändras inte på några år.

Enligt Stina Nilss får många av dem hon möter nya symtom av posttraumatisk stress i samband med att de får sina uppehållstillstånd.
– Det är inte alls ett lugnande besked utan snarare ett bevis på att tiden räknas ner.
Ovissheten gör även att all form av terapi försvåras.
– Det här är människor som nästan alla bär på olika trauman, ofta med en lång erfarenhet av sexuellt våld. En konstant oro att kastas tillbaka till samma verklighet gör att det är omöjligt att gå vidare.

Sverige är ett av världens mest accepterande länder, men det är en sanning som kommer med tystnad.
Alla människors lika värde, absolut – och sedan slut på diskussionen. Men avvik genom din sexualitet, sedan också med din etnicitet. Därefter med din ekonomiska situation och din könstillhörighet.
– Varje normbrott gör dig allt mer marginaliserad, säger Stina Nilss som anser att Sveriges migrationssystem är godtyckligt.

I den gamla asyllagstiftningen fanns begreppet synnerligen ömmande omständigheter. Den formuleringen ströks redan 2016 när migrationspolitiken stramades åt efter den så kallade flyktingkatastrofen 2015.
– Inom ömmande skäl rymdes till exempel förtryck på grund av sexuell läggning, men nu finns det inte längre, det innebär att många som tidigare skulle fått stanna nu utvisas, säger Stina Nilss.

Amin höll sig gömd flera veckor hos en barndomsvän. Villkoret var att han inte fick visa sig ute. Men sent en kväll gick han ändå ut i hopp om att mörkret skulle skydda honom. Det var då han såg sitt eget ansikte på affischer. Ett svartvitt porträtt. Hans egna ögon tittade tillbaka på honom när han läste texten: Wanted – levande eller död.
Telefonnumret på lapparna kunde Amin utantill.
– Min fars.

Amin byter tempus och berättar på nytt i presens. Minnet som en ondskefull film i hans huvud.
Unisona röster skriker plötsligt: ”Det är han”.
De första slagen tar han emot stående. När han sedan faller till marken är det snarare av pöbelns själva tyngd än av misshandeln.

Där sitter han nu på knä med ett bildäck trätt runt kroppen. Huvudet är blottat för slag och sparkar, armarna obrukbara. Han känner hur knytnävarna spräcker hans hud. Någonting, kanske en knivsegg, rispar hans kropp, men ingenting gör riktigt ont längre. Det är som om han redan hunnit bli förtrogen med våldet. Det känns självklart.
Männen tornar mot mörkret över honom. Ansikten han aldrig sett, ögon som vill se blod.

Regnet slår mot rutorna. Oktober sluter ett disigt mörker runt huset. Vattnet från bildäcken därute blir grönt och rött i trafikljusets sken.
Amin brann aldrig upp. Polisens skott skingrade lynchmobben. Han vet inte om någon slog larm eller om de kom till hans stundade avrättning av en slump.
– Jag minns bara att de satte på mig handklovar och förde mig till polisstationen och sedan till ett sjukhus.

Det blev Amins mor som till sist räddade hans liv.
Hon betalade en fotbollstränare som lät Amin följa med ett pojklag på turné till Oslo.
– När min far fick veta det misshandlade han henne och försköt henne från hemmet.

Var finns hon nu?
– I den by där hon föddes. Jag kan nå henne ibland genom en granne.
Vad säger ni till varandra?
– Hon gråter och anklagar mig för att jag krossade familjen, sedan frågar hon om vi ses igen innan hon dör.
Gör ni det?
– Nej.

Det har gått fem år sedan Amin lämnades ensam på Gardemoens flygplats i Oslo. Han är vid liv, men lever ändå inte, säger han.
I ett kuvert ligger hans dödsdom från Ugandas högsta muslimska råd. Den är stämplad den 25 juni 2014.
”Islam kräver dödsstraff för både den aktiva och passiva partnern. Den aktive ska halshuggas med svärd eller dödas genom stening. Det är grunden till att Amin måste ställas inför rätta enligt Sharia”.

I det dragiga huset intill en landsväg i Västsverige bor tolv unga människor. De ingår i ett slags tillfälligt kollektiv, men kan vara de ensammaste människor jag någonsin träffat.
Den unga kvinnan som våldtogs av en manlig släkting som straff, hon finns här.
En något äldre kvinna som våldtogs av flera män, blev gravid, men tvingades lämna sitt barn kvar, hon finns här.
Mannen som polisen torterade och misshandlade och som sen förföljdes av pojkvännens familj, han finns här.

Och så Amin. Vars egen far lät klistra upp flygblad med sonens ansikte och texten ”Wanted” på gatorna. Pojken som skulle brännas med ett bildäck runt kroppen.
Han finns här.

Amin är den enda av de boende som vill stå med både namn och bild i reportaget. Han är på flykt, men orkar inte gömma sig mer.

Om han fick en chans att prata med sin far igen skulle han säga: ”Jag vet att du hatar mig och att jag inte är din son längre. Men jag önskar att du en dag fick känna hur det är att inte kunna vara den du är.”

Ivan var på fest hos sin pojkvän när polisen plötsligt stormade in i lägenheten. De misshandlade alla och grep honom. Det var pojkvännens föräldrar som spionerat och slagit larm.

Till och med i Sverige är han rädd och vill vara anonym. Enligt RFSL finns det exempel på hur släktingar har sökt upp asylsökande hbtq-personer även här.

Jo minns föreläsningarna på Internatskolan som handlade om hur homosexualitet var en synd.

”Jag kunde inte förmå mig att lyssna. De talade om mig och andra som jag som om vi var en sjukdom som måste utrotas.”

När hon avslöjades tillsammans med sin flickvän vände familjen henne ryggen och hennes mor lät en släkting förgripa sig på henne som straff.

I hemlandet Uganda lever nu hennes tvillingsyster under hot att även hon ska straffas för Jos skull.